Brotten mot mänskliga rättigheter i Tibet är välkända och väldokumenterade. Dessa innefattar avrättningar av politiska fångar, tortyr, tvångsarbete, tvångssteriliseringar, tvångsaborter och t.o.m avlivandet av nyfödda barn. Sammanlagt beräknas 1,2 miljoner tibetaner ha omkommit som en följd av Kinas ockupation av Tibet. Dessa brott fortgår trots omvärldens, inklusive Sveriges, protester.
Det pågår en omfattande utarmning av Tibets kultur och ekologi. Nästan alla kloster är förstörda. Tibetanerna kan numera inte göra sig förstådda på sitt eget språk i affärer och hos myndigheter. Stora skogsområden har kalhuggits utan att återplantering har skett. Det senare har lett till erosion, vilket i sin tur orsakat översvämningar. Redan 1985 protesterade tibetanerna mot ett stort planerat kraftverksbygge i Yandok Tso nära Lhasa. Enligt Kinas konstitution äger ett autonomt område rätt att sköta sin egen ekonomi och förfoga över egna naturtillgångar. Inte desto mindre är idag detta kraftverksbygge i full gång utan att någon är klar över dess ekologiska konsekvenser. Vidare har en massiv inflyttning av kineser, framförallt under 1980- talet, lett till att tibetanerna nu anses vara i minoritet i sitt eget land. Allt detta innebär att tibetanernas hela existens som folk hotas.
Dessa missförhållanden hänger intimt samman med Kinas invasion av Tibet 1949-50, och kommer med all sannolikhet inte att ändras om inte tibetanerna återfår sin självständighet. Tibet har en tusenårig historia som självständig stat. Trots att Kina periodvis haft relativt stort inflytande i landet finns det inget som helst historiskt belägg för att Tibet skulle ha varit en integrerad del av Kina. Kinas anspråk på Tibet grundar sig bl.a. på den tibetanska kungen Songtsen Gampos giftermål med en kinesisk prinsessa på 600-talet. Detta argument är lika absurt som att Sverige skulle tillhöra Tyskland p.g.a drottning Silvias härkomst. Enligt ett annat kinesiskt argument tillhör Tibet Kina som en följd av Tibets inkorporering i mongolriket. Mongolernas välde är det största som funnits i världshistorien. Med samma argument skulle en rad stater tillhöra Kina, inklusive Ungern och Polen.
Ledande tibetologer som Petech, Richardson, Goldstein och van Walt är eniga om att Tibet var en självständig stat när Kina invaderade 1949-50. Detta är också den slutsats som internationella juristkommissionen drog i samband med att Tibet-frågan togs upp i FN:s generalförsamling 1960. Som bekant fann också kommissionen att tibetanerna utsatts för folkmord och att 16 artiklar av den universella deklarationen om mänskliga rättigheter brutits.
Kinas ockupation av Tibet utgör således ett klart brott mot internationell rätt. Trots detta har Sverige aldrig ifrågasatt Kinas suveränitet över Tibet.
Den 29 oktober 1991 deklarerade den amerikanska kongressen Tibet som ockuperat land. Denna deklaration innefattar inte bara ''Tibet Autonomus Region'' (T.A.R) utan även övriga tibetanska autonoma områden utanför T.A.R i Qinghai, Gansu, Szechuan och Yunnan. Vidare erkändes Dalai Lama och den tibetanska exilregeringen som enda legitima representanter för det tibetanska folket.
Sedan Dalai Lama och större delen av hans regering tvingades gå i exil 1959 har man utarbetat en demokratisk konstitution. Den tillämpas bland de ca 100.000 tibetanska flyktingar, som lever i Indien. Denna konstitution upprättades 1960 och har sedan dess vidareutvecklats. Tanken är att den skall gälla i ett framtida fritt Tibet.
Mot denna bakgrund bör Sverige erkänna Tibets rätt till självständighet.
Vidare bör Sverige utöva påtryckningar på Kina så att förhandlingar upptas mellan Kinas ledning och den tibetanska exilregeringen på grundval av Dalai Lamas fredsplan.
Brotten mot de mänskliga rättigheterna i Tibet har till stor del kunnat genomföras pga att de skett i tysthet. På initiativ av Riksdagens Tibetkommitté har Utrikesdepartementet sedan ett år tillbaka påbörjat förberedelserna för att en svensk delegation skall besöka Tibet och Kina för att på ort och ställe undersöka de förhållanden tibetanerna lever under. Så har skett från andra länder tex Australien, Schweiz, Frankrike och Holland. Aktioner av denna typ ger eko i hela världspressen även om uppmärksamheten måste riktas mot att en sådan delegation förbjuds studera vissa saker. Vi vet också att Kina är känsligt för världssamfundets reaktioner.
Emellertid synes UD:s förberedelser ha avstannat, varför riksdagen bör uppdra åt regeringen att snabbt slutföra dessa så att ett delegationsbesök kan komma till stånd snarast.
Sverige är nu observatör i FNs kommission för de mänskliga rättigheterna. Detta ger speciella möjligheter att ta upp frågan om övergreppen mot de mänskliga rättigheterna i Tibet. För tre år sedan gjorde Sverige ett försök att aktualisera frågan där men lyckades inte få gehör för detta. Med ytterligare rapporter om kinesernas övergrepp bör vi försöka igen.
Inom FN finns s.k. tematiska rapportörer för bl.a. religiös ofördragsamhet. Sverige bör också ta initiativ till att dessa studerar denna form av kränkning av de mänskliga rättigheterna i Tibet och Kina.
De tibetanska flyktingar som finns i Dharamsala i norra Indien lever under mycket knappa omständigheter. Värst är kanske förhållandena på det medicinska området. Mediciner saknas ofta och tillgång till läkare finns endast i korta perioder när Röda Korset eller annan hjälporganisation kan skicka någon.
Också inne i Tibet är umbärandena svåra. Röda Korset och Médecins sans Frontières är uppenbarligen de enda organisationer som tillåts verka. Regeringen bör därför specialdestinera biståndsresurser till humanitära insatser i Tibet och till flyktinglägren i Dharamsala och Missouri i Indien.
Nyligen hölls en tribunal i Strasbourg där nya övergrepp kartlades. Organisationer som Amnesty International, Law Asia och Asia Watch visade genom sina rapporter att övergreppen fortsätter i oförminskad skala. Inför beslutet att i sommar öppna Kina för besök utifrån har inflyttningen av kineser flerdubblats.
Tribunalens utslag var att Tibet och tibetanerna utsätts för systematiska övergrepp mot de mänskliga rättigheterna och att Tibet är utsatt för ett etniskt och kulturellt folkmord.
Allvarlig oro uttalades också över den miljöförstöring som pågår i form av kalhuggning och spridande av radioaktivt avfall och som påverkar klimatförhållanden för flera nationer i regionen.
Kina är ett av de få kvarvarande kommunistiska länder som klart deklarerat att man inte alls har för avsikt att föra utvecklingen i riktning mot demokrati eller skydd för mänskliga rättigheter.
Tvärtom skärper Kina sina vedergällningar mot oliktänkande. Nyligen kom rapporter om avrättningar av kristna dissidenter och avslöjandena att politiska fångar används som slavar i Kinas exportindustrier är klart dokumenterade. Sveriges internationellt goda rykte som försvarare av mänskliga rättigheter förpliktigar ett starkt stöd för tibetanernas frihetssträvanden.
Europaparlamentet antog i oktober 1993 en resolution om att det i alla samarbetskontrakt med Kina, först och främst de offentliga, skall införas en klausul om respekt för mänskliga rättigheter. Sveriges riksdag bör göra ett motsvarande uttalande.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige bör erkänna Tibets rätt till självständighet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenskt stöd för Dalai Lamas initiativ till fredssamtal och dialog med Kina,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att snabbt slutföra förberedelserna för ett besök av en svensk delegation till Kina och Tibet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenska initiativ i Förenta nationerna för att stärka skyddet för de mänskliga rättigheterna i Tibet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenskt bistånd till humanitära insatser till organisationer i Tibet och till flyktinglägren i Dharamsala och Missouri,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att införa en klausul om respekt för mänskliga rättigheter i de samarbetsavtal Sverige och svenska myndigheter sluter med Kina,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i övrigt anförts om svenskt stöd för demokratisk utveckling och respekt för mänskliga rättigheter i Tibet.
Sockholm den 24 januari 1994 Ylva Annerstedt (fp) Marianne Andersson (c) Leif Bergdahl (nyd) Ulf Björklund (kds) Hans Göran Franck (s) Bertil Måbrink (v) Kent Olsson (m)