När Sovjetimperiet föll samman i slutet av 1980-talet och
början av 1990-talet och det kalla kriget tog slut såg många
en möjlighet för FN att börja fungera mer effektivt och mer
enligt de idéer om kollektiv säkerhet som låg bakom FN:s
bildande.
FN:s första prövning blev krisen vid Persiska viken
orsakad av Iraks invasion i Kuwait i augusti 1990. Till en
början såg det då ut som om FN skulle fungera enligt
organisationens grundläggande idéer. Ekonomiska
sanktioner mot Irak infördes i enlighet med FN:s stadgar
om fredlig lösning av internationella konflikter.
Snart visade sig dock svagheterna i FN:s organisation.
När USA som enda kvarvarande supermakt i
världspolitiken började utöva påtryckningar på övriga
medlemmar i FN:s säkerhetsråd att godkänna en massiv
väpnad attack mot Irak tydliggjordes den
maktkoncentration som finns inom FN-systemet. Ett Sovjet
som hungrade efter västligt ekonomiskt stöd och ett Kina
som strävade efter att återfå ''kreditvärdigheten'' i det
internationella finansiella systemet var lätta offer för
nordamerikansk utpressningspolitik.
Säkerhetsrådet gav sitt godkännande och det första
exemplet på att vad FN gör numera är vad USA vill att det
ska göra var ett faktum. Återigen visade sig säkerhetsrådets
beslut vara ett uttryck för maktfördelningen i det
internationella statssystemet och inte något som har med en
fiktiv världsregerings vilja att göra. Samma mönster har
varit tydligt i fråga om FN:s agerande i Somalia och f.d.
Jugoslavien men också i mindre uppmärksammade
konflikter som den i Angola.
FN har en potential och kan utgöra grunden för en global
säkerhetsordning. För att detta skall bli verklighet krävs
dock att majoriteten av världens stater och folk känner sig
delaktiga i FN:s beslut. Delaktighet är en förutsättning för
att FN ska få världsomfattande legitimitet och legitimitet är
i sin tur en förutsättning för att organisationen ska kunna ge
global säkerhet.
För att FN ska få världsomfattande legitimitet krävs att
dess agerande speglar majoriteten av jordens befolknings
vilja, inte fem regeringars vilja. FN:s grundläggande
struktur måste helt enkelt förändras radikalt.
Sådana förändringar måste innefatta hela
beslutsstrukturen och den fredsbevarande och
fredsskapande aktiviteten men också FN:s finansiella
system. Om världsorganisationen ska kunna fungera måste
den självklart ges tillräckliga ekonomiska resurser. Det har
den inte idag.
Vetorätten
Ett grundläggande missförhållande inom FN:s
beslutsstruktur är att 5 medlemsstater av totalt 184 har
vetorätt vad avser de bindande besluten.
Regeln är för det första oförenlig med FN-stadgans
princip om alla folks lika värde. För det andra är den en
anakronism som om inget görs kommer att urholka FN:s
legitimitet.
Att behålla vetorätten för segrarmakterna från andra
världskriget plus Kina är att på konstgjord väg cementera
ett maktförhållande i världspolitiken som dels inte
motsvaras av den reella maktfördelningen och dels, vilket
är viktigare, omöjliggör ett ökat förtroende för FN bland
tredje världens stater.
Ett av de starkaste argumenten mot vetorätten är att den
gör det omöjligt för FN att över huvud taget överväga
sanktioner mot stater som hotar internationell fred och
säkerhet men som samtidigt är s.k. klientstater till någon
eller några av säkerhetsrådets permanenta medlemmar.
Det är t.ex. omöjligt att tänka sig FN-sanktioner mot
Israel i händelse av ny invasion i Libanon, Turkiet i händelse
av ytterligare militärt våld mot kurderna, eller varför inte
Ryssland i händelse av invasion av något land i ''det nära
utlandet''. Vetot skulle sätta ett effektivt stopp i alla dessa
fall vilket visar på det orimliga i att behålla en sådan
beslutsordning.
Länder som i alla tänkbara sammanhang försöker föra
fram vikten av demokrati kan inte göra det med någon
större trovärdighet så länge man inte är beredd att låta
demokratin innefatta även styret av FN.
En demokratisering av säkerhetsrådet är det enda som
kan hindra det att bli ett redskap för selektiv intervention i
och kontroll över Syd styrt av ett fåtal länder som själva
befinner sig utom räckhåll för detta redskap. Det står helt
klart att vetorätten och säkerhetsrådets sammansättning
måste förändras snarast.
Medlemskapet i säkerhetsrådet
En reformering av säkerhetsrådet måste innehålla en
kombination av bättre geografisk representativitet och ökad
effektivitet. Säkerhetsrådet kan inte längre styras av en
klick stater från Nord ledda av USA med en gisslan från Syd
(Kina).
De förslag om säkerhetsrådets storlek och
sammansättning medlemsländerna fått lämna in till
generalsekreteraren visar på att de flesta staterna vill
utvidga rådet. Att de enda stater som inte vill förändra
säkerhetsrådet är Ryssland och Storbritannien -- två av de
permanenta medlemmarna -- förvånar inte.
Av de förslag länderna lämnat in framstår förslagen om
regional representation som de mest relevanta. Världen
består idag av en mängd grupper av mer eller mindre fast
sammanlänkade stater. Vissa av dessa regioner har
formaliserat sammanlänkningen och bildat mellanstatliga
organisationer såsom EU och EFTA i Västeuropa, ASEAN
i Sydostasien, SADC i Södra Afrika, Mercosur i Södra
Sydamerika, NAFTA i Nordamerika. Representation för
varje sådan region skulle lösa många av dagens problem i
fråga om FN:s säkerhetsråd:Nords dominans med USA
i spetsen skulle brytas;den geografiska rättvisan skulle
öka;det spektrum av ekonomiska och säkerhetspolitiska
intressen som finns i dagens värld skulle bli bättre
representerade;Syds ökade representation skulle ge mer
tyngd åt utvecklingsfrågorna i FN-arbetet;Syds
förtroende för hela FN skulle stärkas.
De enda stater som rimligen bör få behålla sina
permanenta platser i säkerhetsrådet är USA, Ryssland och
Kina. Övriga platser bör besättas av en representantstat
från respektive region. Innehavare av posten som
representantstat bör utses inom respektive region och
rotera mellan länderna i regionen.
Vetorätten för de permanenta medlemmarna är
oförenlig med en demokratisering av rådet och måste därför
avskaffas. Förslagen till generalsekreteraren visar att
majoriteten av FN-medlemmarna inklusive sådana
ståndaktiga vapendragare för de mäktiga som Australien
och Nya Zeeland vill avskaffa vetot.
Vetorätten bör kunna ersättas med regler för
kvalificerade majoriteter. I det fortsatta arbetet med att
reformera FN bör Sverige arbeta för att ovanstående förslag
genomförs.
Finansieringen av FN
När FN under 1960- och 1970-talen på grund av
avkoloniseringen kom att få en majoritet bestående av
stater från tredje världen kom också diskussionen i
generalförsamlingen och FN:s arbete i stort att domineras
av utvecklingsfrågor och Nord--Syd-konflikten.
Krav från Syd började ställas på en ny ekonomisk
världsordning som skulle utjämna de stora ekonomiska
ojämlikheterna mellan Nord och Syd. Det här fick flera
stater i Nord, inte minst USA, att inse att man inte längre
hade kontrollen över generalförsamlingen och FN:s
fackorgan och därför började man inta en alltmer kritisk
hållning till FN.
En konsekvens av detta var att USA och andra i-länder
drog in på utlovade finansiella bidrag till
världsorganisationen. FN hamnade i finansiell kris.
Det är förödande för FN att de flesta medlemmarna,
bland dem de allra största bidragsgivarna, fortfarande inte
betalar in avgifterna för FN-medlemskapet i tid. I augusti
1993 var drygt hälften av summan för den reguljära
budgeten på 1 miljard dollar inte inbetald. Dessutom
släpade avgifter på drygt 300 miljoner dollar från året innan
fortfarande efter. Stora bidragsgivare som USA, Ryssland,
Sydafrika och Brasilien är några av många syndare.
FN:s budget är närmast oförskämt liten. New Yorks
sophämtning kostar lika mycket varje år. Oviljan att betala
kan alltså inte i första hand anses ha ekonomiska orsaker
även om avgifterna är betungande för många fattiga stater.
Orsakerna är i första hand politiska. Ett reformerat FN
med större legitimitet är därför av utomordentligt stor
betydelse för att lösa även den finansiella krisen. När
medlemsländerna känner delaktighet och förtroende för FN
kommer de också att i högre utsträckning betala. Det finns
dock ett antal möjliga åtgärder även inom det finansiella
systemet som borde locka medlemmarna att betala
avgifterna för den reguljära verksamheten.
För att minska risken för stora bortfall och för att
utjämna fördelningen mellan bidragsgivarna borde ingen
stat betala mer än 15 % av den totala budgeten. I dag
betalar USA, eller snarare ska betala, 25 % av budgeten.
Vidare borde bidragsskalan relateras till BNP per capita så
att den anpassas efter verklig betalningsförmåga. De
fattigaste staterna bör betala endast en symbolisk summa.
Skatt på internationell vapenhandel skulle på kort sikt
kunna bli en inkomstkälla för FN. En sådan skatt är särskilt
viktig då den inte bara bidrar med pengar till FN, utan också
bidrar till en minskning av vapenhandeln. En minskning av
vapenhandeln leder i sin tur till färre och mindre blodiga
krig och därmed färre kostsamma fredsbevarande
operationer för FN. På lång sikt bör givetvis all
vapenhandel upphöra.
En ytterligare reform som bör övervägas är att FN tillåts
ta vanliga lån och att kostnaderna för lånen läggs på dem
som inte betalar sina avgifter. Den reformen tillsammans
med straffränta på belopp som inte inbetalas i tid skulle
sätta mycket stark press på länderna som missköter
inbetalningarna. De fattigaste länderna drabbas inte av en
sådan reform då de enligt tidigare nämnda förslag endast
skulle betala symboliska summor.
Förslaget innehåller både morötter och piskor. En mer
realistisk bidragsskala och lägre maximinivå för de största
bidragsgivarna skulle locka de allra flesta medlemsstaterna
att betala i tid. Straffavgifter och straffräntor skulle tvinga
de som ändå inte betalar att göra det.
Sverige bör i FN agera för att dessa reformer av FN:s
finansieringssystem genomförs. Utan reformer kommer
generalsekreteraren att även i fortsättningen tvingas gå ut
på tiggarstråt i form av brev med vädjanden till
medlemmarna att betala. En världsorganisation med den
ordningen kan knappast hålla ihop i längden.
FN:s fredsskapande funktioner
En genomgripande effekt av det kalla krigets slut är att
möjligheten för FN att agera som fredsbevarare i
konfliktområden har ökat dramatiskt. Inte mindre än 16
fredsbevarande operationer har inletts sedan 1987, medan
endast 13 inleddes under hela FN:s historia före 1987.
Insatser i krigshärdar är och måste förbli en av FN:s
viktigaste funktioner.
Det är därför helt avgörande för FN:s framtid att de
brister som den senaste tidens ökade engagemang avslöjat
avhjälps snarast.
Det är också oerhört väsentligt att FN kan utvecklas till
en fredsförebyggande organisation och inte fortsätter att
bara reagera på väpnade konflikter när de väl är ett faktum.
Generalsekreteraren Boutros Boutros-Ghali har i sin
''Dagordning för fred'' föreslagit en mängd åtgärder för att
effektivisera FN:s fredsförebyggande verksamhet. Några av
dessa förslag håller nu på att realiseras, t.ex. förstärkning
av resurserna för faktainsamling om den politiska, militära,
humanitära och sociala situationen i potentiella
konfliktområden, uppbyggnad av ett förvarningssystem
som ska kunna avslöja och snabbt varna för situationer som
kan hota freden samt utsändande av ombud till oroliga
områden. Det här är vällovliga initiativ, men otillräckliga.
Permanenta FN-styrkor
FN-insatserna i Kuwait/Irak och Somalia utgjorde avsteg
från grundidén bakom FN. I dessa konflikter fick FN en
krigsroll och blev en part i konflikterna -- båda gångerna
mycket beroende på USA:s agerande -- vilket inte
överensstämde med FN:s roll som kollektiv fredsmäklare.
Dessa och andra konflikter har visat att FN i mycket
större utsträckning än i dag måste kunna placera ut militär
personal i förebyggande syfte såväl i internationella som i
inom-nationella konflikter. Den förebyggande styrkan i
Makedonien där en svensk enhet ingår är ett bra exempel
på detta. Detta kräver för att fungera effektivt att
medlemsländerna sätter upp permanenta FN-styrkor som
snabbt kan rycka in i förebyggande syfte. Danmarks beslut
om sådan styrka borde tjäna som ett föredöme.
Sverige bör inom värnpliktsförsvarets ram skapa ett
permanent FN-förband. För att bli en effektiv
fredsförebyggande och förtroendeskapande styrka bör den
ges inte bara traditionell militär utbildning, utan också
utbildning för att kunna klara gränsövervakning,
informationsinhämtning, upprätthållande av lag och
ordning, terrorismbekämpning och humanitära insatser av
olika slag. Självklart ska den styrkan även kunna sättas in i
fredsbevarande operationer i redan pågående väpnade
konflikter.
Sverige bör också ge sitt fulla stöd till
generalsekreterarens förslag om att FN ska kunna inrätta
demilitariserade zoner i preventivt syfte på begäran av
någon eller båda parterna i en konflikt. I sådana
demilitariserade zoner bör sedan fredsförebyggande FN-
styrkor placeras ut.
Inrättandet av FN-styrkor i medlemsländerna skulle
tjäna ett flertal viktiga syften förutom att förebygga en
specifik konflikt: stärkande av den kollektiva säkerhetens
idé, allmän avskräckning från fredsbrott, bättre utbildade
och mer motiverade FN-soldater samt minskat beroende av
deltagande från USA för att kunna genomföra en FN-
insats.
Minskat beroende av USA är en förutsättning för ett
ökat förtroende för FN inte minst bland tredje världens
länder. Upprättandet av permanenta FN-styrkor utgör
därmed ett viktigt led i ansträngningarna att öka FN:s
legitimitet.
Vid en insats skall de stående FN-styrkorna stå under
befäl av FN:s stabsutskott vilket redan föreskrivs i FN-
stadgans artiklar 46 och 47. I de hittills genomförda FN-
operationerna har dessa artiklar inte följts. Stabsutskottet
bör bestå av reperesentanter från alla medlemmar i
säkerhetsrådet. Den regionala representationen i
säkerhetsrådet som redan föreslagits i motionen garanterar
då att även konfliktregionens intressen tillvaratas.
För att det inte ska råda någon tvekan vid framtida FN-
insatser om det verkligen är FN och inte i själva verket
någon stormakt som agerar måste FN, redan innan de i
motionen föreslagna reformerna genomförts, vid varje
insats upprätta ett fungerande kollektivt stabsutskott.
I det bör alltid förutom säkerhetsrådets permanenta
medlemmar ingå representanter från alla länder som deltar
med personal i FN-operationen. Det ger artikel 47 utrymme
för. Sverige bör med kraft verka för att detta garanteras vid
varje framtida FN-insats och således att artiklarna 46 och 47
i FN-stadgan följs.
Att bygga fred
De reformer av FN:s organisation och funktion som
föreslagits hjälper dock föga i skapandet av en fredlig värld
om inte också fredsbyggande åtgärder vidtas. Till de
fredsbyggande insatserna FN bör ges resurser till hör
avväpning av stridande parter efter ett krig, minröjning,
repatriering av flyktingar, utbildning av säkerhetspersonal
och övervakning av val.
Valövervakning har blivit en allt vanligare uppgift för FN
i instabila länder. Sveriges initiativ till ett internationellt
valövervakningsinstitut utgör ett viktigt led i det arbetet och
välkomnas av Vänsterpartiet. Att övervakning av val så att
de genomförs på demokratisk väg dock inte är en tillräcklig
åtgärd för att bygga fred framgick med all tydlighet i fallet
Angola.
Det katastrofala exemplet borde bli en lärdom för FN:s
medlemsländer att övervakningsoperationen inte kan
inskränkas till några dagars närvaro, utan ses som en
gedigen insats under flera månaders tid. Läxan från Angola
borde också vara att fredsbyggande insatser måste
inkludera avväpning, repatriering av flyktingar och
utbildning av säkerhetspersonal.
Det här är biståndsinsatser som inte kan eller bör ske
bilateralt. FN måste helt enkelt ges mer resurser för
fredsbyggande projekt och Sverige bör vara det land som
ivrigast värnar om detta.
Även etablerandet av en permanent krigsdomstol i Haag
bör inräknas bland de fredsbyggande åtgärderna. En sådan
har föreslagits av FN:s kommission för internationell rätt
(ICL).
Enligt förslaget måste domstolen ges befogenheter att
döma för aggression och krig, men även tortyr, mord,
tvångsförflyttningar och förföljelse. Sverige bör intensivt
verka för att ICL:s förslag förverkligas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige bör verka för att
förändra reglerna för medlemskap och avskaffa vetorätten
i FN:s säkerhetsråd,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige bör verka för att
förändra finansieringssystemet för FN:s reguljära
verksamhet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige inom
värnpliktsförsvarets ram bör inrätta ett permanent FN-
förband,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige bör ge sitt fulla stöd
till FN:s generalsekreterares förslag om demilitariserade
zoner i preventivt syfte,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige bör verka för att
upprättandet av ett stabsutskott enligt FN-stadgans artiklar
46 och 47 garanteras vid varje framtida väpnad FN-
operation,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i FN bör verka för att
FN ges mer resurser till fredsbyggande verksamhet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige bör verka för att
förslaget från FN:s kommission för internationell rätt att
upprätta en permanent krigsdomstol i Haag förverkligas.
Stockholm den 21 januari 1993
Bertil Måbrink (v)
Hans Andersson (v)
Berith Eriksson (v)
Bengt Hurtig (v)
Johan Lönnroth (v)
Björn Samuelson (v)
Eva Zetterberg (v)