Krimtatarerna är ett av de folk som drabbats hårdast av
deporteringar och folkomflyttningar i Sovjetunionen. Stalin
lät inte en enda krimtatar finnas kvar på Krim, och knappast
något spår av deras månghundraåriga vistelse på Krim
heller.
Krimtatarerna är ett folk som på sätt och vis är en
spegelbild av Krims brokiga historia. På 1200-talet
invaderades Krim av turkar. Krimtatarerna är i huvudsak
deras ättlingar. Men bland krimtatarerna finns också rester
av krimgoterna, en gotisk folkspillra som var betydande på
Krim före den turkiska invasionen. Krimtatarerna är
huvudsakligen muslimer, men bland dem finns också en
grupp assimilerade karaimer, som tillhör den mosaiska tron.
På 1400-talet blev Krim ett eget kanat, med huvudstad i
Bachtisaraj. Karl XII lär under sin vistelse i österled ha haft
kontakter med kanatet. 1783 införlivades Krim, efter ett
århundrade av ryskt tryck, i Tsarryssland.
Den tsarryska kolonisations- och förryskningspolitiken
ledde till en stor utvandring, eller om man så vill flyktvåg,
av tatarer till främst Turkiet. Inflyttning av främst ukrainare
och ryssar följde. Under tsardömet flyttade också en del
krimtatarer till S:t Petersburg. Spillror av denna flyttning
finns kvar, t.ex. några hundra tatarer i Finland.
1917 sammanträdde en nationalförsamling i Bachtisarai,
förklarade Krim självständigt och tillsatte en regering.
Röda armén, vita trupper och tyska trupper passerade revy
på Krim. 1920 besattes Krim slutgiltigt av Röda armén.
När Krim införlivades med Tsarryssland utgjorde
krimtatarerna 90 procent av befolkningen. Vid 1900-talets
början hade andelen sjunkit till mindre än hälften. Detta till
trots tillät sovjetmakten under sina tidigaste år relativ
kulturell frihet för krimtatarerna, med skolor, bibliotek,
teatrar, museer m.m. Detta kom till ett brutalt slut 1928.
Under de följande elva åren arresterades och deporterades
uppemot 40 000
krimtatarer, inklusive intelligentian. Parallellt med
detta genomfördes jordbrukskollektiviseringen.
Mot bakgrund av detta hälsade krimtatarerna tyskarnas
ankomst under andra världskriget som en befrielse från
Stalins terror. Dock visade det sig att den nazistiska
herrefolksideologin inte hade mycket till övers för tatarer.
Katastrofen inträffade därefter när sovjetmakten kom
tillbaka till Krim. Den 18 maj 1944 deporterades samtliga
kvarvarande krimtatarer. Med bara några timmars varsel
föstes några hundra tusen krimtatarer ihop på
järnvägsstationer. I boskapsvagnar fraktades de därefter i
någon eller några veckor till Ural, Sibirien, Kazakstan och
Uzbekistan. Nästan hälften av tatarerna dog under resan
eller strax efter framkomsten.
På Krim utplånades minutiöst spåren efter tatarerna.
Deras konfiskerade egendomar erbjöds nybyggare från
Ryssland och Ukraina. Deras begravningsplatser plöjdes
upp. De böcker som fanns kvar brändes, t.o.m.
kommunistiska skrifter.
De enda spår som blev kvar fanns i krimtatarernas gamla
huvudstad Bachtisarai. Men förödmjukelsen har gjorts
grundlig. Hälften av Kanpalatsets område har gjorts till en
sovjetisk krigskyrkogård och tanksmonument, med
kanonröret riktat rakt mot palatset. Krimtatarernas
universitet från 1500-talet har hamnat inom området för ett
mentalsjukhus, och har använts som latrin. Alldeles intill
har varje spår efter gravplatsen för en i den turkisktalande
världen känd liberal reformist från förra århundradet
försvunnit och den ungefärliga platsen har byggts över med
en svinstia. Att något överhuvud taget lämnats kvar av
Kanpalatset beror förmodligen på en förhoppning att få in
valuta av västturister. Kanske är det därför som huvudgatan
döpts om till Rosa Luxemburg-gatan. De många sovjetiska
semestergästerna i Krims badorter och pionjärläger togs
däremot aldrig på utflykt till Bachtisaraj.
Krimtatarernas öde uppmärksammades på 1970- och
1980-talen av en del kända dissidenter, främst Pjotr
Grigorjenko och Andrej Sacharov. Krimtatarerna själva,
som nu huvudsakligen bodde i Uzbekistan, lyckades ordna
demonstrationer i Moskva som blev brutalt nerslagna så
sent som 1987. Trots det så lyckades man 1989 få
Sovjetunionens Högsta Sovjet att ta ett icke preciserat
beslut om att krimtatarer (liksom volgatyskar) har rätt att
vända tillbaka till sina hemorter.
I slutet av 1980-talet inleddes också en återflyttning på
eget initiativ till Krim. Inledningsvis var det enskilda
personer eller familjer som utan att väcka någon större
uppmärksamhet kunde flytta dit och i något fall t.o.m. få
igen sitt gamla hem. När antalet växte blev dock reaktionen
från lokala myndigheter och framför allt från den ryska
befolkningen på Krim mycket negativ. På olika sätt har man
förhindrat krimtatarerna från att få bostäder eller arbete.
När en viss privatisering inletts förhindras krimtatarerna
från att köpa mark eller bostäder med hänvisning till att de
av de lokala myndigheterna inte anses som bosatta på Krim.
När krimtatarerna inte kunde skaffa sig bostad på så att
säga normalt sätt så ockuperade man områden som ingen
använde, t.ex. mark mellan två kolchoser. Krimtatarerna
bodde ursprungligen främst längs sydkusten, men där är
tillgången på mark ytterligt knapp på grund av den
omfattande turismen. Deras huvudsakliga bosättningar nu
ligger i de inre delarna av Krim. Dessa markockupationer
har gått till så att man kommer till platsen och sätter upp ett
tältläger. Därefter börjar man bygga bostadshus av sten. Ett
av de första lägren av detta slag schaktades bort av upprörda
ryssar. I samband med detta försvann en del tatarer. För att
få fram besked från myndigheterna om vad som hänt dessa
personer ordnade tatarerna en demonstration utanför
Krims Högsta Sovjet. Omon-trupper tillkallades och
demonstrationen skingrades. Men såväl schaktandet som
Omon-aktionen mot demonstrationen blev videofilmade.
Dessa videofilmer blev mycket generande för de lokala
myndigheterna och kort därefter släpptes de tillfångatagna.
Krimtatarerna har skapat en egen politisk
representation, Mejlis. Detta är ett organ som är valt av
krimtatarerna över hela det forna Sovjetunionen, med
tyngdpunkt på Krim dit nu cirka hälften av krimtatarerna
återvänt.
Mejlis viktigaste funktion är att vara språkrör för
krimtatarerna. Men vid sidan om den politiska funktionen
har man också en stor kulturell betydelse. Bland annat så
har man lyckats öppna ett krimtatariskt bibliotek och man
ger också ut en tidning såväl på tatariska (turkiska) som på
ryska. Eftersom de återflyttade krimtatarerna har en
mycket svår ekonomisk och social situation så är den
ömsesidiga hjälpverksamheten mycket viktig.
Krimtatarerna har fungerande relationer till den
ukrainska centralmakten i Kiev. Detta hjälps i någon mån
av att krimtatarerna uppfattas som balanserande de kraftigt
rysknationalistiska krafter på Krim som vill förena Krim
med Ryssland. Av samma skäl är dock centralmakten
försiktig med att inte ta steg till förmån för krimtatarerna
som alltför mycket skulle provocera de lokala makthavarna
på Krim. Även om det fanns en majoritet också på Krim för
ukrainsk självständighet i folkomröstningen 1991 så är det
tydligt att det idag finns en växande opinion för anslutning
till Ryssland. Denna kan delvis förklaras av krisen i den
ukrainska ekonomin, som är ännu djupare än krisen i den
ryska ekonomin. Men den kommer förmodligen främst av
att kommunistiska och ''imperiesinnade'' krafter har
återhämtat sig i jämförelse med hösten 1991, då de var
tillbakaträngda efter den misslyckade augustikuppen. Och
bland den ryska befolkningen på Krim finns det ett mycket
stort inslag av ''förtjänt'' nomenklatura och ledande
kommunister. Att få bo på Krim var en belöning för de allra
mest privilegierade i sovjetsamhället. Det är de som nu ser
sina privilegier försvinna.
På den allra senaste tiden har situationen för
krimtatarerna märkbart förvärrats. Några av deras ledande
personer har mördats. Attityden till bosättningar har
hårdnat. Alla tecken tyder på att krimtatarerna kommer att
mötas av ett upptrappat våld. Detta till trots
uppmärksammas krimtatarernas öde praktiskt taget inte
alls i internationella sammanhang idag. Omvärldens
ointresse kan fullfölja Stalins etniska rensning.
Mot bakgrund av vad som här redovisats bör Sverige i
lämpliga internationella sammanhang påtala
krimtatarernas rätt att återvända till sin hembygd.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenskt agerande för att påtala
krimtatarernas rätt att återvända till sin hembygd.