Kina uppträder inte längre som ett fattigt land i Tredje
världen, utan som en alltmer självmedveten stormakt och
kärnvapenmakt, jämbördig med USA. När USA:s förra
president George Bush besökte Peking i januari 1994
förklarade president Jiang Zemin: ''Både Kina och Förenta
staterna är inflytelserika länder på världsarenan. De delar
omfattande gemensamma intressen.''
Detta har börjat oroa Aseanländerna. Oron gäller
främst Kinas forcerade marina upprustning i Sydkinesiska
sjön. I ett internt kinesiskt dokument talas om detta
havsterritorium som Kinas ''lebensraum''. Även i
Washington har man börjat oroa sig och börjat tala om
Kinas ''allmänt expansionistiska uppträdande''.
Kina ackompanjerar sina anspråk på Spratlyöarna med
militära styrkedemonstrationer, vilka lett till
sammanstötningar med Vietnam. Kring dessa öar anses det
finnas stora oljereserver. De har dessutom stor betydelse
för fiskerättigheterna och för kontrollen av transportleder
mellan Stilla havet och Indiska oceanen.
Vapenspridaren i u-världen
Samtidigt som Kina upprustar har landet blivit en stor
exportör av krigsmateriel till u-länder. Enligt FN:s
vapenregister och SIPRI sålde Kina under 1992 tanks och
flygplan till Pakistan, pansarfordon till Sri Lanka,
grovkalibrigt artilleri till Bangladesh, Iran och Sudan samt
fartyg, missiler, helikoptrar och tanks till Thailand. Enligt
SIPRI förekom kinesisk vapenexport dessutom till
Algeriet, Nordkorea och Myanmar (Burma).
Stormaktschauvinism
Det finns åtskilliga andra tecken på att Kina ser på sig
själv som ''mittens rike''. I samband med förhandlingarna
om Hongkongs återlämnande talade Peking om detta som
något ''alla ättlingar till den gule kejsaren hett längtar
efter''.
Denna inställning kommer till uttryck i
nationalitetspolitiken. De autonoma regionernas rätt till
självstyre enligt författningen har urholkats och makten
ytterligare centraliserats till Peking. Denna tendens har
förstärkts efter kommunismens sammanbrott i Östeuropa
och Sovjets upplösning.
I mars 1993 varnade president Jiang Zemin: ''Några
försöker förgäves söka ett ''Timisoara' i Kinas etniska
minoritetsområden.'' Han talade om behovet av att
stabilisera minoritetsområdena i gränsregionerna, d.v.s.
Tibet, Inre Mongoliet och Xinjiang.
Tibet
Pekings politik i Tibet har lett till omfattande protester.
Inför besöket av en EG-delegation i maj förra året
arresterades över hundra tibetaner för att demonstrationer
och kontakter mellan tibetaner och EG-folk skulle hindras.
Varken dessa åtgärder eller de TV-kameror som satts upp i
Lhasa för att övervaka demonstrationer kunde dock hindra
tvåtusen demonstranter från att samlas och kasta sten på
polishuset. Protesterna som ursprungligen gällde de stora
prishöjningarna på livsmedel och olja utvecklade sig snart
till en demonstration för oberoende.
Den ekonomiska politiken som går ut på att några skall
bli rikare snabbt innebär bl.a. att regimen satsar på turism
och affärsverksamhet i Tibet. Det är dock inte tibetanerna
som dras in i den nya marknadsekonomin. I stället flyttar
kineser in och tar över handeln. Av de 60 000 privathandlare
som är registrerade i Lhasa är 50 000 inflyttade kineser. Nio
restauranger av tio drivs av kineser. Vad som lockar dit
kinesiska företagare är lönerna som ligger ännu lägre än i
det kinesiska kustlandet.
Den ekonomiska reformeringen uttryckt som ''de fyra
moderniseringarna'' innebär i Tibet ett hot mot landets
särart och traditioner. I den historiska stadsdel i
huvudstaden Lhasa där Dalai Lama en gång residerade skall
ett hotell byggas med UNDP:s medverkan. I centrala Lhasa
rivs trähusen och ersätts med bostadshus i betong.
Utlänningar som besökt staden säger att den snart kommer
att se ut som vilken kinesisk småstad som helst.
Protesterna verkar nu ha börjat sprida sig till
landsbygden. I juni 1993 skickades en appell från en by i
södra Tibet som var omringad av 1 700 soldater. Dessa
terroriserade byinnevånarna och genomförde
husundersökningar. Enligt Amnesty International tycks
anledningen ha varit att byborna protesterade mot att
kineser valts till byns styrelse.
I juni förra året arresterades tolv nunnor i ett av de mest
kända nunneklostren. Det finns fler rapporter om angrepp
mot kloster och arresteringar av munkar och nunnor.
Inre Mongoliet
I och med att Mongoliet under 1990 introducerade
demokratiska reformer och flerpartisystem har sådana krav
börjat resas även i Inre Mongoliet. I april 1991 utfärdades
ett ''brådskande cirkulär'' enligt vilket det är förbjudet att
ta emot oinbjudna grupper från Mongoliet.
Säkerhetspolisen ska hålla sådana besökare ''under
noggrann uppsikt'' och hotellen beordras samarbeta.
Enligt en rapport från Asia Watch i mars 1992 inledde
myndigheterna i maj 1991 en säkerhetskampanj i området.
Ett 30-tal medlemmar av grupper som ägnade sig åt studier
av den mongoliska historien och kulturen arresterades. De
anklagades för separatism. Även andra dissidenter
fängslades. Några flydde till Mongoliet men skickades
tillbaka till Kina.
Muslimerna
I oktober 1993 kom rapporter om oroligheter från flera
provinser med muslimsk befolkning. Oroligheterna
orsakades bl.a. av den kinesiska oljeutvinningen i Xinjiang.
Bombexplosioner rapporterades från det forna
Östturkmenistan som befolkas av muslimska uigurer och
kazacher och gränsar till Kazachstan. En planerad
muslimsk protestmarsch stoppades innan demonstranterna
anlänt till Peking. I Inre Mongoliet och Henan stoppades
tåg med hundratals demonstranter på väg till Peking.
Brotten mot de mänskliga rättigheterna
Hur många politiska fångar finns det i Kina? Den
kinesiske justitieministern Xiao Yang sa den 15 oktober
förra året att det totalt fanns 1,2 miljoner människor i
fängelse, av vilka hundratals dömts för
''kontrarevolutionär'' verksamhet. Det kan vara på sin plats
att ge några exempel på vad denna verksamhet innebär.
I september förra året dömdes två kinesiska journalister
till 15 respektive 7 års fängelse för att ha läckt ut
''statshemligheter'' i form av ett tal som Jiang Zemin hade
hållit på partikongressen 1992. I oktober förra året hölls en
sekretesskonferens i Guizhou. Här förklarade man att
partiet och regeringen måste ''utöva strikt kontroll över
nyhetsrapporteringen om viktiga händelser och över
utgivningen av viktiga böcker och andra publikationer''.
Vid samma tid förbjöds privatpersoner att inneha
parabolantenner.
Asia Watch har kommit över ett hemligt cirkulär från
regeringen i Inre Mongoliet. Enligt dokumentet tillåts ingen
kontakta utländska ambassader och konsulat utan tillstånd.
För att bjuda hem en utlänning till sitt hem krävs tillstånd
från arbetsgivaren. Det är förbjudet att överlämna
dokument, upprop o dyl till utlänningar. Den som får brev
från utlandet i vilka man begär hjälp att hitta släktingar och
bekanta från före revolutionen måste omedelbart informera
myndigheterna. Böcker, tidskrifter och annat tryckt
material får tas emot endast om det är tillåtet för spridning
i Kina. Annars måste tillstånd inhämtas.
Fängelserna
Fängelserna är uppenbarligen överfyllda. För 1992
beslöt de kinesiska myndigheterna att sätta fångar i arbete
i kolgruvor för att lätta på trycket i fängelserna.
Förhållandena i fängelser och omskolningsläger har
kritiserats hårt. Kritiken gäller också det förhållandet att
varor, som tillverkas av fångar, exporteras.
I december 1992 publicerade Amnesty International en
omfattande rapport om tortyr i Kina. Tortyr är förbjuden i
lag men förekommer inom hela fängelseapparaten.
Vanligen är det polisen som använder tortyr i sina förhör för
att få fram bekännelser. Både politiska och kriminella
fångar utsätts för tortyr.
Rättsväsendet
Kina är ett av de länder som flitigt använder -- och
verkställer -- dödsstraff. Dödsstraffen har tenderat att öka
de senaste åren. 1992 dömdes minst 1 891 personer till
döden och minst 1 079 avrättades, rapporterade Amnesty
International.
Dödsstraffet används i avskräckande syfte.
Arresteringar och rättegångar genomförs ganska
regelbundet inför nyåret och nationaldagen. Radion i Hefei
förklarade den 28 september 1993 att prefekturen hade
organiserat fyra stora offentliga rättegångar före
nationaldagen ''för att uppfostra massorna och varna
brottslingarna''. 760 personer hade dömts, varav vissa till
döden. Dessa fördes direkt till avrättningsplatsen.
Rättegångar som genomförs som massmöten (''public
sentence pronouncement rallies'') är mycket vanliga. Den
25 november 1993 avrättades 140 fångar i provinsen Henan
vid sådana massmöten. Hur det gick till framgick av
Guangdonradions rapportering den 21 december 1993.
I den sägs att sådana möten hade hållits samtidigt i
området, varvid 24 brottslingar dömts till döden för rån,
mord och våldtäkt ''och omedelbart förts till
avrättningsplatsen där de sköts med en kula i huvudet''.
Någon rätt till överklagande eller nådeansökan finns
uppenbarligen inte.
För vilka brott avrättas de? Det är inte bara för sådant
som vi kallar grova brott som mord, rån, våldtäkt,
kvinnohandel och narkotikalangning. Det visar följande
fall. En arbetslös man som stulit 18 000 yuan. En 25-årig
man som stulit 14 kor. En kvinna som ''hänsynslöst slösat
bort'' en summa motsvarande 225 000 kronor på den
ledskola där hon arbetade. En 18-årig kvinnlig student som
knivdödat en rumskamrat i ett bråk.
Utvecklingspolitiken
Kina har de senaste åren uppvisat en mycket snabb
ekonomisk utveckling. 1992 ökade BNP med 12,8 %. Men
tillväxten har fördelats ojämnt. Befolkningen i städerna får
det snabbt bättre, medan förbättringen för
landsbygdsbefolkningen blivit mycket liten.
Genomsnittsinkomsten för stadsbor var 3 400 yuan (+
18 %) och på landsbygden 1 590 yuan (+ 6 %). Klyftan
vidgades från 2,1:1 år 1991 till 4:1, 1993 enligt officiella
uppgifter.
Det finns också stora skillnader mellan olika delar av
landet. I kustlandet är tillväxten snabb medan inlandet
sackar efter. I Yunnan var siffrorna för stadsbors och
landsbygdsbors inkomster 2 340 resp. 670 yuan.
Inkomstklyftorna leder till ökande sociala klyftor.
99,9 % av barnen i städerna går i skolan, medan det på
landsbygden finns 2,7 miljoner barn som inte går i skola och
4,62 miljoner som lämnar den i förtid. I städerna finns 4,5
gånger fler sjukhusbäddar än på landsbygden, räknat per
invånare. Hundra miljoner människor har lämnat
landsbygden och strömmat in till städerna i jakt på arbete.
Samtidigt blir miljonärerna fler. Deng Xiaopings son är
numera stor fastighetsägare och vice presidenten Rong
Yirens son har blivit så förmögen att han köpt förre brittiske
premiärministern Harold Macmillans storgods.
Korruptionen har blivit en politiskt explosiv fråga och den
var ju också huvudorsaken till protesterna i Peking våren
1989.
Risk för explosioner
Ledningen verkar påtagligt nervös inför den tilltagande
sociala oron. Det visar sig i att man 1992 uppmanade de
lokala ledarna att sätta upp särskilda styrkor för att slå ned
upplopp. Det var främst effekterna av reformeringen av de
statliga företagen och förväntade massavskedanden som
oroade. Även universiteten skulle övervakas.
Att statsfinanserna är mycket svaga visar sig i oförmågan
att betala bönderna för de produkter de inlevererar till
staten. I stället för pengar får de skuldsedlar. Förra året
förekom det omfattande bondeprotester och upplopp på
flera håll bl.a. i Sechuan. Statsanställda får inte ut sina
löner.
I september 1993 publicerades en rapport från Kinas
vetenskapsakademi som handlade om problem och
konflikter i övergången till marknadsekonomi.
Centralregeringen hade släppt ifrån sig alltför mycket av
den ekonomiska makten till provinserna, sade man, och det
kommer att undergräva statens finanser. Provinsernas
ekonomiska krigföring kan leda till kaos, och man varnade
för en situation snarlik den i Jugoslavien efter Titos död.
Ovissheten är stor om vad som skall hända när Kinas
''starke man'' Deng Xiaoping dör.
FN, Kina och de mänskliga rättigheterna
FN kan uppenbarligen inte göra något när en stormakt
som Kina kränker de mänskliga rättigheterna. I dess
kommitté för mänskliga rättigheter har alla sådana försök
stoppats. Det är u-länderna som Kina har möjlighet att
utöva påtryckningar på, men även USA har fallit undan.
Inför Wienkonferensen om de mänskliga rättigheterna i
juni 1993 ledde Kina ett asiatiskt block som avvisade
västvärldens syn på de mänskliga rättigheterna som
inblandning i inre angelägenheter. De tvingades dock ge
upp detta motstånd. Konferensen bekräftade att de
mänskliga rättigheterna är universella.
Frågan är hur mycket Kinas underskrift på detta är värd.
Det har visserligen bildats ett kinesiskt MR-sällskap, men
den inställning dess ordförande uttryckte i en intervju den
27 december 1993 var att mänskliga rättigheter inte är
desamma i islamiska och buddistiska länder som i kristna.
Detta betyder givetvis ett förnekande av att de är
universella. Han sade vidare att ''statens suveränitet är
mycket viktigare än de mänskliga rättigheterna''.
Den svenska Kinapolitiken
Den svenska regeringens kritiska inställning till Kina
efter massakern på Himmelska fridens torg den 4 juni 1989
har försvunnit. Nu gäller det att främja handeln och
positionerna för de svenska företagen i Kina. Regeringen
har återupptagit u-kreditgivningen till Kina. Nordiska
investeringsbanken skall delta i ett teleprojekt i Guaygxi,
rapporterades från Hongkong den 12 januari i år.
Flera regeringsmedlemmar uppges ha varit tveksamma
till att återuppta u-krediterna. De kommersiella intressena
tycks dock ha segrat. ''Kina är vår snabbast växande
marknad'', sade Bengt Westerberg. De mänskliga
rättigheterna har marknadsanpassats.
Den ena regeringsdelegationen efter den andra har åkt.
Först ut var näringsminister Per Westerberg. Sedan åkte
Bengt Westerberg och därefter ministern för de mänskliga
rättigheterna, Alf Svensson. Regeringen tycks tro att de
kinesiska ledarna skall ändra sin politik därför att en svensk
minister begär att några politiska fångar skall friges.
Visst, Kina släpper dem fria och gör det i alla
sammanhang då det kan bli ekonomiskt lönsamt. De gjorde
det för att försöka få OS. De gjorde det när EG besökte
Kina och också vid Helmuth Kohls besök. Men vad hände
sedan?
Amnesty International har undersökt vad som skedde
med dem som fängslades efter demonstrationerna i Peking,
våren 1989, och sedan frisläpptes. De har fråntagits sina
politiska rättigheter för viss tid. De får inte röra sig fritt.
Några har satts i husarrest. De har mycket svårt att få
arbete. Deras anhöriga utsätts för hotelser, barnen vägras
ibland arbete.
En framsynt Kinapolitik kan inte bygga på kortsiktig
kommersiell hänsyn eller förhoppningar om att det går åt
rätt håll. Än farligare är det att tro att marknadsekonomin
automatiskt skall medföra demokratisering. Uppenbarligen
är Kina mitt uppe i en mycket påfrestande omvandling, som
medför svåra sociala och politiska konflikter.
Därför är det angeläget att omvärlden -- Sverige
inbegripet -- för en konsekvent och konstruktiv politik för
att främja de mänskliga rättigheterna och minska de
ekonomiska och sociala klyftorna. 1997 skall Hongkong
återförenas med Kina, och om läget då inte förbättrats
väsentligt när det gäller de mänskliga rättigheterna, finns
det risk för en väldig flyktingvåg.
Insatser måste göras för att minska spänningarna mellan
Kina och de f.d. Sovjetrepublikerna vid Kinas gränser,
vilket förutsätter en annan kinesisk nationalitetspolitik i
Tibet, Inre Mongoliet och Xinjiang.
Det måste komma till en överenskommelse mellan Kina
och andra berörda stater om samarbete i Sydkinesiska sjön.
Diskussioner måste föras med den kinesiska ledningen om
dess vapenexportpolitik och de destabiliserande effekter
denna får i tredje världen.
Vänsterpartiet anser att Sverige skall föra en kritisk
dialog med Kina i dessa frågor. Det svenska biståndet skall
satsas på att bekämpa fattigdomen, förbättra miljön och
främja de mänskliga rättigheterna -- inte på u-krediter till
investeringar i de regioner som växer snabbast.
Kina är världens folkrikaste land och kommer vid
sekelskiftet att vara världens största ekonomi. Detta
mäktiga Kina kommer att påverka hela världens utveckling.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en svensk dialog med Kina
rörande de mänskliga rättigheterna och
nationalitetspolitiken i Tibet, Mongoliet och Xinjiang,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenska insatser för att medverka
till en fredlig överenskommelse mellan Kina och andra
berörda stater i Sydkinesiska sjön,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en svensk dialog med Kina
rörande Kinas vapenexportpolitik,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om det svenska Kinabiståndets
inriktning.
Stockholm den 25 januari 1994
Bertil Måbrink (v)
Berith Eriksson (v)