Motion till riksdagen
1993/94:U643
av Birgit Henriksson m.fl. (m, s, fp, c, kds, nyd, v, -)

Barnarbete


FN-kommittén för barns rättigheter kontrollerar i dag att
de länder, som ratificerat Barnkonventionen, lever upp till
de målsättningar man antagit. Man kritiserar utan att döma
och försöker ge råd och hjälp för att alla bättre skall kunna
efterleva konventionen. 149 länder har hittills ratificerat
konventionen. Det har aldrig tidigare hänt att så många
länder så snabbt antagit en ny konvention. FN-kommitténs
övervakningsroll är unik och leder även till att man
använder många frivilligorganisationers rapporter som
komplement till sitt eget övervakningsarbete. Detta är bl.a.
en av orsakerna till att vi i dag har så god dokumentation
vad gäller olika former av barnarbete.
Barnarbete har alltid funnits, men aldrig i sådan
omfattning som nu. ILO (FN:s organ för
arbetsmarknadsfrågor) bedömde i mitten av 1980-talet att
antalet barnarbetare i världen uppgick till 50 miljoner. I dag
anser man att det är minst 150 miljoner barn som
exploateras. Det är givetvis osäkra siffror. Statistiken är
ofullständig i många länder. Barn arbetar ofta på svarta
marknader, som över huvud taget inte ingår i någon officiell
statistik. Avgränsningar av vad som skall definieras som
barnarbete är svåra att göra. Så ingår t.ex. inte i
beräkningarna det arbete som utförs av barn inom familjen.
Siffrorna avser arbete utanför hemmet.
Vi har fått se skrämmande bilder från fabriksbränder,
där barn och kvinnor hållits inlåsta och därför inte kunnat
fly undan lågorna. De har hållits inlåsta för att man skulle
kunna kontrollera att de utförde sina arbeten. Arbeten som
inte kan betraktas som annat än slavarbete. Många barn,
som arbetar på detta sätt, har sålts av sina föräldrar, ibland
med hoppet att detta offer skulle kunna rädda andra barn i
familjen.
Kampen för överlevnad gör att barn både känner och
''förstår'' att de måste bidra till familjens ekonomi. Det
råder stor enighet bland FN:s organ, och bland de
organisationer som arbetar med och för barn, om vissa
grundläggande åtgärder för att kunna komma åt att
bekämpa det ekonomiska utnyttjandet av barn. Utbildning
är det viktigaste instrumentet att förbättra barns situation.
Det ger rätten till en barndom, det ger barn upplysning och
information -- och det viktigaste -- utbildning får inte
hindras av arbete.
Barnarbete förekommer över stora delar av världen i
dag. Det är mest utbrett i delar av Asien, Sydamerika och
vissa delar av Afrika. Från Nepal, ett av världens mycket
fattiga länder, rapporterade exempelvis Child Workers in
Nepal (CWIN) om en undersökning av 365 mattfabriker i
Katmandu. Man uppskattar att hälften av alla arbetare där
är barn under 14 år. Ägarna till fabrikerna har inte varit
villiga att lämna upplysningar vare sig om antalet anställda
eller om de anställdas förhållanden. CWIN intervjuade i
stället 3.322 barn. Tre av fyra barn var mellan 12 och 14 år,
16 procent var under 12 år. Barnen rekryteras ofta genom
särskilda agenter, som erbjuder desperata, fattiga föräldrar
lån i utbyte mot barnens arbetskraft. Vart tolfte intervjuat
barn var skuldsatt, barnen ser sällan till några pengar och
har svårt att bli av med skulden.
Fabrikerna är oftast för trånga, de har dåligt ljus och
ventilation, rummen är fyllda med ulldamm. Barnen får ris,
linser och lite grönsaker, vanligtvis är måltiderna torftiga
och otillräckliga. Arbetstiden är ofta 16 timmar om dagen.
Fjorton procent av flickorna berättade vid intervjuerna att
de utsattes för sexuella trakasserier vid sina sovplatser -- en
mycket hög siffra med tanke på den motvilja man här
känner för att svara på känsliga, personliga frågor av denna
art. Mattindustrierna anses vara rekryteringsbas till
bordeller, inte bara i Nepal. När barnen blir äldre körs de
som regel obönhörligen ut från arbetet. Som vid all annan
illegal handel är det dock fortfarande svårt att få bindande
dokumentation för den informella länken mellan
matthandeln och prostitutionen.
SODIFAC är en inhemsk biståndsorganisation i
Guatemala som arbetar i de många slumområden som finns
i huvudstaden La Ciudad de Guatemala. Man försöker
framför allt fånga upp barn, som kommer från landsbygden.
Majoriteten av dem är indianer. SODIFAC har t ex hjälpt
barnen att starta kooperativ. Barnen går i skolan fyra
timmar om dagen och arbetar fyra timmar. De får fri mat på
dagen och fri läkarvård. Ändå kan det tyckas märkligt vid
en första anblick att en frivilligorganisation som har
barnkonventionen som rättesnöre accepterar att barnen
faktiskt arbetar. Men man måste då komma ihåg att
barnarbete, så som samhället där fungerar idag, är en
livsnödvändig del av familjernas inkomster. Utan barnens
arbete skulle en familj aldrig klara sig. SODIFAC
accepterar detta, men ger också barnen god undervisning,
vilket de annars inte skulle få. Cirka 55 procent av
Guatemalas befolkning är analfabeter.
I El Salvador finns en motsvarande organisation, där
man arbetar något annorlunda. Bl.a. arbetar man aktivt
med jämställdhet. När man arbetar med de arbetande
barnen försöker man påverka flickor att utbilda sig i typiskt
manliga arbeten. Varje dag ger man sig ut bland barnen på
marknaderna, busstationerna och gatorna, och varje lördag
försöker man få barnen till en stor park i San Salvador, där
de kan få möjlighet att leka och vara barn. Många barn
arbetar här i bullrig, gyttrig och smutsig miljö, den som
råder på gator och marknader. De har sällan fast anställning
utan arbetar inom den informella sektorn, de säljer varor
och tjänster av olika slag. Man har i stället arbetat för att
även barn skall ha rätt till en extra jullön.
I Honduras heter den organisation som försöker värna
barnens rättigheter C.D.J.F. Den började som
barnrättsorganisation. Man ställde upp med juridisk hjälp
och försökte förmå domstolar att inte döma unga människor
till fängelse, eftersom de i så fall placerades bland vuxna
kriminella under mycket vidriga förhållanden. Ett stort
problem var -- och är fortfarande om än inställningen börjat
förändras -- våldtäkterna på unga flickor. I Tegucigalpa
begås varje dag, året om, minst tio våldtäkter på unga
flickor under 12 år. Det vanliga är sedan att
våldtäktsmannen -- om det inte var fadern eller en nära
släkting som förövat dådet -- betalar flickans föräldrar för
att de inte skall anmäla fallet till polisen. Eftersom
fattigdomen är så skriande tar föräldrarna vanligtvis emot
pengarna. Brottet anmäls aldrig.
C.D.J.F. driver även skolor för barn vars föräldrar
arbetar på stadens marknader. Lokalerna är ofta i uselt
skick, ett femtiotal barn kan undervisas på 20 kvadratmeter.
Barnen lider ofta av undernäring. Ändå finns det hopp för
framtiden och en stor glädje bland de barn, som här blir
hjälpta genom att få utbildning.
Vi har -- genom att dra fram några exempel på olika
sorters barnarbete från olika delar av vår värld -- försökt
belysa komplexiteten i barns situation.
Det saknas inte lagar och internationella
överenskommelser. Genom FN:s barnkonvention, antagen
1989, fick världens två miljarder barn egen lag. I den sägs
att barn har rätt till skydd mot ekonomiskt utnyttjande och
mot att utföra arbete som kan vara skadligt eller hindrar
barns utbildning eller utveckling. Långt dessförinnan var
barnarbete förbjudet. ILO antog 1973 en konvention mot
barnarbete och exploatering av unga arbetstagare.
Minimiåldern för arbete sätts till 15 år, fast vissa länder har
pga sin ekonomiska situation beviljats en gräns på 14 år.
Barn mellan 13 och 15 år skall bara få utföra lättare arbete.
För arbeten som kan äventyra hälsa, säkerhet eller moral är
åldersgränsen 18 år.
I verkligheten förhåller det sig helt annorlunda. Just för
att barnarbete i teorin inte finns, så saknar barnarbetare all
trygghet och försäkring i arbetet. Om de blir sjuka eller
skadade står de utan skydd. De är mer utlämnade och
rättslösa än vuxna arbetare.
Vad kan vi göra?
Den första spontana reaktionen mot detta fruktansvärda
utnyttjande av barn är avsky och avståndstagande. I USA
har ett förslag om importförbud väckts, ''The Harkin Bill''.
Förslaget har namn efter sin upphovsman, senator Tom
Harkin. Det är ännu inte behandlat. Även i den tyska
förbundsdagen har liknande förslag väckts och är under
behandling.
På många håll genomförs bojkottaktioner. En sådan
bojkottaktion i USA ledde till att amerikanska importörer
bytte leverantörer. Konsumenter i i-länder kanske fredar
sina samveten genom sådana bojkotter, men i detta fall
förlorade 25 000 barnarbetare i Bangladesh sina arbeten
utan att få någonting i stället. Det är därför tveksamt om
bojkottaktioner är den bästa vägen att nå förändring. Det
finns en uppenbar risk att barnen i stället arbetar i andra
sektorer, där villkoren i ännu mindre grad är kända och
möjliga att påverka. Kanske tvingas barnen in i kriminalitet
och prostitution.
Organisationer som kämpar för barnens rätt förespråkar
en annan väg. De vill att importörer i samarbete med
barnrättsliga organisationer skall sluta avtal om förbättrade
villkor med sina leverantörer. De har erbjudit sig att
samarbeta med t.ex. svenska importörer, men har inte
mötts av något gensvar.
Även fackliga organisationer engagerar sig i växande
omfattning i kamp för barns rättigheter. FFI (Fria
Fackföreningsinternationalen) antog 1992 en ursprungligen
svensk motion med innebörd att FFI skall driva aktioner
mot barnarbete.
Ett totalförbud med krav på efterlevnad skulle inte
hjälpa barnen eller deras föräldrar.
Däremot kan vi genom information om problemen och
aktiva insatser för att stävja de värsta avarterna,
slavarbetena, bidra till att göra barns framtid bättre. Ett
första steg kan vara att kräva att en produkt som mattor
förses med intyg om att de inte är knutna av barn under 12--
14 år.
Samråd mellan olika aktörer
Här finns också, i allra högsta grad, ett politiskt ansvar.
Regeringen bör därför ta initiativ till överläggningar med
importörer i de branscher som är berörda, barnrättsliga
organisationer och fackliga organisationer. Dessa
överläggningar bör syfta till en handlingsplan för att
förbättra villkoren för barnarbetare. Först om sådana
lösningar visar sig helt omöjliga bör andra politiska åtgärder
övervägas.
Kartlägg verkligheten
Vi vet inte med säkerhet i vilken utsträckning svenska
importörer baserar sin verksamhet på barnarbete. En
kartläggning av förhållandena är därför önskvärd. Det är
inte enkelt att göra en sådan kartläggning, men man bör
sträva efter att klarlägga mönstren.
Internationellt samarbete
Dessutom bör Sveriges representanter i olika
internationella samarbetsfora ta upp problemen med
barnarbete och föreslå åtgärder. I alla sammanhang där
handelspolitik, konkurrenspolitik samt givetvis mänskliga
rättigheter tas upp, har kampen för barnens villkor
aktualitet. Frågan har t.ex. inte i tillräcklig grad tagits upp
i GATT-förhandlingar.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om initiativ till samråd med olika
aktörer i syfte att avskaffa barnarbetet,
2. att riksdagen hos regeringen begär en kartläggning av
de svenska handelsmönstren i enlighet med vad som anförts
i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om internationellt samarbete kring
åtgärder mot barnarbete.

Stockholm den 25 januari 1994

Birgit Henriksson (m)

Margareta Israelsson (s)

Karin Pilsäter (fp)

Birgitta Carlsson (c)

Margareta Viklund (kds)

Laila Strid-Jansson (nyd)

Eva Zetterberg (v)

Annika Åhnberg (-)