Förhållandena i det sönderfallna forna Jugoslavien är utomordentligt allvarliga. Kriget i Bosnien-Hercegovina, understött av den serbiska regimen i Belgrad och sedan åtminstone ett år tillbaka av den kroatiska regimen i Zagreb, är förödande. Krigsförbrytelserna och övergreppen ökar ständigt i antal. Den etniska rensningen har urartat i ett blodigt folkmord. I Kosovo är läget fortsatt mycket spänt och förtrycket åtminstone oförändrat.
Kosovo var sedan den nya konstitutionen 1974 en autonom provins i det forna Jugoslavien, men är sedan 1989 genom den serbiska regimens ensidiga beslut åter införlivat med Serbien. Kosovo ingår idag således i Serbien- Montenegro, det s.k. rest-Jugoslavien.
På medeltiden utgjorde Kosovo kärnland i det ortodoxa Serbien. De flesta serber lämnade Kosovo under den ottomanska invasionen och bosatte sig i det nuvarande Serbien, som varit deras hemland de senaste 500 åren. Beslutet att upphäva Kosovos autonomi och införliva det med Serbien var en uttalad huvudpunkt i Milosevics serbisk-nationalistiska politik. Det kom att utgöra snöbollen som utlöste lavinen i hela det forna Jugoslavien.
Situationen för mänskliga fri- och rättigheter i Kosovo är mycket allvarlig. Den serbiska regimen bär, framför allt sedan 1989, ansvar för ett regelrätt förtryck av den albanska majoritetsbefolkningen. Av många balkankännare finner förhållandena närmast sin motsvarighet i det sydafrikanska apartheidsystemet.
De 90 procent albanerna och 10 procent serberna lever helt åtskilda. Universitetet i Pristina, massmedier och parlament har stängts. Våld, tortyr och trakasserier mot enskilda förekommer kontinuerligt. Oppositionella och journalister har dödats och fängslats. Utestängda från medborgerlig medverkan har albanerna upprättat en parallell struktur med eget parlament och institutioner, vilka givetvis inte tolereras av de serbiska myndigheterna. Den albanska befolkningen leds av Ibrahim Rugova, som valts till president i egna val.
Eftersom Kosovo är en del av rest-Jugoslavien omfattas provinsen också av FN:s ekonomiska sanktioner och den politiska isolering omvärlden bedriver. Den 19 december 1993 genomfördes parlamentsval i Serbien. Den demokratiska oppositionen gjorde ett förhållandevis bra val. Särskilt mot bakgrund av de massivt regeringstrogna medierna och att runt hundratusen regeringskritiska serber emigrerat.
Valen bojkottades, liksom president- och parlamentsvalen i december 1992, av albanerna i Kosovo, vilket naturligtvis inte missgynnade Milosevic och de serbiska nationalisterna. Albanerna hävdar att förutsättningarna för att bedriva en demokratisk valrörelse saknas och att deltagande i valen skulle legitimera Kosovo som en del av Serbien.
Under det serbiska trycket har även många kosovoalbaner lämnat landet och lever nu utomlands i en oviss framtid. Kosovoalbanerna utgör en mycket stor del av de asylsökande som kommit till Sverige under senare år. Flertalet av dem har avvisats.
FN-sanktionernas betydelse för Kosovo
Kosovo var redan före Jugoslaviens sönderfall Europas kanske fattigaste område. Det kostsamma kriget i kombination med omvärldens ekonomiska sanktioner har i mycket hög grad påverkat provinsen i ytterligare negativ riktning.
I syfte att tvinga den serbiska regimen att upphöra med kriget i Bosnien beslutade Förenta Nationernas säkerhetsråd 30 maj 1992 (res. 757) att införa ekonomiska sanktioner mot rest-Jugoslavien. Sanktionerna har därefter skärpts ytterligare. Sanktionspolitiken har givetvis slagit mycket hårt mot Kosovo.
Sanktionerna har hittills inte påverkat den serbiska regimen på det sätt man önskade. På kort sikt kan de rent av ha bidragit till att sluta leden i Serbien runt Milosevic och hans socialistparti. Sanktionerna har också i hög grad bidragit till att kriminalisera ekonomin och givit spelrum för en omfattande maffiaverksamhet. I Serbien som helhet bedöms vart sjunde barn vara undernärt.
Sanktioner av detta slag drabbar alltid oskyldiga män, kvinnor och barn. De riktar sig inte mot dem utan mot deras regim. Många utomstående, bl a det med Serbien befryndade Grekland, har sett till att luckorna i sanktionssystemet varit stora. Trots detta börjar nu sanktionerna på allvar få effekt på den serbiska ekonomin. Det var därför ett ödesdigert misstag när EG strax före de serbiska parlamentsvalen började antyda lättnader i sanktionerna. Signalen var välkommen för Milosevic men ett dråpslag mot den demokratiska oppositionen.
Det spända läget i Kosovo
Läget i Kosovo har således under lång tid varit mycket spänt, inte minst genom den omfattande närvaron av serbisk milis och trupp. Den beryktade krigsförbrytaren Arkan har sitt högkvarter på ett hotell i huvudstaden Pristina. British Minority Rights Group varnade i en rapport våren 1993 om risken för en ''Sharpvillemassaker'', som skulle kunna tända en väpnad konflikt i området. I syfte att verka för en avspänning sände ESK personal till området, vilket starkt kritiserades från serbisk sida.
En parlamentsledamot från Serbiens radikala parti, Milorad Jevric, sade i TV att ''ESK-observatörerna i Kosovo bör omedelbart utvisas. Vi hade fred i Kosovo ända tills de och andra utländska delegationer började komma hit. ''Han sade vidare att om det internationella samfundet fortsätter lägga sig i Kosovas affärer, ''då kommer vi att spränga grannländeras kärnkraftverk i luften''.
Margaretha af Ugglas sade i riksdagen så sent som den 24 maj 1993 ''att det åligger Sverige, som nu har ordförandeskapet i ESK, att se till att det blir en ökad observatörsnärvaro och att man är mycket aktiv i Kosovo''. Sedan sommaren 1993 har ESK:s observatörer slängts ut ur Kosovo. Även Amnesty International förvägras möjligheter att följa utvecklingen inne i Kosovo.
Sverige bör med kraft verka för att ESK omedelbart återupptar verksamheten i området för att övervaka situationen för de mänskliga fri- och rättigheterna. Sverige bör verka för att fria och oberoende radiosändningar startas. Sverige bör dessutom snarast skicka en parlamentarisk delegation till huvudstaden Pristina för att manifestera stöd till den fredliga oppositionen.
Omprövning av avvisningspolitiken
Nära 300 000 människor har flytt från Kosovo. I en intervju i Dagens Nyheter den 5 november 1993 säger Ibrahim Rugova att det handlar om en långsam etnisk rensning. Under 1992 sökte 83 000 personer asyl i Sverige, en övervägande del av dessa kom från krigets Balkan, många från Kosovo. Fram till hösten 1992 avrådde UNHCR direkt från avvisning till Kosovo, och så skedde inte heller från Sverige. I oktober 1992 införde Sverige visumtvång mot rest-Jugoslavien och därmed också mot Kosovo. Sedan dess kommer inga flyktingar från området till Sverige.
Efter prövning av de enskilda fallen har endast en liten del, ungefär 3 000 kosovoalbaner, fått uppehållstillstånd. Nära 30 000 har avvisats. Ett antal av dem som av svenska myndigheter har fått avslag på sina asylansökningar har begivit sig till andra nordiska länder, främst Norge. För närvarande väntar 25 000 kosovoalbaner på besked.
Sedan såväl ESK som Amnesty International stängts ute från Kosovo har insynen försämrats. Förtryck och övergrepp inne i Kosovo förefaller åtminstone inte ha minskat sedan dess. Rapporter tyder på att avvisade asylsökande vid hemkomsten utsätts för rån, övergrepp och misshandel från serbiska myndigheter. Rapporterna tyder inte nödvändigtvis på att det rör sig om annat än slumpmässiga övergrepp. De är ändå ytterst allvarliga.
Ibrahim Rugova uttryckte i den tidigare nämnda intervjun sin förståelse för den svenska regeringens negativa asylbeslut, men säger samtidigt att ''de återvändades säkerhet inte kan garanteras'' och vädjar till den svenska regeringen att ge kosovoalbanerna tillfälliga uppehållstillstånd.
FNs flyktingkommissarie UNHCR kan inte utifrån sitt mandat direkt ta avstånd från att människor som ej befunnits ha skyddsbehov enligt gällande flyktingkonvention avvisas till Kosovo. Av UNHCRs rapporter och uttalanden framgår emellertid att man är ytterst oroad över utvecklingen i Kosovo. De ''studiebesök'' som gjorts i Belgrad av svenska utlänningsmyndigheter övertygar inte direkt om fullödigheten i beslutsunderlaget för avvisningsverksamheten.
Ett av de skäl som åberopats till asylansökningar har varit rädslan för att inkallas till den tidigare jugoslaviska, numera serbiska armén och därmed deltagande i angreppskriget mot Bosnien-Hercegovina. Invandrarverket har dock inte ansett detta utgöra grund för asyl. Det finns inga uppgifter som tyder på att krigsvägrare drabbas av de stränga straff som de serbiska lagarna möjliggör. Invandrarverket har därför bedömt att ''asylsökande som återsänds till hemlandet för närvarande inte riskerar sändas till en krigsskådeplats''. Det skulle kunna vara korrekt, men osäkerheten förefaller ändå betydande.
Vissa rapporter kan emellertid visa på motsatsen. Dels att tvångsrekryteringar skulle ske, dels att den jugoslaviska armén skulle vara inblandad i strider i Bosnien- Hercegovina. Under våren 1993 återger Rugovas parti flera fall i sina nyhetsbrev. Financial Times skriver så sent som den 8 januari 1994: ''Reguljära jugoslaviska trupper 'are being deployed' i Bosnien, bekräftar en FN-officerare i området.'' Uttalanden från den norska FN-officeraren skulle således kunna bekräfta att de bosnienserbiska styrkor som kontrollerar nära 70 procent av den bosniska republiken är understödda av jugoslaviska armén. Här kan uppenbarligen finnas en viktig gråzon.
Det finns mot bakgrund av ovanstående anledning till stor oro. En omprövning av avvisningarna till Kosovo bör göras. En internationell samsyn bör eftersträvas i linje med de ansträngningar den svenska regeringen under flera år gjort för att förmå andra länder att dela på flyktingmottagandet i Europa.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det allvarliga läget beträffande mänskliga rättigheter i Kosovo,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen omedelbart bör göra en heltäckande analys av läget i Kosovo,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en omprövning av avvisningar till Kosovo,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige ytterligare bör intensifiera sina ansträngningar att förmå andra länder att dela på flyktingmottagandet i Europa,1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige ånyo bör skicka en parlamentarikerdelegation till Kosovo,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör verka för att ESK skickar observatörer till Kosovo,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör ta initiativ till radiosändningar på albanska.
Stockholm den 25 januari 1995 Lennart Rohdin (fp)
1 Yrkandena 3 och 4 hänvisade till SfU