Motion till riksdagen
1993/94:U637
av Ingela Mårtensson m.fl. (fp)

Kurder


Kurderna tillhör de äldsta folken i Mellersta Östern.
Sedan flera tusen år har de levt i ett geografiskt
sammanhängande område, som sträcker sig över flera
länder nämligen sydöstra Turkiet, norra Syrien, norra Irak,
nordvästra Iran samt enklaver i Armenien och
Azerbajdzjan.
Det är svårt att ange hur många kurder som bor i själva
Kurdistan. En vanlig uppskattning är 20 miljoner varav
cirka hälften i Turkiet. I Kurdistan finns också andra etniska
grupper och minoriteter, som t.ex. assyrier, kaldéer,
syrianer, armenier, turkmener och araber.
Kurderna har eget språk, ursprung, historiska
erfarenheter, kultur och i viss utsträckning ett gemensamt
öde och gemensamma strävanden.
Genom tillkomsten av de nya staterna Syrien, Turkiet
och Irak efter första världskriget splittrades Kurdistan.
Kurdernas kamp för oberoende kunde inte längre
samordnas utan tog sig olika uttryck i dessa länder.
Dessutom varierade förtrycket mot kurderna från ett land
till ett annat.
Kurderna i Turkiet
Sedan 30-talet har de turkiska kurderna utsatts för en
massiv turkifieringskampanj i form av stora deportationer,
bosättningar av turkar i Kurdistan, assimilering av kurdiska
barn genom att sätta dem i turkiska internatskolor, hårt
förtryck och till och med massakrer.
Deras språk och existens har förnekats. Bergsturkar blev
den officiella beteckningen. Den kurdiska kulturen
integrerades i den turkiska. Den turkiska staten dömde
området till avsiktlig underutveckling för att legitimera sin
nationalistiska ideologi av överhöghet.
Våldet har trappats upp den senaste tiden. Det pågår
rena inbördeskriget mellan PKK, militär, paramilitär och
Hizbolla. Byar bränns ned och människor tvingas på flykt.
Många journalister har mördats och parlamentariker från
området är hotade till livet. Amnesty International
rapporterar ständigt om brott mot mänskliga rättigheter.
Dessa övergrepp måste tas upp i olika internationella organ
som FN, den europeiska säkerhetskonferensen (ESK) och
Europarådet. En särskild övervakningsgrupp bör sändas till
området.
Det svenska biståndet till centra för tortyrskadade måste
fortsätta. Asylsökande kurder från sydöstra Turkiet som
inte kan skickas tillbaka till sin hembygd bör inte heller
skickas tillbaka till den västra delen. Sverige bör inte bidra
till den tvångsförflyttning av kurder som nu pågår.
Kurder i Irak
Irakiska regeringar har ömsom försökt krossa den
kurdiska motståndsrörelsen, ömsom förhandlat med
kurderna.
I mitten på 70-talet inledde Irak en omfattande
deportationsvåg från gränsområdena i irakiska Kurdistan
parad med förstörelse av kurdiska byar och mindre städer.
En yta lika stor som Libanons tömdes helt på sin kurdiska
befolkning, speciellt längs gränserna mot Iran, Turkiet och
Syrien.
1985 inleddes en ny grym förföljelse av kurder. 4 000
byar och 20 medelstora städer förstördes. Mellan april 1987
och september 1988 användes vid 60 olika tillfällen kemiska
vapen mot kurderna. Den mest kända och omfattande var
gasbombningen av Halabja 16 mars 1988.
Efter Gulfkriget gjorde kurderna uppror mot regimen i
Bagdad och många tvingades på flykt. Genom FN:s
ingripande har dock kurderna kunnat återvända och
etablera ett självständigt område med eget parlament.
Befolkningen i irakiska Kurdistan är föremål för såväl
blockaden av FN mot hela Irak som blockaden från irakiska
regimen. Det innebär stora brister vad gäller nödvändiga
livsmedel och energi. Dessutom har Irak stängt av
elektriciteten för cirka en halv miljon människor i Duhok-
området.
Det är ytterst angeläget att blockaden i det kurdiskt
kontrollerade området hävs så att de kan importera och
exportera produkter och få igång ekonomin.
Till dess måste bistånd ges för återuppbyggnad av
förstörda byar och infrastruktur.
Det är också viktigt att FN inte lämnar den kurdiska
säkerhetszonen förrän det finns garantier för att Iraks regim
respekterar kurdernas självbestämmande.
Kurderna i Iran
Kurderna i Iran har förföljts under många år bortsett
från korta perioder med självbestämmande. 1989 verkade
den iranska regimen villig att förhandla med det ledande
kurdiska partiet (KDPI) om kravet på självstyre. Men det
visade sig vara en fälla för att mörda partiets
generalsekreterare.
När det gäller respekten för mänskliga rättigheter i Iran
så är den mycket bristfällig vad avser hela befolkningen.
Kurderna som för en väpnad kamp för självständighet är
speciellt utsatta.
Kurderna i Syrien
Under en kort tid i mitten av 50-talet tilläts inofficiellt
kurdisk kulturell och politisk verksamhet. På 60-talet
inleddes en omfattande arabisering av kurdiska områden
genom att tömma gränsområdet mot Turkiet och Irak på
kurdiska byar och flytta in araber i deras ställe. Samtidigt
berövades ca 100 000 kurder sitt syriska medborgarskap. I
stället fick de flyktingstatus och förnekades alla
medborgerliga rättigheter.
På senare tid har kurdernas situation förbättrats. Deras
politiska och kulturella rättigheter är visserligen inte
formellt erkända men viss kurdisk verksamhet tolereras
ändå. Arabiseringspolitiken har stoppats, kurdiska ledare
har släppts ur fängelset och en del kurder har återfått sitt
medborgarskap.
Men vissa kurder har fortfarande inget medborgarskap,
vilket leder till att även deras barn blir statslösa. Det måste
bli en internationell press på Syrien att ge dessa människor
sin självklara rätt till medborgarskap.
Fred i Mellersta Östern
Genom Gulfkriget fokuserades mer än tidigare världens
uppmärksamhet på behovet av en global lösning på alla
konflikter i Mellersta Östern. Fredskonferensen mellan
Israel och de arabiska staterna inklusive palestinierna har
lett till en principöverenskommelse mellan israeler och
palestinier. Många hoppas att detta är en början till fred i
Mellersta Östern.
Men så länge den kurdiska frågan inte kommer upp på
dagordningen och får en fredlig lösning så kommer regionen
att förbli konfliktfylld.
Det internationella samhället måste arbeta för att
kurdernas mänskliga rättigheter respekteras. Det gäller
framför allt deras rätt till självbestämmande. Sverige bör
vara pådrivande i denna fråga.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om brott mot kurdernas mänskliga
rättigheter,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kurderna i Turkiet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om blockaden i irakiska Kurdistan,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om syriska kurders rätt till
medborgarskap,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den kurdiska frågans roll i
fredsprocessen i Mellersta Östern.

Stockholm den 25 januari 1994

Ingela Mårtensson (fp)

Ulla Orring (fp)

Olle Schmidt (fp)