med anledning av skriv. 1993/94:207 Sverige och Partnerskap för fred
Inledning
Vänsterpartiet har tidigare uttalat att svenskt deltagande
i Partnerskap för fred (PFP) är möjligt om det uppfyller de
förutsättningar som finns för svensk neutralitetspolitik
(motion 1993/94:U504). Enligt den skrivelse som
regeringen nu presenterar för riksdagen kommer det
svenska deltagandet inte att innebära avsteg från denna
huvudprincip i svensk utrikespolitik. De konkreta svenska
insatser inom PFP regeringen skisserar i skrivelsen ligger
alla inom ramen för internationell fredsbevarande
verksamhet och kan därmed, enligt Vänsterpartiet,
tillsammans med arbetet inom ESK komma att bidra till en
alleuropeisk fredsordning. Vid faktiska fredsbevarande
operationer i konfliktområden innebär deltagandet i PFP
ingen förändring gentemot nuvarande förhållanden. Det är
viktigt att, som betonas i skrivelsen, svenska
fredsbevarande operationer även i fortsättningen kommer
att ske endast vid begäran från FN eller ESK.
Vänsterpartiet vill dock i denna motion föreslå något
annorlunda ställningstaganden i denna fråga än de
regeringen lägger fram. Vi föreslår att Sverige bör markera
att svenskt deltagande i PFP sker så länge PFP inte
utvecklas mot ett utvidgat NATO. Vidare föreslår vi att
Sverige inte ställer sig bakom syftet att på sikt utveckla
stridskrafter som har större förmåga att samarbeta med
stridskrafter från NATO. Slutligen förelås att medlen för de
svenska insatserna bör tas ur försvarsanslaget.
PFP:s syften
Syftena med PFP återfinns dels i uttalanden från ledande
företrädare för initiativtagaren USA, dels i formella
dokument, varav ett är det s.k. ramdokumentet som
hänvisas till i skrivelsen. Av uttalanden av såväl USA:s
president Clinton som utrikesminister Christopher att döma
kan PFP bli ett övergångsinstrument för de länder i främst
Öst- och Centraleuropa som vill bli fullvärdiga medlemmar
i NATO. Detta syfte antyds också i regeringens skrivelse
där det heter att PFP kan bli ''en väg att närma sig alliansen''
för de stater som prioriterar medlemskap. För att använda
klarspråk skulle PFP:s egentliga syfte då vara att erbjuda en
smidig väg för de länder som känner sig hotade av Ryssland
att erhålla NATO:s beskydd.
I ramdokumentet framställs PFP som mer syftande till
att vara ett gemensamt förtroendeskapande instrument för
NATO och länderna utanför NATO. Någon strävan efter
utvidgning av NATO kan inte skönjas i den
syftesbeskrivning som återges i regeringens skrivelse. Enligt
Vänsterpartiet är det endast detta andra syfte Sverige kan
ställa sig bakom. Ett utvidgat NATO kommer med all
sannolikhet att ses som mycket hotfullt av Ryssland och kan
därmed leda till en ny öst--väst-konflikt i Europa. En sådan
utveckling av PFP ligger inte i Sveriges säkerhetsintresse
och är inte förenlig med svensk neutralitetspolitik. Skulle
en sådan utveckling antydas bör Sverige omedelbart lämna
samarbetet inom PFP. I det presentationsdokument
regeringen skall lämna till NATO bör detta framgå.
I presentationsdokumentet bör också poängteras att
Sverige inte ämnar delta i verksamhet som generellt syftar
till att utveckla stridskrafter som har större förmåga att
samarbeta med NATO:s stridskrafter. Det finns ingen
anledning för Sverige som alliansfri stat att harmonisera
sina stridskrafter med styrkorna från en militärallians. Ur
omvärldens perspektiv skulle det givetvis ses som ett
allvarligt avsteg från alliansfriheten. Det enda rena militära
samarbete som är förenligt med den av riksdagen fastställda
utrikespolitiken är samarbete med det klara syftet att
utveckla förmågan att genomföra gemensamma
fredsbevarande och humanitära insatser under FN:s och
ESK:s mandat.
Finansieringen av de svenska insatserna
Vänsterpartiet krävde i samband med riksdagens
behandling av frågan om svenska truppinsatser i f.d.
Jugoslavien att insatsen skulle finansieras över
försvarsanslaget (motion 1992/93:U31). Det kravet gäller
också för insatserna inom PFP. Utvecklas PFP i den riktning
Vänsterpartiet anser önskvärt bidrar det till en gemensam
säkerhet i Europa. Eftersom det svenska försvarets syfte är
att skapa säkerhet för Sverige och bästa sättet att skapa
denna säkerhet är att få så många stater som möjligt i
Sveriges närhet att också känna säkerhet, bör PFP betraktas
som en viktig del av den svenska försvarspolitiken. Av den
anledningen är det helt naturligt att anslagen för det
svenska försvaret också bör täcka insatserna inom PFP.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i
presentationsdokumentet bör klargöra att de svenska
insatserna inom Partnerskap för fred (PFP) avbryts om PFP
innebär en utvidgning av NATO,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i
presentationsdokumentet bör klargöra att samarbete som
generellt syftar till harmonisering av svenska stridskrafter
med NATO-stridskrafter inte accepteras,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att kostnaderna för insatserna
inom PFP finansieras över försvarsanslaget.
Stockholm den 12 april 1994
Gudrun Schyman (v)
Hans Andersson (v)
Berith Eriksson (v)
Bengt Hurtig (v)
Johan Lönnroth (v)
Bertil Måbrink (v)
Björn Samuelson (v)
Eva Zetterberg (v)