Europa står helt förlamat inför folkmordet i Bosnien.
Det råder en fullkomlig tystnadens förräderi -- också i vårt
land. Europa står inför ofantliga utmaningar. Det politiska
ledarskapet i Europa lyser med sin frånvaro. I jämförelse
med ''ledare'' som John Major, François Mitterrand,
Helmut Kohl och Felipe Goncalez framstår Margaret
Thatcher nu som en verklig statsman.
Sverige har på intet sätt något huvudansvar för
utvecklingen i det forna Jugoslavien. Sverige har också,
särskilt i jämförelse med åtskilligt större europeiska stater,
gjort omfattande insatser när det gäler FN-styrkor,
humanitärt bistånd och mottagande av flyktingar --
åtminstone till en viss gräns. Det är välkommet, men lindrar
bara det som sker. Det påverkar inte orsakerna. Det är vår
tystnad inför det som tillåts ske, som gör oss medskyldiga.
Den etniska rensning, som både serber och kroater
bedriver med samma målmedvetenhet, har ett och samma
mål -- att utplåna den sekulära, multietniska bosniska stat,
som världssamfundet erkänt och invalt i FN, och som
hundratusentals serber, kroater och muslimer önskade
fortsätta att leva tillsammans i. Finns det något som
kännetecknar det internationella samfundets och särskilt
Europas agerande i konflikten i det forna Jugoslavien, så är
det att fel saker ständigt görs vid fel tidpunkt. Därigenom
har Europa från första början av konflikten direkt
medverkat till att förvärra det som sker. Sverige har tassat
efter EG utan någon egen analys eller politik.
Politiker och opinionsbildare i såväl Tyskland som
Österrike uppmuntrade tidigt Slovenien och Kroatien att
bryta sig loss ur Jugoslavien. Kroatien utan att på något sätt
garantera rimliga villkor för den serbiska minoriteten.
Sedan tvingade Tyskland EG att erkänna deras
självständighet liksom Bosniens. Detta trots att
Badinterkommissionen bara fann de folkrättsliga villkoren
för erkännande uppfyllda vad gällde Slovenien och
Makedonien. I fråga om Republiken Makedonien däremot
lät man Grekland genom hänsynslös utpressning förhindra
ett erkännande. Sverige följde EG närmast slaviskt i
erkännandefrågorna.
Europas, och Sveriges, medskyldighet hade möjligen
varit ursäktlig om det varit så att den beror på okunnighet
och förvirring. Det är ju innebörden av de dimridåer som
regeringar med medias benägna hjälp sprider om hur svårt
det är att förstå vad som sker. Att folken på Balkan har en
historisk benägenhet att ta kål på varandra under de mest
bestialiska former.
Det finns förvisso gott om historiska exempel, men vid
dessa tillfällen har de europeiska stormakterna också varit
djupt involverade genom sitt spel för att kontrollera
maktbalansen i Europa -- precis som idag. Europas och
därmed FNs handlingsförlamning är ett resultat av djup
oenighet och misstro mellan Storbritannien, Frankrike,
Tyskland och i någon mån Ryssland. Det är dags att sluta
hymla!
FNs sanktioner mot Serbien-Montenegro var på sin
plats. De är det i än högre grad idag. Sakta ser vi också hur
sanktionerna, trots att alltför många hjälpt till att hålla
hålen tillräckligt stora i sanktionsnätet, nu börjar få reell
effekt. Då -- precis då -- gick EG ut och lockade Milosevic
med lättade sanktioner för en eftergift om någon procent
land. Den demokratiska fredsoppositionen i Belgrad var
förtvivlad. Kunde Milosevic ha fått en bättre gåva av sina
beskyddare i London och Paris strax innan parlamentsvalet
i december 1993?
Idag är Kroatien genom regimen Tudjman lika ansvarigt
för folkmordet i Bosnien. Ingen har på allvar försökt
dementera uppgifterna om att Milosevic och Tudjman
redan före kriget gjort upp om att dela Bosnien. Att den
Zagrebunderstödda Bosnien-kroatiska offensiven kört fast
och nu börjar rullas tillbaka av de bosniska styrkorna -- med
vida starkare stridsmoral -- får Tudjman att gråta
krokodiltårar och hota med en regelrätt kroatisk invasion
för att försvara kroatiska intressen. Tudjman tycks inte ens
främmande för att göra upp med regimen i Belgrad för att
säkra landvinningarna i Bosnien.
Vad ger det för signal till Tudjman att omvärlden inte
agerar konsekvent? Stora delar av befolkningen i Kroatien
är krigströtta. Den omfattande good-will som Kroatien
hade efter det serbiska överfallet 1991 har den s k
Hercegovina-lobbyn runt Tudjman helt spelat bort. Hur
skall man nu få omvärldens stöd att häva den serbiska
ockupationen av 25% av Kroatiens territorium?
Den demokratiska oppositionen i Kroatien går klart
emot Tudjmans agerande i Bosnien. De ser hans politik där
som en nationell katastrof. Skall vi lämna dem i sticket
precis som vi gjort med de demokratiska krafterna i
Belgrad? Och hur skall de få någon trovärdighet hos sina
serbiska landsmän, när Milosevic enkelt kan visa hur
partiskt FN uppträder inför samma krigsförbrytelser?
Omvärlden måste sätta Kroatien och president Tudjman
under hård press att omedelbart upphöra med den kroatiska
krigföringen i Bosnien. Här har regeringarna i Bonn och
Wien ett särskilt ansvar. I annat fall måste FNs säkerhetsråd
omgående införa samma sanktioner mot Kroatien som de
som gäller mot Serbien-Montenegro.
Republiken Bosnien-Hercegovina är en fullvärdig stat i
Europa, internationellt erkänd och invald som medlem i
Förenta Nationerna. Folkmordet i Bosnien är inget isolerat
inbördeskrig, utan har initierats och genomförs med stöd av
regimen i Belgrad och sedan mer än åtta månader även av
regimen i Zagreb. FN-stadgan bjuder världssamfundet att
ingripa. Republiken Bosnien-Hercegovina har rätt att
fortbestå som självständig stat av multietnisk karaktär inom
de gränser som erkändes av FN och världssamfundet våren
1992.
Enligt FN-stadgans artikel 42 äger säkerhetsrådet
företaga sådant inskridande medelst stridskrafter, som är
nödvändigt för att upprätthålla eller återställa internationell
fred och säkerhet. Det har ej skett. Med en allt mer militant
nationalism i Ryssland kan väl säkerhetsrådet inte längre
förväntas ta detta steg. Här har väst förspillt många
möjligheter i handlingsförlamningen efter murens fall.
Säkerhetsrådet beslutade däremot i september 1991
införa ett vapenembargo mot hela det forna Jugoslavien. Vi
vet att såväl Serbien som Kroatien redan från början
förfogat över de väldiga vapen- och ammunitionsförråd,
som en av Europas största krigsmakter under
efterkrigstiden lämnade efter sig. Vapenembargot har
dessutom av välvilliga händer kringgåtts för leveranser till
både Serbien och Kroatien.
FNs vapenembargo har därför som huvudsaklig effekt
att den drastiskt hindrat Bosnien -- offret -- från dess enligt
artikel 51 i FN-stadgan rätt till självförsvar. Vapenembargot
kan inte rimligtsvis tillåtas binda den slagne, när
världssamfundet uppenbarligen inte är berett att ingripa för
att stoppa aggressionen. Till den slutsatsen hade också
USAs president Clinton och även Tysklands
förbundskansler Kohl kommit sommaren 1993.
Varför upphävs då inte vapenembargot? Främst
Storbritannien och Frankrike, men också Ryssland,
motsätter sig detta. Skälen kan bara, som alltid i
stormaktspolitiken, vara egna intressen i en övergripande
europeisk maktbalans. Storbritannien och Frankrike har
genom att ställa Tyskland vid sidan och hålla USA utanför
tagit kontrollen över den s k fredsprocessen både i EGs
ministerråd och i FNs säkerhetsråd. Frankrikes ultimatum
att ersätta general Wahlgren som befälhavare över FN-
styrkorna med någon som man kan kontrollera från Paris
ingår i detta spel.
FN har beslutat om s k säkra zoner, dit FN-trupper har
skickats för att garantera säkerheten. Hittills har de säkra
zonerna varit säkrast för serbisk och kroatisk milis. När den
har gått till angrepp har FN-trupperna retirerat. Däremot
har FN-trupperna i de säkra zonerna varit främst
Storbritanniens och Frankrikes skäl att motsätta sig varje
form av militärt ingripande. Det skulle kunna riskera
säkerheten för brittiska eller franska FN-soldater. På så sätt
har inte minst den serbiska milisen varit skyddad mot
angrepp. Mycket riktigt har man från serbisk sida aldrig
begärt att FN-trupperna skall dras tillbaka, varken från
Bosnien eller från Kroatien. De garanterar ju med Londons
och Paris goda minne de serbiska landvinningarna.
I detta spel ingår också de s.k. Bosnienmedlarna lord
Owen och Torvald Stoltenberg, som inför folkmordet i
Bosnien uttalar att det är obegripligt att freden kan få
förhindras av någon procent land. Owen-Stoltenberg-
planen var en entydig och slutlig kapitulation. Den var ett
förräderi också mot alla demokratiska krafter i Serbien och
Kroatien, som Europa också lämnat i sticket. Det är en
tragedi att se Owen och Stoltenberg göra gemensam sak och
söka en lösning, som bygger på att aggression skall belönas
och att erövrat land skall få behållas. Det är hög tid att
regeringen agerar för att Owen och Stoltenberg tvingas avgå
som Bosnienmedlare! För EG har det nu också uttalats av
Europaparlamentet.
EG-medlaren Owen hotar med att det humanitära
biståndet kan komma att dras in om inte bosnierna ger upp
sitt motstånd mot ett fredsavtal, som delar Bosnien på
angriparnas villkor. Storbritannien och Frankrike hotar att
dra hem sina FN-trupper av samma skäl, uppbackade bl a
av den danska regeringen som under sitt ordförandeskap i
EG hösten 1993 spelade med i detta ovärdiga spel.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om republiken Bosnien-
Hercegovinas rätt att fortbestå som självständig stat av
multietnisk karaktär inom de gränser som erkändes av FN
och världssamfundet våren 1992,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att fullfölja sanktionerna mot
Serbien-Montenegro,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om sanktioner mot Kroatien,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att häva vapenembargot mot
Bosnien-Hercegovina,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att omedelbart byta ut Bosnien-
medlarna lord Owen och Torvald Stoltenberg.