Kosovo är en provins i Serbien som i det forna
Jugoslavien behandlades jämbördigt med republikerna.
Kosovo fick genom 1974 års konstitution långtgående
självstyre, albanska var jämte serbokroatiska officiellt
språk. Kosovo hade eget parlament och egen president.
Universitetet med 40 000 studenter gjorde Pristina till
Jugoslaviens tredje största stad efter Belgrad och Zagreb.
1981 utbröt en studentrevolt vid universitetet i Pristina.
Studenterna protesterade mot rådande ekonomiska och
politiska förhållanden. De krävde att Kosovo skulle bli en
egen republik. Studentrevolten utvidgades snabbt och spred
sig till andra delar av Jugoslavien där albaner bor -- till
Makedonien och Montenegro.
Undantagstillstånd proklamerades och armén sattes in.
Upploppet varade några veckor. 2 000 ungdomar dödades
och många dömdes till långa fängelsestraff.
Många serber lämnade Kosovo efter händelserna 1981,
och hos den krympande serbiska befolkningen föddes under
1980-talet en allt mer militant nationalism. Efter det att den
kommunistiska regimen i Jugoslavien fallit ökade den
serbiska nationalismen med Slobodan Milosevic som
banérförare.
Kosovo-frågan gav Milosevic en politisk plattform. Först
handlade hans politiska utspel om den hotade serbiska
minoriteten i Kosovo sedan om de utsatta serberna i
Tudjmans nya nationalistiska Kroatien och slutligen om
serberna i det mångkulturella Bosnien. Men det var i
Kosovo allting började.
1989 upphävde serberna 1974 års konstitution och
därmed Kosovos ställning som autonom provins.
Parlamentet upplöstes och albanskan upphörde att vara
officiellt språk. Den albanska flaggan och andra symboler
förbjöds.
Under ett antal år har vi kunnat följa utvecklingen på
bl.a. mänskliga rättighets-området i Kosovo.
Förändringarna av grundlagarna som började 1989-90,
innebar att det blev möjligt att utan direkt vapenmakt
genomföra en etnisk rensning av albaner i Kosovo.
Myndigheterna stängde den medicinska fakulteten på
universitetet 1990. Året därpå avskedades albanska domare
och hela den albanska lärarkåren samtidigt som all albansk
undervisning upphörde på alla nivåer. Albaner inom
polisen, rättsväsendet och sjukvården miste sina jobb.
Hundratusentals albanska arbetare har mist sina
arbeten. En av anledningarna är att de vägrat att skriva
under en lojalitetsförklaring till de serbiska myndigheterna.
Lagen om ägande av fast egendom från den 22 juli 1990
föreskriver i 30 § att allt förvärv av fast egendom måste
godkännas av parlamentet i Belgrad. Därmed är albaner
avstängda från att köpa mark, hus, annan bostad, affär eller
företag.
En ny lag om fängslande för småföreteelser har införts.
Den gör det möjligt för polisen att ta människor i förvar i
30 dagar med rätt till ytterligare 30 dagars förlängning utan
att åtal väcks eller att personen har rätt till juridiskt biträde.
Med den lagens införande har alla normala
rättegångsförfaranden upphört. Den används flitigt och de
gripna utsätts för misshandel och tortyr.
Serberna har infört apartheidlagar i Kosovo vilket bör
uppmärksammas och fördömas lika starkt av
världssamfundet som man så småningom gjorde när det
gällde Sydafrika. Sverige bör verka för detta bl.a. i FN.
Det råder en total rättsosäkerhet för albaner i Kosovo.
Civila serber beväpnas och regelbundna övningar hålls i
vapenbruk. Människor fördrivs från sina byar och serber
flyttar in.
Vänsterpartiet anser att Sverige bryter mot sina
internationella åtaganden när man sänder tillbaka
asylsökande till Kosovo, med motivering att de inte har
anledning att känna välgrundad fruktan för de serbiska
myndigheternas bruk av dessa apartheidlagar och svåra
etniska förföljelser.
Riksdagen bör ge regeringen till känna att
utlänningsnämndens praxis och behandling av asylsökande
från Kosovo strider både mot utlänningslagens
bestämmelser och Genèvekonventionen. Regeringen som
har det yttersta ansvaret för att internationella åtaganden
följs, kan inte undandra sig ansvaret härför.
Med hänsyn till situationen i Kosovo bör ett omedelbart
verkställighetsstopp för avvisningar till Kosovo införas.
Ibrahim Rugova som i maj 1992 i ett inofficiellt val av
Kosovo-albanerna valdes till president, har hittills lyckats
med att få sitt folk att möta våldet med passivt motstånd.
Men Rugova är rädd för att folket tröttnar och tar till vapen.
Bland de nuvarande politiska ledarna i f.d. Jugoslavien
är han mycket ovanlig. Han går inte tillbaka till 1940-talets
alla oförrätter och folkmord för att motivera en upprepning
av historien. Han förespråkar ett icke-militariserat framtida
Kosovo som lever i fred med sina grannar. Kosovo-
albanerna förtjänar det internationella samfundets stöd.
Och Sverige bör i FN verka för att respekten för mänskliga
rättigheter i Kosovo uppställs som förutsättning för hävande
av FN-sanktionerna mot Serbien-Montenegro.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i FN bör verka för
fördömande av apartheidsystemet i Kosovo,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om regeringens ansvar och
Utlänningsnämndens praxis beträffande asylsökande från
Kosovo,1
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om verkställighetsstopp beträffande
avvisningar av asylsökande till Kosovo,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att regeringen i FN skall verka
för att krav på respekt för mänskliga rättigheter i Kosovo
krävs för upphävande av FN-sanktionerna mot Serbien-
Montenegro.
Stockholm den 23 januari 1993
Berith Eriksson (v)
Bertil Måbrink (v)
Eva Zetterberg (v)
Bengt Hurtig (v)
Lars Bäckström (v)