Östtimor ockuperades i december 1979 av grannlandet Indonesien. Sedan invasionen har mellan en tredjedel och hälften av Östtimors befolkning dödats genom krig, terror och den svält som varit följden av de omfattande folkomflyttningar som den indonesiska ockupationsmakten genomfört. Östtimors folk lever idag under terror och hårt kulturförtryck. Förenta Nationerna har fördömt ockupationen och i ett tiotal resolutioner entydigt garanterat det timoresiska folkets rätt till självbestämmande samt uppmanat Indonesien att lämna territoriet. Samtal pågår nu mellan representanter från FN, Indonesien och Portugal för att söka lösa Östtimorfrågan.
Enligt vår mening krävs ett mera aktivt svenskt agerande internationellt för en lösning av Östtimorfrågan. Sverige bör göra en klar markering i Förenta Nationernas generalförsamling om att Sverige står fast vid Östtimors rätt till självbestämmande och avser rösta för detta om frågan på nytt tas upp i generalförsamlingen. Sverige bör också agera för ett timoresiskt deltagande i FN-samtalen.
Vad gäller mänskliga rättighetssituationen på Östtimor sker godtyckliga arresteringar och försvinnanden. Personer arresteras och fängslas också på politiska grunder. Tortyr och misshandel av fångar sker. Yttrande- och tryckfrihet saknas, rättssäkerheten är undermålig och dödsstraffet har inte avskaffats.
Sverige bör därför inom ramen för FN-organen agera för att det timoresiska folkets säkerhet garanteras genom en permanent närvaro av Förenta Nationerna. Sverige bör i såväl internationella fora som i bilaterala kontakter öppet och tydligt agera för att de indonesiska trupperna dras bort från territoriet.
Det är enbart genom starka internationella påtryckningar som rejäla förbättringar kan ske. Därigenom ges stöd till de personer och organisationer, som i Östtimor och i Indonesien arbetar för att få till stånd demokratisering och ökad respekt för mänskliga rättigheterna.
Bistånd till Östtimor
Östtimor är i stort behov av både humanitärt bistånd och stöd till de krafter utanför den indonesiska militärens kontroll som försvarar mänskliga rättigheter samt stöd för bevarandet av den timoresiska kulturen inne i Östtimor och i exil. Behovet av långsiktigt utvecklingsbistånd för främst utbildning och jordbruksutveckling är stort. Här är dock ett stöd till officiella indonesiska ''utvecklingsprojekt'' olämpligt, då dessa syftar till integration med Indonesien och motverkar ansträngningar på MR- och kulturområdet. Utvecklingsbistånd förutsätter samarbete med oberoende organisationer, i detta fall lokala katolska församlingar.
Sverige bör, i enlighet med rekommendationen i Europarådets resolution den 28 juni 1991, ge humanitärt bistånd till det timoresiska folket. Detta humanitära bistånd bör kanaliseras via oberoende kanaler till projekt i kyrkans regi.
Behovet av stöd till de krafter som försvarar mänskliga rättigheter är särskilt angeläget. Den allvarliga situationen på detta område är rikligt dokumenterad av organisationer som Amnesty International, Asia Watch och den kristna organisationen (Peace is Possible in East Timor). Internationella mänskliga rättigheters organisationer tillåts dock inte medverka i Östtimor. Flera organisationer som under svåra omständigheter på olika sätt försvarar demokratiska värden och mänskliga rättigheter inne i Östtimor, förtjänar vårt stöd. Hit hör LBH, som idag fått visst stöd av advokatsamfundet. Det är önskvärt att detta stöd ökar i omfattning. Även Center for Human Rights Studies gör ett behjärtansvärt arbete på MR-området och förtjänar stöd från Sverige.
Internationella Röda Korset (ICRC) utför ett förtjänstfullt arbete i Östtimor. ICRC, som har en permanent närvaro i landet genom sitt kontor i Dili, kommenterar aldrig sitt arbete i landet eftersom denna tystnad är en förutsättning för arbetet. Men rapporter från journalister bekräftar att man agerat snabbt vid de tillfällen då militären attackerat demonstrationer, genomfört massarresteringar etc. ICRC arbetar också med att få ut timoreser som vill lämna landet. Sverige stöder detta arbete indirekt genom anslag till Svenska Röda Korset, som i sin tur ger ett årligt bidrag till ICRC:s verksamhet i Asien. Svenska Röda Korset har inga öronmärkta anslag för ICRC:s arbete i Östtimor. Ett fortsatt stöd möjliggörs genom att ge Röda Korset möjligheter att öka sina bidrag till ICRC.
Självständighetsrörelsen i Östtimor spelar idag en viktig roll, inte bara som organisatör och samordnare av olika former av motstånd som t ex viss väpnad kamp, demonstrationer, underrättelseverksamhet, utan också när det gäller MR-arbete i vid mening. Det kan gälla också rättshjälp och försörjningsbidrag till fängslade motståndsaktivister och deras familjer, flyktinghjälp, dokumentation av mänskliga rättighetskränkningar, förberedande och samordning av vittnesmål vid FN:s olika kommissioner. Viktigt arbete på dessa områden görs såväl av självständighetsrörelsens paraplyorganisation CNRM, Conselho Nacional de Resistencia Maubere, som av de olika grupper som ingår i denna.
De i CNRM ingående eller närstående organisationer i och utanför Östtimor har spelat en viktig roll i försvaret av de civila demonstranter som ställts inför rätta av Indonesien efter fjolårets massaker, då uppemot 200 demonstranter dödades av Indonesien på en kyrkogård i Dili inför journalisternas tv-kameror. Kontakter med internationella MR-organisationer och juridisk expertis samt med demokratirörelsen i Indonesien har organiserats av de timoresiska studentorganisationerna och CNRM. CNRM bedriver för närvarande ett viktigt internationellt opinionsarbete för frigivande av den fängslade motståndsledaren Xanana Gusma o.
Ett annat viktigt område är hjälparbetet för förföljda och deras familjer. Flera vittnen till massakrerna den 12 november har kunnat räddas undan tortyr, fängelse och försvinnanden och föras ut ur landet genom dessa organisationers insatser.
CNRM bedriver också ett viktigt arbete för flyktingar i exil i Australien och Portugal. Skolor, stipendieprogram för ungdomar, kulturprojekt m.m. har initierats av CNRM och ingående organisationer.
CNRM har under de senaste åren organiserat vittnesmål av timoresiska flyktingar vid bl a FN:s kommission för mänskliga rättigheter, FN:s underkommission för minoritetsrättigheter, amerikanska senaten samt EG- parlamentet.
Den katolska kyrkan är den enda oberoende organisation som kan agera öppet i Östtimor. Kyrkan utför ett viktigt arbete för mänskliga rättigheter inom ramen för det lokala församlingsarbetet. Någon Justice and Peace Commission kan inte arbeta öppet i Östtimor.
Många lokala församlingspräster dokumenterar och rapporterar MR-kränkningar, rapporter som sedan kommer internationella MR-organisationer till del. I sin dagliga gärning beskyddar prästerna ofta civila timoreser på flykt undan militären eller säkerhetstjänsten. Biskopen har under de senaste åren vid upprepade tillfällen gett beskydd åt timoresiska ungdomar och studenter.
Det viktiga faktum att många vanliga -- officiellt indonesiska -- skolor finansieras, och i praktiken drivs, av kyrkan innebär mindre möjligheter till militär kontroll och ett större utrymme för informella aktiviteter. Där kyrkan får resurser att engagera sig i utbildning, hälsovård eller sociala projekt, skapas också en bit civilt samhälle utanför militärens kontroll -- en ''demilitariserad zon'' som ger utrymme för kyrkans agerande i MR-frågor.
Katolska församlingar i Östtimor har under det gångna året vädjat om svensk hjälp för utbildning såsom uppförande och utrustning av skola, och sociala projekt som stöd till änkor och faderlösa barn och familjeplanering enligt naturmetoden. I ett samhälle där varje aspekt av det dagliga livet övervakas och penetreras av militären utgör varje sådant projekt också ett stöd för mänskliga rättigheter.
Sverige bör under anslaget till demokrati och mänskliga rättigheter finna former för hur stöd kan utgå till det MR- arbete, som den östtimoresiska frihetsrörelsen, CNRM och dess ingående organisationer utför samt hur stöd kan kanaliseras till utbildning och sociala projekt i regi av katolska församlingar i Östtimor.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett mera aktivt svenskt agerande vad gäller Östtimors rätt till självbestämmande och timoresiskt deltagande i FN-samtalen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenskt agerande för permanent närvaro av FN på Östtimor,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenskt agerande för att de indonesiska trupperna dras bort från Östtimor,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om humanitärt bistånd i enlighet med Europarådets resolution den 28 juni 1991,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd till MR-organisationer på Östtimor och i Indonesien.
Stockholm den 25 januari 1994 Ingbritt Irhammar (c) Marianne Andersson (c)