Det är mycket otillfredsställande att Västsaharas folk
ännu ej fått sin frihet. Västsahara är ett oavslutat kolonialt
problem och områdets framtid har inte kunnat avgöras i
enlighet med befolkningens fritt uttalade önskemål.
Den 29 april 1991 antog FN:s säkerhetsråd resolution
690, där en fredsplan för Västsahara fastslogs. Fredsplanen
skall leda fram till en folkomröstning, där det västsahariska
folket skall få utöva sin rätt till självbestämmande och
avgöra om Västsahara skall bli en självständig stat eller
integreras med Marocko.
Den 6 september 1991 infördes enligt fredsplanen
eldupphör mellan Marocko och den västsahariska
nationella befrielserörelsen Polisario.
I slutet av januari 1992 skulle folkomröstningen ha ägt
rum. Så har inte skett. Folkomröstningen är uppskjuten tills
vidare och hela fredsplanen är i fara.
Det som har skett är bland annat:
FN-styrkorna (MINURSO) har inte fått möjlighet att
etablera sig i området enligt planen och har följaktligen inte
heller kontroll över området. MINURSO-styrkorna har
också hindrats i sitt arbete och direkt hotats av marockansk
militär och polis. I princip råder ett marockanskt
undantagstillstånd i den Marockokontrollerade delen av
Västsahara. Marocko startade under hösten 1991 i strid med
fredsplanen en ny ''Grön Marsch'', där ca 50 000
marockanska medborgare från södra Marocko förts
in i Västsahara. Ytterligare ca 120 000
personer väntar på att föras in. Marocko kräver, i
strid med fredsplanen, att dessa personer skall få delta i
folkomröstningen. Många av personerna förses med falska
identitetshandlingar.
Enligt fredsplanen skall den spanska folkräkningen från
1974 utgöra grunden för röstlängden. I denna folkräkning
registrerades ca 74 000
västsaharier. Tillägg kan endast göras efter
individuell förfrågan från västsaharier och efter MINUROs
identifieringskommittés bedömning.
Den västsahariska befolkningen i ockuperat område har
utsatts för förföljelse och arresteringar om de tagit kontakt
med FN-personal. Minst två personer har också dött av
tortyr efter arresteringen. I september och oktober 1992
ägde demonstrationer rum i både södra Marocko och El
Ayoun och Smara i den ockuperade delen av Västsahara.
Demonstranterna krävde att fredsplanen skall genomföras
och uttalade sitt stöd för Polisario. Den marockanska armén
slog brutalt ned demonstranterna och många skadades,
arresterades och fördes bort. Flera saharier sökte skydd hos
FN-styrkorna men fick inte det skydd de hade begärt.
Amnesty International har uppmärksammat situationen
i Västsahara och uttryckt stark oro över brott mot de
mänskliga rättigheterna. Amesty International har också i
mars 1993 rapporterat att Marocko inte kunnat garantera
att människor inte arresteras när de utnyttjar rätten till
yttrande- och rörelsefrihet.
De ca 265 civila västsaharier som varit ''försvunna'' i upp
till 17 år och som kung Hassan av Marocko ''frigav'' i juni
1991 till det Marockokontrollerade Västsahara har berövats
rörelsefrihet. Flera av dem uppges vara svårt sjuka. Ingen
representant från någon oberoende organisation har fått
träffa dem.
Marocko genomförde i september 1992 en
folkomröstning om en ny författning i Västsahara, en
manöver som dessutom ytterligare undergräver förtroendet
för FN, eftersom ju FN skall ha ensam auktoritet i området.
Inga krigsfångar har utväxlats. Inga civila fångar har
frigetts.
Varken observatörer, journalister eller representanter
för organisationer för mänskliga rättigheter har fått tillstånd
att besöka den Marockokontrollerade delen av Västsahara.
Press och internationella organisationer har alltså ingen
som helst insyn i området, som är helt stängt. Sverige bör
verka för att en undersökningskommission upprättas för att
granska MR-situationen i såväl Marocko- som Polisario-
kontrollerat område. Polisario har för sin del välkomnat en
sådan kommission.
Marockos uppenbara sabotage mot fredsplanen
fortsätter alltjämt och måste kraftfullt fördömas.
Afrikas sista koloni har väntat länge på sin
självständighet. Redan 1960 antog FN sin
avkoloniseringsresolution. Det har gått 32 år och det
västsahariska folket har ännu inte fått utöva sin rätt till
självbestämmande. Det är också allvarligt om det allmänna
förtroendet för FN nu faller. Det är därför av yttersta vikt
att den fredsplan som FNs säkerhetsråd beslutade om i april
1991 genomförs. Det är också av yttersta vikt att FNs
säkerhetsråd genomdriver de resolutioner man antagit i
frågan. Ett misslyckande av fredsplanen i Västsahara skulle
kunna leda till konsekvenser för stabiliteten i Nordafrika.
FNs generalsekreterare har ånyo utalat att
registreringen av väljare skall påbörjas under FNs
överinseende. Marocko fortsätter med att förhindra
upprättandet av röstlängder och det är uppenbart att
Marocko måste fås att respektera de beslut som fattats av
FN. För att en fri och rättvis folkomröstning skall kunna
genomföras krävs bland annat att de tusentals marockanska
medborgarna som förts in i Västsahara omedelbart
återvänder till Marocko. Det är den spanska folkräkningen
som skall utgöra grunden för röstlängden.
Sverige ger sedan många år tillbaka katastrofstöd till de
västsahariska flyktingarna i Algeriet. Stödet kanaliseras
genom Rädda Barnen till Sahariska Röda Halvmånen och
tas om hand och distribueras på ett föredömligt sätt. Detta
har omvittnats av bland annat SIDAs personal. Situationen
i lägren har försvårats bl.a. på grund av att Algeriets stöd
har minskat. I den svåra situation som nu uppstått bör
Sverige öka sitt stöd till flyktinglägren.
I utrikesutskottets betänkande 1992/93:UU3 förutsätts
''att regeringen såväl inom ramen för FN:s arbete som
genom bilaterala kontakter fortsätter att verka för respekt
för de mänskliga rättigheterna i Marocko. Utskottet utgår
från att regeringen på samma sätt agerar aktivt för att läget
beträffande de mänskliga rättigheterna i såväl
Marockokontrollerade som Polisariokontrollerade
områden i Västra Sahara skall kunna granskas av
internationella experter. En undersökningskommission som
föreslås i motion 1992/93:U613 kan enligt utskottets
uppfattning bli ett värdefullt instrument i detta
sammanhang.''
Vi beklagar att regeringen varit mycket passiv när det
gäller frågan om Västra Saharas framtid. Vi finner oss
därför tvingade att återigen ställa krav på en mer aktiv
svensk politik för att säkerställa att det västsahariska folket
skall få utöva sin rätt till självbestämmande.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige i FN och internationella sammanhang bör agera
kraftfullt för att den av FN beslutade fredsplanen snarast
genomförs,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige bör kräva att en internationell
undersökningskommission upprättas som skall undersöka
förhållandena i såväl Marocko- som Polisariokontrollerat
område,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att stödet till flyktingarna bör ökas.
Stockholm den 21 januari 1994
Pierre Schori (s)
Mats Hellström (s)
Maj Britt Theorin (s)
Karl-Erik Svartberg (s)
Nils T Svensson (s)
Viola Furubjelke (s)
Kristina Svensson (s)
Berndt Ekholm (s)
Bengt Silfverstrand (s)
Hans Göran Franck (s)
Lena Boström (s)
Sonia Karlsson (s)
Stig Alemyr (s)
Alf Eriksson (s)
Sture Ericson (s)
Lena Hjelm-Wallén (s)