Sina djupaste rötter har socialdemokratin i övertygelsen
om varje människas okränkbarhet, alla människors lika rätt
och värde. Därför var också medborgerliga fri- och
rättigheter, konkretiserade i allmän och lika rösträtt, tanke-
och trosfrihet, yttrande och organisationsfrihet
socialdemokratins första mål.
FNs allmänna deklaration om de mänskliga
rättigheterna som antogs 1948 samt konventionerna om
medborgerliga och politiska rättigheter och ekonomiska,
sociala och kulturella rättigheter från 1966 utgör det
internationella ramverket för arbetet med mänskliga
rättigheter. Tillsammans benämns deklarationen och de
båda konventionerna ''Bill of Human Rights''.
Flera andra senare konventioner reglerar olika delar av
de mänskliga rättigheterna. T.ex. konventionen om
avskaffande av alla former av rasdiskriminering,
konventionen om avskaffande av kvinnodiskriminering och
1984 års konvention mot tortyr samt konventionen om
barns rättigheter från 1989. Samma år antog
generalförsamlingen också ett frivilligt tilläggsprotokoll om
dödsstraff till konventionen om medborgerliga och politiska
rättigheter.
I Bill of Human Rights stadgas rätten till liv, förbud mot
tortyr, tvångsarbete och dödsstraff, skydd mot godtyckliga
frihetsberövanden, rätten till opartisk rättegång, rätten till
tanke-, yttrande- och religionsfrihet, föreningsfrihet m.m. --
men också rätten till mat, bostad, utbildning och hälsa. Det
är viktigt att dessa senare rättigheter -- de ekonomiska,
kulturella och sociala -- lyfts fram i olika nationella och
internationella sammanhang. Rika länder som ratificerat
konventionen måste förmås att ta ett ansvar också för att
fattiga länder skall kunna leva upp till dess mening. I
konventionstexten sägs att staten skall säkerställa de
ekonomiska, kulturella och sociala rättigheterna ''till det
yttersta av sin förmåga''. Många fattiga utvecklingsländer
har emellertid mycket liten förmåga att leva upp till dessa
mål.
Det finns enligt FNs organ för utveckling (UNDP) ett
positivt samband mellan ekonomisk/social utveckling och
människornas frihet. Det visar att kampen för
medborgerliga och politiska mänskliga rättigheter måste
föras parallellt med kampen för en rättvisare ekonomisk
världsordning.
2. Wienkonferensen om mänskliga rättigheter
Förväntningarna inför FN-konferensen om mänskliga
rättigheter i Wien i juni 1993 var höga. Efter
kommunismens kollaps och det kalla krigets slut skulle
äntligen diktaturer falla och demokratier spira. I det av FN
proklamerade folkrättsårtiondet hoppades man att världen
skulle vrida sig ur det kalla krigets grepp och mänskliga
rättigheter respekteras nästan av sig självt.
Det kalla krigets slut ledde inte automatiskt till
consensus på MR-området. I stället skulle det visa sig att
den tidigare öst/väst-spänningen hade ganska liten relevans
för öst/väst-konflikten. I stället finns en kvardröjande
nord/syd-konfrontation i vissa MR-frågor särskilt vad gäller
nationell suveränitet, territoriell integritet och nationella
särdrag.
Detta blev uppenbart redan i förberedelserna till MR-
konferensen som präglades av segdragna förhandlingar om
procedurfrågor och politiska motsättningar om bl.a. NGOs
deltagande. Förhandlingarna tydliggjorde också betydande
motsättningar mellan i-länder och vissa grupper av u-länder,
ofta stödda av en grupp asiatiska länder t.ex. vad gällde
förslag om dödsstraffets avskaffande vilket initierades av
Chile och Sverige.
Konferensen överskuggades naturligtvis också av kriget
i det förra Jugoslavien. Mot dessa utgångspunkter får det
ändå ses som positivt att konferensen förde MR-frågorna
framåt på några områden och att den i övrigt resulterade i
''på stället marsch''.
Världskonferensen lyckades efter segdragna
förhandlingar anta en Wiendeklaration med ett
handlingsprogram som innehåller en bekräftelse på att de
mänskliga rättigheterna är universella, att stater har ett
ansvar för att dessa respekteras och att detta är en legitim
angelägenhet för det internationella samfundet. Rätten till
utveckling slås fast. Deklarationen innebär också framsteg
för kvinnors och barns mänskliga rättigheter. Likaså gavs
frågan minoriteters och urbefolkningars rättigheter stort
utrymme. Kvinnors och barns rättigheter i väpnade
konflikter behandlas särskilt.
I handlingsprogrammet återfinns utförliga skrivningar
om större biståndsinsatser för demokrati och mänskliga
rättigheter. Det uppmanar också till en förstärkning av FNs
MR-center med väsentligt ökade resurser inom existerande
och framtida reguljära budgetar och frivilliga bidrag.
Konferensen lämnade till generalförsamlingen att lösa
stridsfrågan om en högkommissarie för mänskliga
rättigheter.
Detta är ett tidigare framfört socialdemokratiskt krav
och vi välkomnar därför att generalförsamlingen i december
beslöt att en kommissarie för mänskliga rättigheter skall
tillsättas.
Uppföljningen av Wiendeklarationen och
handlingsprogrammet måste ges högsta prioritet i MR-
arbetet. Regeringen måste ta ett större ansvar än vad som
hittills varit fallet för att Wiendeklarationen och
handlingsprogrammet skall förvandlas från ord till
handling.
Det är synnerligen angeläget att de svenska
beskickningarna runt om i världen regelbundet rapporterar
om den mänskliga rättighetssituationen i de länder som
beskickningarna har att bevaka. Det är angeläget att
uppmärksamma situationen för ursprungsbefolkningar och
riskerna för etniska och andra konflikter så att
förebyggande åtgärder på olika sätt kan sättas in på ett tidigt
stadium. Om det inte går att avvärja allvarliga kränkningar
av de mänskliga rättigheterna och konflikter kommer detta
att leda till att människor tvingas fly, antingen inom landet
eller internationellt. Det är samtidigt viktigt att Sverige har
en god moralisk grund att stå på då vi agerar i andra delar
av världen. Vårt arbete med internationell solidaritet måste
bygga på att vi även på hemmaplan förmår att respektera
de värden som vi hävdar att andra stater skall värna.
3. Vad Sverige har gjort och bör göra på MR-området i
FN
Trots att regeringen sagt sig tillmäta mänskliga
rättigheter så stor betydelse att vi numera har ett särskilt
statsråd för mänskliga rättigheter så har regeringen enligt
FN-delegationens rapportering vid höstens
generalförsamling endast huvudansvaret för en resolution
på MR-området, nämligen den för tredje året i rad lagda
resolutionen om Myanmar/Burma.
Nästa generalförsamling har Sverige samordningsansvar
enligt det arbetsprogram som tredje utskottet antagit för
ytterligare två resolutioner. Det gäller dels om skyddet mot
summariska rättegångar och dels konventionen om barnets
rättigheter. I detta arbete finns en möjlighet för Sverige att
aktivt driva frågorna om mänskliga rättigheter framåt.
Detta gäller inte minst de grundläggande rättigheterna för
jordens 2 miljarder barn.
Ett problem på MR-området är den dåliga efterlevnaden
av konventionerna. Ratificeringen av MR-konventionerna
har ökat, men för att uppföljning och kontroll av
implementeringen skall bli effektiv måste MR-
konventionerna översättas i operativa termer, dvs.
kompletteras med nationella handlingsplaner.
Barnkonventionen har genom den handlingsplan som
barntoppmötet antog och de nationella handlingsplanerna
en sådan operationell inriktning.
Sverige bör ta initiativ till att MR-konventionerna
kompletteras med nationella handlingsplaner.
4. Konventionen om barnets rättigheter
I september 1990 hölls ett världstoppmöte för barn i New
York. I samband med detta antogs en deklaration och en
handlingsplan för förverkligandet av barnkonventionen.
Samma månad trädde FN-konventionen för barnets
rättigheter i kraft. Sverige var ett av de första länderna att
ratificera konventionen; resultatet av 20 års aktivt arbete
från bl.a. Sverige.
Konventionen anger MR-normer för barn och täcker
hela fältet av rättigheter: ekonomiska, sociala, kulturella,
politiska och medborgerliga. Den är folkrättsligt bindande
genom ratificeringen. Ett mål som formulerades av
Wienkonferensen är att det skall vara en universell
anslutning 1995. I oktober 1993 hade 149 av FNs
medlemsländer ratificerat den. Dessa stater har förbundit
sig att senast två år efter ratificeringen avlägga rapport till
den kommitté som FN utsett att granska uppföljningen.
Den stora uppslutningen kring barnkonventionen till
trots har situationen för världens barn i flera avseenden
försämrats. T.ex. ökar nu för första gången under hela
efterkrigstiden barnadödligheten, och antalet barnarbetare
ökar för varje dag.
Barnkonventionens antagande och barntoppmötet var
inte slutet utan början på arbetet för att skapa garantier för
barns rättigheter. Den gäller lika för alla barn. Den har en
mycket tydlig internationell dimension och man kan tala om
ett ''oskrivet avtal'' om stöd. De fattiga länderna var
naturligtvis oroliga för kostnaderna. Det skulle bli dyrt att
göra verklighet av t.ex. rätten till hälsa och utbildning. De
fattiga länderna hade sannolikt inte accepterat
konventionen om det inte funnits en underförstådd
överenskommelse mellan dem och de rikare om att bistånd
skall ges för konventionens genomförande.
5. Barnperspektiv i utvecklingssamarbetet
De flesta av våra programländer har ratificerat
barnkonventionen och mot bakgrund av den svenska
biståndspolitikens betoning av mänskliga rättigheter bör
denna internationella överenskommelse utgöra ett
instrument i dialogen med programländerna och vid
utformandet av biståndsprojekt.
Nästan allt bistånd har en barnaspekt. Ändå är det
uppenbart att olika program främjar barnets rättigheter i
högre eller mindre grad. Hur skall då barnrättsprofilen i
dagens bistånd förstärkas? De ekonomiska reformer som
nu genomdrivs i land efter land måste kompletteras med
sociala skyddsnät för att förhindra att vissa grupper av barn
blir strukturomvandlingens offer. Barnperspektivet måste
ges utrymme i de landanalyser som ligger till grund för
planeringsdiskussioner. En fördjupad barnsyn och en
förskjutning från välgörenhetstänkande till
rättighetstänkande måste ske. Det innebär att barn måste
bli sedda, behandlas med respekt och ses som medagerande
i processen.
Särskild uppmärksamhet måste ges diskrimineringen av
flickor. Exempel på sådan enligt undersökningar som
Unicef gjort är att flickor är mindre önskade än pojkar i
många länder. För att slippa föda flickor används
fosterdiagnostik för att bestämma kön och sedan abort.
Bland vanliga övergrepp mot flickor bör
uppmärksammas kvinnlig omskärelse, en könsstympning
som enligt barnkonventionen är förbjuden men som enligt
Unicef ändå förekommer i minst 25 afrikanska länder.
Barnperspektivet bör stärkas i vårt eget land samt i såväl
utrikes- som biståndspolitiken. Regeringen bör för egen del
och i samråd med våra programländer vidta åtgärder för att
stödja de internationella processer som inletts för att göra
verklighet av barnkonventionen och barntoppmötets beslut
innebärande t. ex.:Ge ekonomiskt stöd till ILOs
program kring barnarbete och ekonomisk exploatering av
barn.Särskilt stödja flickors skolgång och förhindra s.k.
drop-outs.Verka för att den ekonomiska reformpolitik,
som fattiga länder av IMF och världsbanken åläggs
genomföra, inte får följder som innebär kränkningar av
barnets rätigheter.Verka för att alla länder ratificerar
barnkonventionen utan begränsande reservationer.
Det är viktigt att kommittén för uppföljning av
barnkonventionen ges tillräckliga resurser för att de på ett
fullgott sätt skall kunna fullfölja sitt uppdrag.
För att riksdagen skall få information om situationen för
mänskliga rättigheter i världen och i synnerhet i våra
samarbetsländer bör svenska ambassader och
beskickningar åläggas att i sin rapportering minst en gång
per år göra en systematisk MR-genomgång där
barnkonventionen kan tjäna som mall vad avser MR-läget
för barnen i landet.
I denna rapportering bör barnfängelser särskilt
uppmärksammas.
Barns situation i väpnade konflikter och
katastrofsituationer måste särskilt uppmärksammas.
Regeringen måste fortsätta arbetet mot rekrytering av
barnsoldater och internationellt stöd för att barn under 18
år inte skall tvingas delta aktivt i krig. Barn som tvingas ut
i krig drabbas av allvarliga skador, psykiskt och fysiskt, och
därför måste regeringar uppmärksammas på vikten av
rehabilitering för barn med krigstrauman.
Regeringen bör i internationella fora föreslå åtgärder för
att stärka flickebarnens situation, t.ex.:att föreslå
åtgärder för att få stopp på mord på nyfödda flickebarn och
illegala aborter vars enda grund är kön.
Våren 1992 lämnade Sverige till Unicef en nationell
handlingsplan för barns överlevnad, skydd och utveckling
som uppföljning av toppmötet. I september samma år
inlämnades den första svenska rapporten till FN-kommittén
för barnets rättigheter. Med anledning av sin rapportering
under 1992 har regeringen fått motta viss kritik från
kommittén. Kritiken avser bl.a. att det i svensk lagstiftning
saknas en åldersgräns för utnyttjande av barn i
pornografiskt syfte. Av artikel 19 i barnkonventionen
framgår att
Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga
lagstiftnings-, administrativa och sociala åtgärder samt
åtgärder i utbildningssyfte för att skydda barnet mot alla
former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp
vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller
utnyttjande, innefattande sexuella övergrepp, medan
barnet är i föräldrarnas eller den ena förälderns,
vårdnadshavares eller annan persons vård.
Av artikel 34 framgår att
Konventionsstaterna åtar sig att skydda barnet mot alla
former av utnyttjande och sexuella övergrepp. För detta
ändamål skall konventionsstaterna särskilt vidta alla
lämpliga nationella, bilaterala och multilaterala åtgärder för
att förhindra
(a) att barn förmås eller tvingas delta i en olaglig sexuell
handling,
(b) att barn utnyttjas för prostitution eller annan olaglig
sexuell verksamhet,
(c) att barn utnyttjas i pornografiska föreställningar och
i pornografiskt material.
Enligt svensk lag är det förbjudet att skildra barn i
pornografisk bild med uppsåt att bilderna sprids eller sprida
pornografiska bilder, men det är fullt tillåtet att köpa, låna
eller hyra barnpornografiska tidningar, filmer och
videogram. Den begränsning som råder är att man inte får
visa dem offentligt eller sprida dem utanför vänkretsen.
Genom att innehav av barnpornografi är fullt tillåtet
upphör aldrig kränkningen av de barn och ungdomar som
utsatts för sexualbrott. De upprepas varje gång som filmen
eller bilden används av nya förövare. Framställningen av
barnpornografi är sexualbrott och straffbelagt. Lagen
skyddar barnet, men när bilden börjar spridas upphör
skyddet och med nuvarande lagstiftning -- för all framtid.
Vår slutsats blir att en lagändring, som innebär en
kriminalisering av innehav av barnpornografi, måste till i
svensk lagstiftning om vi skall leva upp till FNs
barnkonvention och till våra egna nationella krav på en
fullgod lagstiftning som skyddar barnen.
6. Kvinnors rättigheter
Bakgrund
Diskrimineringen av kvinnor måste på allvar föras upp
på den internationella dagordningen.
Kvinnodiskriminering förekommer i hela världen inom alla
kulturer, samhällen och klasser.
På många platser gör kulturella och sociala faktorer att
kvinnor och flickor inte får tillgång till samma standard på
hälsovård eller näringsintag som männen. Änkebränning
och hemgiftsmord existerar fortfarande i vissa regioner.
Mord på flickebarn samt aborter av flickfoster efter
fosterdiagnostik är ett stort problem i vissa länder. Så stort
att det givit utslag i befolkningsstatistiken: I Asien och Stilla
havsregionen går det 95 kvinnor på 100 män, vilket är
tillräckligt för att påverka hela världens befolkningsstatistik
i männens favör.
Kvinnor producerar ca 80 % av all mat i Afrika men äger
inte marken de odlar. I många länder ställs kvinnor under
förmyndarskap av sina män. De får inte ta banklån och
männen anser sig t.o.m. ha rätt att rösta för sin hustrus/sina
hustrurs räkning. Bland vanliga övergrepp mot kvinnor
återfinns också sterilisering och kvinnlig omskärelse.
Kvinnlig omskärelse är förbjudet enl.
Barnkonventionen men förekommer enligt Unicef i minst
25 afrikanska länder. Efterlevnaden är svår att kontrollera.
Allvarliga kränkningar av kvinnors mänskliga
rättigheter är vanligt förekommande i alla delar av världen.
Historiskt har detta faktum försummats av de
internationella organ som haft till uppgift att främja och
skydda mänskliga rättigheter. Kränkningar som drabbar
kvinnor oproportionerligt eller tar sig könsspecifika
uttryck -- såsom våldtäkt, restriktioner i kvinnors lagliga
rättigheter eller begränsad tillgång till mat -- är konstant
förbisedda eller skylls på sociala eller kulturella faktorer
samt utom räckhåll för MR-normerna.
Arbetet inom FN på att förbättra kvinnans situation i
alla dess aspekter handhas av FNs kvinnokommission, som
rapporterar till det Ekonomiska och sociala rådet.
Tyngdpunkten i kvinnokommissionens arbete i dag ligger i
att praktiskt söka stärka kvinnans ställning i
medlemsländerna och i FN.
Trots att speciella program/initativ har skapats inom
Förenta nationerna för att främja kvinnors ställning och
status, tar dessa främst upp kvinnors rättigheter ur ett
socialt eller humanitärt perspektiv. Under existerande
internationella normer finns ett bra system för att motverka
könsspecifika kränkningar, men instrumenten för
tillämpningen är inte effektiva. Inte heller fungerar
tillämpningen när det gäller de ''generella'' mänskliga
rättigheterna. Dock måste påpekas att de trots allt är bättre
än de som gäller kvinnor. De FN-organ som behandlar
kvinnors rättigheter som mänskliga rättigheter,
såsom the Committee on the Elimination of Discrimination
Against Women (CEDAW), är marginaliserade inom FN-
systemet.
Diskrimineringen av kvinnor har länge varit en
undanskymd politisk fråga internationellt. Genom kriget i
f.d. Jugoslavien och rapporterna om massvåldtäkter ställdes
plötsligt frågor om kvinnors rättigheter och status i fokus på
nytt.
I FNs arbete för att främja jämställdhet och kvinnans
mänskliga rättigheter är några händelser av särskild
betydelse:
1975 var det internationella kvinnoåret. Då inledde FN
sitt internationella kvinnoårtionde och den första
internationella kvinnokonferensen hölls i Mexico City. Då
antogs en deklaration och aktionsplan för att genomföra
kvinnoårets målsättningar.
1979 antogs konventionen om avskaffande av all slags
diskriminering av kvinnor. Konventionen behandlar frågor
som rör kvinnans rättigheter inom alla områden, särskilt det
politiska, sociala, ekonomiska och kulturella, inklusive
lagstiftning för att säkerställa full utveckling och framsteg
för kvinnan och därmed garantera henne utövandet och
åtnjutandet av de mänskliga rättigheterna och
grundläggande friheterna på grundval av jämställdhet med
männen. I oktober 1993 har konventionen ratificerats av
121 stater. Ett problem är det stora antal reservationer som
avgivits som i sig själva är oförenliga med konventionens
ändamål och syfte.
Vid världskonferensen i Köpenhamn år 1980 antogs ett
aktionsprogram för den andra hälften av kvinnoårtiondet.
1985 hölls världskonferensen i Nairobi med antagandet
av strategier för det fortsatta jämställdhetsarbetet fram till
år 2000 (s.k. Nairobi-strategierna, ''the Forward-Looking
Strategies''). Den konferensen blev i det närmaste
''kidnappad'' av krafter som prioriterade alla andra saker
högre än kvinnosaken. För att få till slutdokumentet måste
regeringarna skriva under på att kvinnodiskrimineringens
orsaker var ''imperialism, kolonialism, neo-kolonialism,
apartheid, rasism, rasistisk diskriminering och en orättvis
ekonomisk världsordning''.
Resultatet av Wien
Kvinnors mänskliga rättigheter lyftes fram i
slutdokumentet som centrala delar i FNs fortsatta arbete på
MR-området. Slutdokumentet slår an en klar och stark ton:
Kvinnors mänskliga rättigheter är en oskiljaktig del av de
universella mänskliga rättigheterna. Inte minst betonas att
kvinnofrågorna nu, på ett systematiskt sätt, måste
integreras i samtliga berörda FN-organs MR-arbete.
Slutdokumentet tar särskilt upp vikten av att undanröja
våld mot kvinnor, både i det privata och i det offentliga
livet. Brott mot kvinnors mänskliga rättigheter såsom t.ex.
systematiska våldtäkter, står i strid med folkrätten och
måste bekämpas med kraft. Både våld och öppen
diskriminering av kvinnor måste, enligt dokumentet,
elimineras. I detta syfte bör strävan vara alla
medlemsstaters anslutning till
kvinnodiskrimineringskonventionen (CEDAW) till år 2000.
De stater som redan ratificerat uppmanas att dra tillbaka
sådana reservationer som står i strid med konventionens
syfte och ändamål.
Världskonferensen uppmanar medlemsstaterna att
undersöka möjligheterna att, genom ett tilläggsprotokoll till
konventionen, införa en enskild klagorätt i frågor som rör
diskriminering av kvinnor.
Konferensen välkomnar MR-kommissionens beslut att
vid sitt nästa möte överväga tillsättandet av en särskild
rapportör för frågor som rör våld mot kvinnor och
uppmanar generalförsamlingen att anta det utkast till
deklaration om våld mot kvinnor som utarbetades inom
FNs kvinnokommission. Slutdokumentet tar också upp
vikten av att öka andelen kvinnor i beslutande församlingar,
inte minst inom FN-sekretariatet.
Vad som bör göras:
Det är nu viktigt att Wienkonferensens framgångar när
det gäller kvinnors rättigheter följs upp under 1994 i FN
samt inför och under FNs kvinnokonferens i Beijing 1995.
Socialdemokraterna anser att respekten för mänskliga
rättigheter vad avser kvinnor bör uppmärksammas särskilt
inför Beijing-konferensen så att det tillfälle för att främja
kvinnors rättigheter som kvinnokonferensen utgör inte
förspills.
Vi menar att den svenska regeringen bör vara drivande
inom följande områden när det gäller kvinnors
rättigheter:att fortsatt verka för tillbakadragandet av
reservationer som står i strid med Konventionen om
avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor.att
kontroll och uppföljning av MR-situationen för kvinnor
skall organiseras på motsvarande sätt som rapporteringen
vad gäller barnkonventionens efterlevnadatt MR-
perspektivet när det gäller kvinnors rättigheter finns med i
den plattform som utarbetas före kvinnokonferensen i
Beijing 1995att en handlingsplan för upphörande av alla
former av diskriminering av kvinnor antas vid
Beijingkonferensen 1995.
Våld mot kvinnor
Våld mot kvinnor är det yttersta uttrycket för den
bristande jämställdheten mellan kvinnor och män. Ett stort
antal anmälningar om kränkningar har kommit in till FNs
kvinnokommission. Det gäller såväl våld som utövas av
statsmakten genom t.ex. polis, fångvaktare och militär och
som är brott mot de mänskliga rättigheterna, som det våld
som kvinnor utsätts för i den privata sfären.
Genom tiderna har våldtäkter och sexuellt våld använts
som vapen i krig och för bestraffning. Det finns ett
uppenbart behov av att stärka skyddet för kvinnor i krig och
konflikter.
Den internationella humanitära rättens regler -- den
humanitära rätten i väpnade konflikter och de mänskliga
rättigheterna -- täcker de flesta tänkbara situationer i vilka
människor är i behov av skydd, men de tar inte särskilt upp
sexuellt våld mot kvinnor som krigshandling.
I deklarationen som antogs av CEDAW vid
Wienkonferensen uppmanas medlemsländerna att fördöma
våld mot kvinnor och inte heller åberopa traditionella
sedvänjor för att på det sättet undvika sitt ansvar att
undanröja våld mot kvinnor. Medlemsstaterna uppmanas
också att vidta åtgärder för att motverka våld mot kvinnor.
Deklarationens definition på våld mot kvinnor är: ''varje
handling av könsspecifikt våld som resulterar i, eller kan
resultera i, fysisk, sexuell eller psykisk skada eller lidande
för kvinnor, inklusive hot om sådana handlingar, tvång eller
summariska frihetsberövanden.''
Detta arbete är välkommet men det är långt ifrån
tillräckligt. Som ''deklaration'' är detta dokument till intet
förpliktigande.
I ljuset av det som skett i f.d. Jugoslavien bör ett
tilläggsprotokoll till fjärde Genèvekonventionen, som
särskilt behandlar våldtäkter i krig och konflikter som grov
krigsförbrytelse, upprättas. Sverige bör ta initiativ till att ett
sådant arbete påbörjas med målet att den skall öppnas för
undertecknande vid FNs kvinnokonferens i Beijing 1995.
Sverige bör dessutom i FN och inför kvinnokonferensen
i Beijing 1995 verka för: att det under FNs kommission
för mänskliga rättigheter tillsätts en särskild FN-rapportör
för våld mot kvinnor och dess orsakeratt kvinnor enligt
lag skyddas och att preventiva åtgärder genomförs för att
förhindra våld mot kvinnor såväl inom hemmet som i det
offentliga livetatt sexuella trakasserier, exploatering och
handel med kvinnor måste upphöraatt program
upprättas i syfte att traditionella sedvänjor som innebär
omskärelse och könsstympning av kvinnor och flickor skall
upphöraatt våld mot kvinnor i krig och konflikter,
särskilt våldtäkt utförd av polis eller militär och att hålla
kvinnor i sexuellt slaveri, skall definieras och omnämnas
bland de brott som i fjärde Genèvekonventionen definierats
som grova krigsförbrytelseratt förövarna av sådana brott
och de som beordrat dem skall ställas inför rätta i
internationell domstolatt kvinnor som i krig eller
konflikter blivit offer för sådana brott skall garanteras asyl
i enlighet med vad som överenskommits i UNHCR:s
exekutivkommitté.
Representation, synliggörande
Sverige bör i FN och inför och under kvinnokonferensen
i Beijing verka för:att kvinnofrågorna på ett systematiskt
sätt måste integreras i samtliga berörda FN-organs arbete
att kvinnor uppmuntras och ges lika möjligheter att delta i
de politiska processernaatt tvångsgifte fördöms att
diskriminering och hinder för kvinnor att på lika villkor få
del av utbildning undanröjs och att speciella
alfabetiseringsinsatser görs för kvinnor. All undervisning
skall främja jämställdhet och jämlikhet.
Kvinnors hälsa
Kvinnor måste själva ges valmöjlighet när det gäller
om och i så fall när och hur många barn
de vill föda. Vi tillbakavisar de politiska förslag och
framställningar som görs i syfte att begränsa kvinnans rätt
till säker och legal abort.
Sverige bör i FN och inför kvinnokonferensen i Beijing
1995 verka för:att rätten till preventivmedel samt tillgång
till säker och legal abort garanterasatt särskild
uppmärksamhet ges åt hälsa och näringsbehov för gravida
och ammande kvinnor.
Socialdemokraterna anser att en parlamentarisk
representation i nationalkommittén inför
kvinnokonferensen är nödvändig för att få bredast möjliga
förankring av arbetet. Likaså är det av utomordentligt stor
betydelse med ett brett deltagande och representation av
NGO's på både förberedelsekonferenserna och på
Världskvinnokonferensen 1995.
7. Dödsstraff och tortyr
Dödsstraffet har diskuterats i FN sedan organisationen
tillkom 1945. Formuleringarna i Bill of Human Rights ''...
Envar har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet...''
förefaller ju täcka detta krav, men det tolkas inte som något
totalt förbud mot dödsstraff. Som nämnts är inte heller 1989
års tilläggsprotokoll till konventionen om FNs
medborgerliga och politiska rättigheter tvingande. Det
innebär ingen skyldighet att avskaffa dödsstraffet utan
erbjuder bara en möjlighet för staterna att åta sig att inte
använda det i fredstid. Detta är enligt vår mening helt
otillräckligt och arbetet för att avskaffa dödsstraffet i freds-
såväl som i krigstid måste intensifieras. Trenden är att allt
fler länder avskaffar dödsstraffet men samtidigt har
förespråkare för dödsstraff synts oftare i den offentliga
debatten. Verkställigheten av dödsdomar i de länder som
fortfarande har dödsstraffet kvar ökar. USA är det enda
västland som utdömer dödsstraff för minderåriga.
I internationaliseringens och det elektroniska
kommunikationssamhällets tid är det ändå svårare att dölja
brott mot mänskliga rättigheter. Flera välorganiserade och
effektiva människorättsorganisationer som t.ex. Amnesty
International arbetar med att skapa opinion mot dödsstraff
och har genom systematisk insamling av uppgifter rörande
dödsstraffets tillämpning aktivt medverkat till att bekämpa
dödsstraffet. Amnestys arbete har dels givit publicitet åt
dödsstraffet men också bidragit till att rädda liv. Mer än 15 000
människor har enligt Amnestys rapporter avrättats
under 80-talet. Under 1992 avrättades närmare 2 000
människor som dömts till döden.
Vid Wienkonferensen fanns förslag från Sverige och
Chile om avskaffande av dödsstraffet men dessa drogs
tillbaka på grund av svårigheter att få accept från tillräckligt
många stater.
På svenskt initiativ bör frågan om dödsstraffets
avskaffande åter aktualiseras så snart förutsättningarna för
att kunna driva frågan bedöms som bättre.
Regeringen bör också ta initiativ till en
uppföljningskonferens om tortyrkonventionen i syfte att få
fler länder att underteckna den.
Det är emellertid inte tillräckligt att ett ökat antal stater
undertecknar konventionerna. Åtgärder för att
efterlevnaden skall öka måste diskuteras. FNs uppföljning
genom rapporter till och granskning av enskilda länder i
kommissionen för mänskliga rättigheter är många gånger
ett alltför verkningslöst instrument. FNs tortyrkonvention
som antogs av generalförsamlingen 1984 har bara
undertecknats av ett fyrtiotal stater. Tortyr och annan grym
och omänsklig eller förnedrande behandling förekommer i
stor omfattning också bland länder som undertecknat
tortyrkonventionen. Bland dessa kan nämnas Turkiet. Trots
att Turkiet undertecknat såväl FNs konventioner som den
europeiska konventionen mot tortyr rapporterar
männskorättsorganisationer om omfattande tortyr i
turkiska häkten och fängelser. Situationen är densamma i
många länder.
Sverige har tillsammans med övriga nordiska länder tagit
initiativ till bildandet av FNs fond för tortyroffer. Fonden
stöder organisationer som arbetar i länder där det
förekommer tortyr. Den finansieras med frivilliga bidrag
från regeringar, organisationer och enskilda och det är
viktigt att Sverige ger ett fortsatt stöd till fondens
verksamhet.
Våldtäkt måste alltid betraktas som grov tortyr. Våldtäkt
är en del av sättet att visa makt, terrorisera, förödmjuka,
demoralisera och i många fall även skrämma människor att
lämna sina hem. Det är ett vanligt förekommande led i
etnisk rensning. Förutom att utsätta kvinnorna för största
tänkbara förnedring vill man straffa deras män genom
denna handling.
8. Rätten till asyl
Det finns nästan dubbelt så många flyktingar i världen i
dag, cirka 19 miljoner, som för 10 år sedan. Cirka 20
miljoner människor har tvångsförflyttats eller själva flytt
inom sina egna länder.
Trots många generösa flyktinginsatser i olika delar av
världen bemöts allt oftare människor som söker asyl med
misstänksamhet och fientlighet.
Den utmaning vi står inför är att finna lösningar som
garanterar en human och deltagande inställning utan att
skapa instabilitet och svåra konflikter. Första steget måste
vara förståelse för de orsaker som driver människor att fly,
att lämna sina hem. Enligt vår mening flyr de främst därför
att de tvingas till det, inte för att de vill.
Långvariga flyktingproblem orsakas av regionala
konflikter och auktoritära förtryckarregimer. Förföljelsen
förvärras i många fall av fattigdom, miljöförstöring och
befolkningstryck. Det är ingen slump att de flesta flyktingar
och tvångsförflyttade personer finns i de fattigaste delarna
av världen.
Vår grundläggande uppfattning är att den svenska
utlänningslagen vilar på ett fundament av mänskliga
rättigheter och humanitära värderingar. Rättssäkerheten
enligt utlänningslagen och förvaltningslagen är i väsentlig
mån väl tillgodosedd. Problemen gäller praktiken.
Det är nödvändigt att följa de av FNs
flyktingkommissarie fastställda riktlinjerna när man tolkar
kriterierna för beviljande av flyktingstatus eftersom
flyktingkommissarien besitter den största expertisen på
området. Kritik från FNs flyktingkommissarie mot nya
nationella asyllagar, tillämpad praxis eller multilaterala
överenskommelser måste åtgärdas av medlemsstaternas
regeringar.
Att reglera flyktinginvandring med visumtvång får
allvarliga konsekvenser för förföljda människors möjlighet
att söka skydd i enlighet med 1951 års Genèvekonvention.
Sverige bör verka internationellt för att detta skall upphöra.
Bland humanitära icke-statliga organisationer finns en
stark och berättigad oro att olika mellanstatliga åtgärder för
att skydda de yttre gränserna för EG och anslutna EFTA-
länder leder till negativa effekter på tillämpningen av
asylrätten.
Amnesty International har analyserat problemen i en
rapport, ''Europeisk harmonisering av asylpolitiken'',
november 1992. Man vädjar till europeiska länder att anta
en juridiskt bindande överenskommelse om ett minimum av
normer och garantier för handläggningen av asylärenden.
Amnesty befarar att utan en sådan överenskommelse
kommer samarbetet mellan europeiska regeringar att leda
till allvarliga brister i skyddet av flyktingar och asylsökande
i Europa.
Det är nödvändigt att agera mer aktivt inte bara för att
försvara asylrätten utan också för att förbättra
internationella regler, nationella lagar och tillämpning. Det
är brådskande att uppnå en europeisk överenskommelse,
som fördelar ansvaret mer rättvist mellan länderna, för att
skapa en säkrare och bättre tillvaro för flyende människor.
En eventuell harmonisering av ländernas asyllagstiftning får
inte innebära en skärpning av asylpolitiken. 1951 års
Genèvekonvention och den europeiska konventionen om
skydd av mänskliga rätttigheter och grundläggande friheter
måste alltjämt utgöra grund för ett sådant arbete. Det får i
sammanhandet inte glömmas bort att sistnämnda
konvention också innebär viss skydd för de facto-flyktingar.
Sverige bör verka för ett tillägg till den europeiska
konventionen om skydd av mänskliga rättigheter och
grundläggande friheter till att inbegripa rätt till asyl baserat
på 1951 års Genèvekonvention och 1967 års New York-
protokoll.
Det är angeläget att Sverige på det internationella planet
i allmänhet främst via UNHCR och inom Europa i
synnerhet främst via Europarådet och ESK aktivt verkar för
en ökad och förbättrad ansvarsfördelning av flyktingfrågan.
Det finns lösningar som kan underlätta
flyktingsituationen som är bl.a. förbättringar i själva
asylproceduren och förändringar i asylsökandes och
flyktingars folkrättsliga status.
Det är av stor betydelse att länderna i sin nationella
lagstiftning inarbetar och genomför minoritetsrättigheter
och förbjuder diskriminering och rasistisk eller
främlingsfientlig verksamhet, så att man därigenom
motverkar att människor måste fly sina länder av rädsla för
förföljelse.
9. Rasism och främlingsfientlighet
Insatser i Europa mot rasism, antisemitism och
främlingsfientlighet
Rasisistiska, antisemitiska och främlingsfientliga
yttringar har på senare tid dykt upp i hela Europa.
Företeelserna omspänner allt från direkta våldsdåd mot
flyktingar och flyktingförläggningar, mord på invandrare,
mordbränder och korsbränningar till rasistisk propaganda
och skändningar av framför allt judiska begravningsplatser.
Rädsla och osäkerhet sprids bland invandrare, flyktingar
och övrig befolkning. I detta ligger fröet till fascism. På
1930-talet destabiliserades samhällena genom en strategi
från fascister och nazister som gick ut på att ställa folkgrupp
mot folkgrupp, och på att ta sig till makten genom att skapa
osäkerhet och rädsla. I många västeuropeiska länder har
högerextremistiska partier fått fäste. I flera öst- och
centraleuropeiska stater växer en aggressiv nationalism
fram, vars extrema uttryck vi ser i tragedin i f.d.
Jugoslavien.
Också i Sverige har de främlingsfientliga tendenserna
ökat under de sista åren. Skulle de växa sig starka står
viktiga humanistiska och demokratiska värden på spel.
Arbetet mot främlingsfientligheten och rasismen måste
ske på många olika nivåer. Det viktigaste är att undanröja
grogrunden till fientligheten. Det är troligt att det fanns
nedvärderande attityder till flyktingar och invandrare redan
tidigare i våra samhällen. Men i spåren av massarbetslöshet
nås vi i dag av rapporter att många människor inte längre
klarar sin egen och sina familjers försörjning. Allt fler
människor, framför allt ungdomar, upplever att de inte
behövs. De tillhör inte samhällets vinnare, utan dess
förlorare. Detta sker överallt i Europa i dag.
Därför måste arbetslösheten bekämpas på ett
internationellt plan. Socialdemokraterna i Europa har,
under Allan Larssons ledning, hösten 1993 utarbetat ett
program för att bekämpa arbetslösheten.
Norges socialdemokratiska statsminister Gro Harlem
Brundtland föreslog i ett tal till Europarådet förra året att
Europas ledare skull anta en plan för att bekämpa rasism,
främlingsfientlighet och intolerans. Dels skulle olika
åtgärder sättas in på nationell nivå, av regeringar,
folkrörelser och individer, och dels skulle de olika länderna
samarbeta i dessa ansträngningar.
Vi menar att Sveriges regering bör ta initativ till en
internationell konferens på högsta politiska nivå i Europa
mot rasism, antisemitism och främlingsfientlighet.
I vår partimotion om kulturpolitiken föreslår vi en
mängd åtgärder inom olika områden för hur vi i Sverige
skall bekämpa rasismen och främlingsfientligheten.
Det är viktigt att förstå varför främlingsfientliga
stämningar uppstår i ett land. Betydelsen av de signaler den
egna regeringen sänder ut i dessa frågor bör ej
underskattas. Det är därför utomordentligt viktigt att
utgångspunkterna i svensk lagstiftning när det gäller t.ex.
flyktingpolitiken är alla människors lika rätt och värde.
Det spelar ingen roll hur många MR-konventioner ett
land ratificerar om inte konventionens syften reflekteras i
den praktiska tillämpningen i landet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om regeringens ansvar för
uppföljningen av Wiendeklarationen och
handlingsprogrammet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att regeringen bör ta initiativ i
FN till ett arbete som syftar till att komplettera MR-
konventionerna med nationella handlingsplaner,
3. att riksdagen begär att regeringen skall ge ekonomiskt
stöd till ILO:s program kring barnarbete och ekonomisk
exploatering av barn,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att särskilt stödja de
internationella processer som inletts för att göra verklighet
av barnkonventionens och barntoppmötets beslut,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att verka för att den ekonomiska
reformpolitik, som fattiga länder av IMF och Världsbanken
åläggs genomföra, inte får följder som innebär kränkningar
av barnets rättigheter,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att regeringen bör verka för att
alla länder ratificerar barnkonventionen utan begränsande
reservationer,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ge FN:s kommitté för
uppföljning av barnkonventionen tillräckliga resurser för
att den på ett fullgott sätt skall kunna fullfölja sitt uppdrag,
8. att riksdagen begär att regeringen ålägger svenska
ambassader och beskickningar att i sin rapportering minst
en gång per år göra en systematisk MR-genomgång, där
barnkonventionen kan tjäna som mall vad avser MR-läget
för barnen i landet,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att barn i fängelse
uppmärksammas i denna rapportering,
10. att riksdagen begär att regeringen fortsätter arbetet
mot rekrytering av barnsoldater och för internationellt stöd
för att barn under 18 år inte skall tvingas delta aktivt i krig,
11. att riksdagen begär att regeringen föreslår åtgärder
i internationella fora för att få stopp på mord på nyfödda
flickebarn och illegala aborter vars enda grund är barnets
könstillhörighet,
12. att riksdagen beslutar att innehav av barnpornografi
skall kriminaliseras,1
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att fortsätta verka för
tillbakadragandet av reservationer som står i strid med
konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av
kvinnor,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att kontroll och
uppföljning av MR-situationen för kvinnor skall organiseras
på motsvarande sätt som rapporteringen vad gäller
barnkonventionens efterlevnad,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att verka för att MR-perspektivet
när det gäller kvinnors rättigheter finns med i den plattform
som utarbetas inför kvinnokonferensen i Beijing 1995 samt
att en handlingsplan för upphörande av alla former av
diskriminering av kvinnor antas vid Beijingkonferensen
1995,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att tillsätta en särskild FN-
rapportör gällande våld mot kvinnor och dess orsaker,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att verka för att kvinnor enligt
lag skyddas och att preventiva åtgärder genomförs för att
förhindra våld mot kvinnor såväl inom hemmet som i det
offentliga livet och att sexuella trakasserier, exploatering
och handel med kvinnor måste upphöra,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att program upprättas under
Beijingkonferensen i syfte att traditionella sedvänjor som
innebär omskärelse och könsstympning av kvinnor och
flickor skall upphöra,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att våld mot kvinnor i krig och
konflikter, särskilt våldtäkt utförd med politiska motiv av
polis eller militär och sexuellt slaveri, skall definieras och
omnämnas bland de brott som i fjärde Genèvekonventionen
definierats som grova krigsförbrytelser samt att förövarna
av sådana brott och de som beordrat dem skall ställas inför
rätta i internationell domstol,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att kvinnor som i krig eller
konflikter blivit offer för sådana brott skall garanteras asyl
i enlighet med vad som överenskommits i UNHCR:s
exekutivkommitté,2
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att verka för att kvinnofrågorna
på ett systematiskt sätt måste integreras i samtliga berörda
FN-organs arbete,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att verka för att diskriminering
och hinder för kvinnor att på lika villkor få del av utbildning
undanröjs och att speciella alfabetiseringsinsatser görs för
kvinnor, att all undervisning skall främja jämställdhet och
jämlikhet samt att tvångsgifte förbjuds,
23. att riksdagen begär att regeringen verkar för att
rätten till preventivmedel samt tillgång till säker och legal
abort garanteras samt att särskild uppmärksamhet ges åt
hälsa och näringsbehov för gravida och ammande kvinnor,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om parlamentarisk representation i
Nationalkommittén inför FN:s kvinnokonferens i Beijing
1995,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om internationellt initiativ för
dödsstraffets avskaffande,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om initiativ till en
uppföljningskonferens om tortyrkonventionen,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av att Sverige ger fortsatt
stöd till FN:s fond för tortyroffer,
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att verka för ett tillägg till den
europeiska konventionen om skydd av mänskliga
rättigheter och grundläggande friheter till att inbegripa
rätten till asyl,
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av att Sverige verkar
internationellt för en ökad och förbättrad ansvarsfördelning
av flyktingfrågan,
30. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ till ett
toppmöte på europeisk nivå mot rasism, antisemitism och
främlingsfientlighet.
Stockholm den 24 januari 1994
Ingvar Carlsson (s)
Jan Bergqvist (s)
Birgitta Dahl (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Inger Hestvik (s)
Anita Johansson (s)
Birgitta Johansson (s)
Kurt Ove Johansson (s)
Allan Larsson (s)
Berit Löfstedt (s)
Börje Nilsson (s)
Kjell Nilsson (s)
Lennart Nilsson (s)
Berit Oscarsson (s)
Göran Persson (s)
Pierre Schori (s)
Britta Sundin (s)
Ingela Thalén (s)
1 Yrkande 12 hänvisat till KU
2 Yrkande 20 hänvisat till SfU