Förhållandena i det sönderfallna forna Jugoslavien är
utomordentligt allvarliga. Kriget i Bosnien-Hercegovina,
understött av den serbiska regimen i Belgrad och sedan
åtminstone ett år tillbaka av den kroatiska regimen i
Zagreb, är förödande. Krigsförbrytelserna och
övergreppen ökar ständigt i antal. Den etniska rensningen
har urartat i ett blodigt folkmord. I Kosovo är läget fortsatt
mycket spänt och förtrycket åtminstone oförändrat.
Kosovo var sedan den nya konstitutionen 1974 en
autonom provins i det forna Jugoslavien, men är sedan 1989
genom den serbiska regimens ensidiga beslut åter införlivat
med Serbien. Kosovo ingår idag således i Serbien-
Montenegro, det s.k. rest-Jugoslavien.
På medeltiden utgjorde Kosovo kärnland i det ortodoxa
Serbien. De flesta serber lämnade Kosovo under den
ottomanska invasionen och bosatte sig i det nuvarande
Serbien, som varit deras hemland de senaste 500 åren.
Beslutet att upphäva Kosovos autonomi och införliva det
med Serbien var en uttalad huvudpunkt i Milosevics
serbisk-nationalistiska politik. Det kom att utgöra
snöbollen som utlöste lavinen i hela det forna Jugoslavien.
Situationen för mänskliga fri- och rättigheter i Kosovo
är mycket allvarlig. Den serbiska regimen bär, framför allt
sedan 1989, ansvar för ett regelrätt förtryck av den albanska
majoritetsbefolkningen. Av många balkankännare finner
förhållandena närmast sin motsvarighet i det sydafrikanska
apartheidsystemet.
De 90 procent albanerna och 10 procent serberna lever
helt åtskilda. Universitetet i Pristina, massmedier och
parlament har stängts. Våld, tortyr och trakasserier mot
enskilda förekommer kontinuerligt. Oppositionella och
journalister har dödats och fängslats. Utestängda från
medborgerlig medverkan har albanerna upprättat en
parallell struktur med eget parlament och institutioner,
vilka givetvis inte tolereras av de serbiska myndigheterna.
Den albanska befolkningen leds av Ibrahim Rugova, som
valts till president i egna val.
Eftersom Kosovo är en del av rest-Jugoslavien omfattas
provinsen också av FN:s ekonomiska sanktioner och den
politiska isolering omvärlden bedriver. Den 19 december
1993 genomfördes parlamentsval i Serbien. Den
demokratiska oppositionen gjorde ett förhållandevis bra
val. Särskilt mot bakgrund av de massivt regeringstrogna
medierna och att runt hundratusen regeringskritiska serber
emigrerat.
Valen bojkottades, liksom president- och
parlamentsvalen i december 1992, av albanerna i Kosovo,
vilket naturligtvis inte missgynnade Milosevic och de
serbiska nationalisterna. Albanerna hävdar att
förutsättningarna för att bedriva en demokratisk valrörelse
saknas och att deltagande i valen skulle legitimera Kosovo
som en del av Serbien.
Under det serbiska trycket har även många
kosovoalbaner lämnat landet och lever nu utomlands i en
oviss framtid. Kosovoalbanerna utgör en mycket stor del av
de asylsökande som kommit till Sverige under senare år.
Flertalet av dem har avvisats.
FN-sanktionernas betydelse för Kosovo
Kosovo var redan före Jugoslaviens sönderfall Europas
kanske fattigaste område. Det kostsamma kriget i
kombination med omvärldens ekonomiska sanktioner har i
mycket hög grad påverkat provinsen i ytterligare negativ
riktning.
I syfte att tvinga den serbiska regimen att upphöra med
kriget i Bosnien beslutade Förenta Nationernas
säkerhetsråd 30 maj 1992 (res. 757) att införa ekonomiska
sanktioner mot rest-Jugoslavien. Sanktionerna har därefter
skärpts ytterligare. Sanktionspolitiken har givetvis slagit
mycket hårt mot Kosovo.
Sanktionerna har hittills inte påverkat den serbiska
regimen på det sätt man önskade. På kort sikt kan de rent
av ha bidragit till att sluta leden i Serbien runt Milosevic och
hans socialistparti. Sanktionerna har också i hög grad
bidragit till att kriminalisera ekonomin och givit spelrum för
en omfattande maffiaverksamhet. I Serbien som helhet
bedöms vart sjunde barn vara undernärt.
Sanktioner av detta slag drabbar alltid oskyldiga män,
kvinnor och barn. De riktar sig inte mot dem utan mot deras
regim. Många utomstående, bl a det med Serbien
befryndade Grekland, har sett till att luckorna i
sanktionssystemet varit stora. Trots detta börjar nu
sanktionerna på allvar få effekt på den serbiska ekonomin.
Det var därför ett ödesdigert misstag när EG strax före de
serbiska parlamentsvalen började antyda lättnader i
sanktionerna. Signalen var välkommen för Milosevic men
ett dråpslag mot den demokratiska oppositionen.
Det spända läget i Kosovo
Läget i Kosovo har således under lång tid varit mycket
spänt, inte minst genom den omfattande närvaron av
serbisk milis och trupp. Den beryktade krigsförbrytaren
Arkan har sitt högkvarter på ett hotell i huvudstaden
Pristina. British Minority Rights Group varnade i en
rapport våren 1993 om risken för en ''Sharpvillemassaker'',
som skulle kunna tända en väpnad konflikt i området. I
syfte att verka för en avspänning sände ESK personal till
området, vilket starkt kritiserades från serbisk sida.
En parlamentsledamot från Serbiens radikala parti,
Milorad Jevric, sade i TV att ''ESK-observatörerna i
Kosovo bör omedelbart utvisas. Vi hade fred i Kosovo ända
tills de och andra utländska delegationer började komma
hit. ''Han sade vidare att om det internationella samfundet
fortsätter lägga sig i Kosovas affärer, ''då kommer vi att
spränga grannländeras kärnkraftverk i luften''.
Margaretha af Ugglas sade i riksdagen så sent som den
24 maj 1993 ''att det åligger Sverige, som nu har
ordförandeskapet i ESK, att se till att det blir en ökad
observatörsnärvaro och att man är mycket aktiv i Kosovo''.
Sedan sommaren 1993 har ESK:s observatörer slängts ut ur
Kosovo. Även Amnesty International förvägras
möjligheter att följa utvecklingen inne i Kosovo.
Sverige bör med kraft verka för att ESK omedelbart
återupptar verksamheten i området för att övervaka
situationen för de mänskliga fri- och rättigheterna. Sverige
bör verka för att fria och oberoende radiosändningar
startas. Sverige bör dessutom snarast skicka en
parlamentarisk delegation till huvudstaden Pristina för att
manifestera stöd till den fredliga oppositionen.
Omprövning av avvisningspolitiken
Nära 300 000 människor har flytt från Kosovo. I en
intervju i Dagens Nyheter den 5 november 1993 säger
Ibrahim Rugova att det handlar om en långsam etnisk
rensning. Under 1992 sökte 83 000 personer asyl i Sverige,
en övervägande del av dessa kom från krigets Balkan,
många från Kosovo. Fram till hösten 1992 avrådde UNHCR
direkt från avvisning till Kosovo, och så skedde inte heller
från Sverige. I oktober 1992 införde Sverige visumtvång
mot rest-Jugoslavien och därmed också mot Kosovo. Sedan
dess kommer inga flyktingar från området till Sverige.
Efter prövning av de enskilda fallen har endast en liten
del, ungefär 3 000 kosovoalbaner, fått uppehållstillstånd.
Nära 30 000 har avvisats. Ett antal av dem som av svenska
myndigheter har fått avslag på sina asylansökningar har
begivit sig till andra nordiska länder, främst Norge. För
närvarande väntar 25 000 kosovoalbaner på besked.
Sedan såväl ESK som Amnesty International stängts ute
från Kosovo har insynen försämrats. Förtryck och
övergrepp inne i Kosovo förefaller åtminstone inte ha
minskat sedan dess. Rapporter tyder på att avvisade
asylsökande vid hemkomsten utsätts för rån, övergrepp och
misshandel från serbiska myndigheter. Rapporterna tyder
inte nödvändigtvis på att det rör sig om annat än
slumpmässiga övergrepp. De är ändå ytterst allvarliga.
Ibrahim Rugova uttryckte i den tidigare nämnda
intervjun sin förståelse för den svenska regeringens
negativa asylbeslut, men säger samtidigt att ''de
återvändades säkerhet inte kan garanteras'' och vädjar till
den svenska regeringen att ge kosovoalbanerna tillfälliga
uppehållstillstånd.
FNs flyktingkommissarie UNHCR kan inte utifrån sitt
mandat direkt ta avstånd från att människor som ej
befunnits ha skyddsbehov enligt gällande
flyktingkonvention avvisas till Kosovo. Av UNHCRs
rapporter och uttalanden framgår emellertid att man är
ytterst oroad över utvecklingen i Kosovo. De ''studiebesök''
som gjorts i Belgrad av svenska utlänningsmyndigheter
övertygar inte direkt om fullödigheten i beslutsunderlaget
för avvisningsverksamheten.
Ett av de skäl som åberopats till asylansökningar har
varit rädslan för att inkallas till den tidigare jugoslaviska,
numera serbiska armén och därmed deltagande i
angreppskriget mot Bosnien-Hercegovina. Invandrarverket
har dock inte ansett detta utgöra grund för asyl. Det finns
inga uppgifter som tyder på att krigsvägrare drabbas av de
stränga straff som de serbiska lagarna möjliggör.
Invandrarverket har därför bedömt att ''asylsökande som
återsänds till hemlandet för närvarande inte riskerar sändas
till en krigsskådeplats''. Det skulle kunna vara korrekt, men
osäkerheten förefaller ändå betydande.
Vissa rapporter kan emellertid visa på motsatsen. Dels
att tvångsrekryteringar skulle ske, dels att den jugoslaviska
armén skulle vara inblandad i strider i Bosnien-
Hercegovina. Under våren 1993 återger Rugovas parti flera
fall i sina nyhetsbrev. Financial Times skriver så sent som
den 8 januari 1994: ''Reguljära jugoslaviska trupper 'are
being deployed' i Bosnien, bekräftar en FN-officerare i
området.'' Uttalanden från den norska FN-officeraren
skulle således kunna bekräfta att de bosnienserbiska styrkor
som kontrollerar nära 70 procent av den bosniska
republiken är understödda av jugoslaviska armén. Här kan
uppenbarligen finnas en viktig gråzon.
Det finns mot bakgrund av ovanstående anledning till
stor oro. En omprövning av avvisningarna till Kosovo bör
göras. En internationell samsyn bör eftersträvas i linje med
de ansträngningar den svenska regeringen under flera år
gjort för att förmå andra länder att dela på
flyktingmottagandet i Europa.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om det allvarliga läget beträffande
mänskliga rättigheter i Kosovo,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att regeringen omedelbart bör
göra en heltäckande analys av läget i Kosovo,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en omprövning av avvisningar till
Kosovo,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige ytterligare bör
intensifiera sina ansträngningar att förmå andra länder att
dela på flyktingmottagandet i Europa,1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige ånyo bör skicka en
parlamentarikerdelegation till Kosovo,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige bör verka för att ESK
skickar observatörer till Kosovo,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige bör ta initiativ till
radiosändningar på albanska.