Världskonferensen om de mänskliga rättigheterna (MR)
i Wien i juni emotsågs inte med några större förväntningar
av MR-organisationerna, vilka fruktade att Kina och andra
asiatiska stater skulle lyckas undergräva de grundläggande
principerna i 1948 års deklaration om de mänskliga
rättigheterna. Det lyckades inte, men värderingarna av vad
konferensen egentligen gav går starkt isär. Viktigast var att
alla förmåddes erkänna principen att de mänskliga
rättigheterna är universella, att det är rättigheter som alla
människor har ''oavsett politiskt, ekonomiskt och kulturellt
system''.
Viktigt var också att konferensen fastslog att de
mänskliga rättigheterna är odelbara och ömsesidigt
beroende. Under det kalla kriget ställdes ju de individuella
(politiska och medborgerliga) rättigheterna som USA och
västvärlden drev, mot de kollektiva (ekonomiska och
sociala) som hävdades av kommuniststaterna. U-länderna
satte rätten till nationellt oberoende och utveckling främst,
som en förutsättning för alla de andra. Nu fick båda ge efter.
USA accepterade de ekonomisk-sociala rättigheterna, u-
länderna de politisk-medborgerliga.
Men det kan vara en läpparnas bekännelse att döma av
vad de säger nu, efter konferensen. Indiens utrikesminister
sade den 1 december förra året till en gästande hög kines att
Indien och Kina hade utsatts för ''oresonliga MR-
påtryckningar från väst som försöker använda denna fråga
för att splittra och kontrollera länderna i tredje världen''.
Kinesen höll med och talade om västs ''inblandning''.
Det resultat av Wienkonferensen, som i längden kan
komma att visa sig bli det viktigaste, var det stora antal MR-
organisationer -- 1 800 -- som deltog i parallellkonferensen,
vilken genomfördes under mottot ''Alla mänskliga
rättigheter åt alla''. De bildade en fortsättningskommitté,
som innefattar MR-organisationer i både i- och u-länder.
250 MR-organisationer från Asien och Stillahavsområdet
deltog och bildade en samordningskommitté, som nu skall
bearbeta sina MR-tredskande regeringar. Detta nya
samarbete kommer att öka trycket på regeringarna.
MR-organisationernas fortsättningskommitté och den
asiatiska samordningskommittén måste tilldelas en viktig
roll i uppföljningsarbetet, då staterna skall rapportera hur
de genomför Wienkonferensens beslut.
Vänsterpartiet anser därför att Sverige måste ge ökat
stöd till MR-organisationer i länder där de mänskliga
rättigheterna kränks.
Uppföljning av Wienkonferensen
Det finns regler i form av konventioner, men det stora
problemet är och förblir att få stater att efterleva de
konventioner som de undertecknat. Det saknas helt enkelt
tillräckligt tryck. Här kommer tillsättandet av en
högkommissarie för de mänskliga rättigheterna i FN att bli
av avgörande betydelse liksom vilka fullmakter hon/han får.
Amnesty vill ha en oberoende högkommissarie, direkt
ansvarig inför generalförsamlingen. Vänsterpartiet delar
den uppfattningen. Lika viktigt blir valet av person. Vi
skulle vilja se en kvinna på denna post, eftersom
Wienkonferensen särskilt betonade vikten av att arbeta för
kvinnors och barns rättigheter.
Ett krav som inte kunde genomdrivas på
Wienkonferensen gällde en stående tribunal, ett slags
permanent domstol för mycket grova brott mot mänskliga
rättigheter. FN har beslutat om en tribunal för f.d.
Jugoslavien, men den är bara tillfällig, för detta särskilda
ändamål. Arbetet för en permanent tribunal måste
fortsätta.
Mot bakgrund av det motstånd som kom från Asien --
Japan undantaget -- på Wienkonferensen, bör stor
uppmärksamhet riktas mot dessa länder, i synnerhet de tre
stormakterna Kina, Indien och Indonesien. Indonesien
spelar f.n. också en viktig roll som ordförandeland i den
alliansfria rörelsen. Det får inte leda till att dess annektering
av Östtimor accepteras.
I det fortsatta arbetet för de mänskliga rättigheterna är
det några svåra missförhållanden som enligt Vänsterpartiets
uppfattning inte har beaktats tillräckligt: arbetsrätten,
barnarbetet, barnprostitutionen och dödsstraffet.
Arbetsrätten
Fria fackföreningsinternationalen (FFI) pekar i sin
årsrapport om kränkningar av de fackliga fri- och
rättigheterna på en dyster verklighet. Förra året dödades
260 fackliga företrädare, och cirka tio gånger så många
förlorade sina arbeten för sitt fackliga arbetes skull. Enbart
i Colombia har hundratals fackliga ledare och medlemmar
mördats under de senaste åren. Värst utsatt är
bananarbetarfacket som bl.a. förlorat tre ordförande sedan
1986.
Det är risk att repressionen mot fackligt aktiva och
arbetare kommer att öka, nu när de östasiatiska ''tigrarna''
(Hongkong, Singapore, Sydkorea, Taiwan) tas som förebild
för u-länderna. De fungerar som motor för de ''nya
tigrarna'' (Indonesien, Malaysia, Thailand) liksom för de
snabbt växande Kina och Vietnam, där deras företag
investerar. De tar då med sig de arbetsrättsliga normer som
gäller på hemmaplan: inga fackföreningar, inga strejker.
Det märks redan reaktioner mot den rättslöshet, som
arbetarna på deras företag ser sig utsatta för. I Kina och
Vietnam har de börjat strejka mot lagstridigt låga löner,
obetalt övertidsarbete, misshandel och sexuellt
utnyttjande. De hittills totalt regimtrogna fackföreningarna
där har börjat tala om nödvändigheten av att försvara sina
medlemmars intressen. I det vietnamesiska parlamentet har
rests krav på lagstadgad strejkrätt.
Även efterlevnaden av arbetarskyddet behöver
förstärkas. Nu har det gång på gång inträffat eldsvådor i
fabriker, då många arbetare omkommit därför att de inte
kunnat ta sig ur lokalerna. De har varit låsta för att de
anställda inte skulle kunna ta olovliga raster.
Enligt Vänsterpartiets uppfattning måste Sverige
medverka till att stärka efterlevnaden av de konventioner,
som finns på arbetsrättens område, bl.a. inom
biståndssamarbetet.
Barnarbete
Det finns en ''barnens Gulag'' där 200 miljoner
barnarbetare sliter ihjäl sig under vedervärdiga
förhållanden. Mycket unga barn -- ofta under tio år --
arbetar i kolgruvorna i Colombia, i mattväverier i Pakistan,
Indien, Nepal och Afghanistan, på apelsinplantager i
Brasilien och teplantager i Sri Lanka. De plockar tobak i
Indonesien och jasminblommor i Egypten. De hanterar
farliga kemikalier i garverier i Marocko och Pakistan. De
hålls inlåsta i ''sweatshops'' i Thailand. De gör det för att
deras familjer skall överleva, ofta för att betala skulder till
ockrare.
Att få stopp på barnslaveriet har visat sig utomordentligt
svårt. Lagar hjälper föga när de som satts att inspektera
efterlevnaden är mutbara. Bojkotter mot varor som säljs till
underpris, därför att barn använts som arbetskraft, har
prövats i Tyskland. På olika håll i Latinamerika har barnen
fått hjälp från kyrkor att organisera egna fackföreningar.
Många som är engagerade i arbetet med att hjälpa
barnarbetarna till en drägligare tillvaro framhåller skolans
betydelse.
Roten till problemet är givetvis fattigdomen, både
föräldrarnas och staternas. När länder inte har annat att
konkurrera med än låga löner, blir barnen en ekonomisk
tillgång.
Vänsterpartiet vill se kraftfulla insatser från svensk sida
för att motverka barnarbetet och betonar betydelsen av
fattigdomsbekämpning och biståndsinsatser till skolan i de
länder där barnarbetet florerar som värst.
Barnprostitution
Barnprostitution är den vedervärdigaste formen av
barnarbete. Den är mest utbredd i Asien (800 000
barnprostituerade finns i Thailand, 400 000 i Indien, 60 000
i Filippinerna och ett växande antal i ''nya'' länder som
Vietnam, Kambodja, Laos och Kina) och Latinamerika
(250 000 i Brasilien). Den ökar snabbt i Afrika, USA och
Ryssland.
Även här är huvudorsaken fattigdomen, som ökat till
följd av bantade socialutgifter i skuldkrisens spår. Men det
finns också andra orsaker: barnmisshandel och sexuellt
utnyttjande i familjen, männens föreställningar att de löper
mindre risk att hiv--smittas av barn än av vuxna
prostituerade.
Direkta hjälpinsatser för att rädda barnen ur sexträsket
är givetvis viktiga. Men ännu viktigare är det att angripa
fattigdomen, ge ökat bistånd till skolan, genomföra
jordreformer, skaffa billiga krediter till bönder och skaffa
arbetstillfällen, även inom den informella sektorn.
Upplyssing är viktig för att förändra attityderna.
Vänsterpartiet anser att detta bör ingå i vårt arbete för
att barnkonventionen, som är den MR-konvention som
flest länder har undertecknat, skall omsättas i den praktiska
verkligheten.
Dödsstraffet
Dödsstraffet kunde Wienkonferensen inte nå enighet
om. Det ser inte ut att avskaffas utan har tvärtom återinförts
i Filippinerna och utvidgats i Peru.
Kina är ett av de länder som flitigt använder -- och
verkställer -- dödsstraff i avskräckande syfte. Det som gör
det extra vidrigt är sättet att genomföra ''rättegångar'' som
massmöten (''public sentence pronouncement rallies'').
Den 25 november 1993 avrättades 140 fångar i provinsen
Henan i samband med sådana massmöten. Ett exempel
visar hur det går till. Guangdongradion rapporterade den 21
december att sådana möten hade hållits samtidigt i
området, varvid 24 brottslingar dömdes till döden för rån,
mord och våldtäkt ''och omedelbart förts till
avrättningsplatsen där de sköts med en enda kula i
huvudet''. Någon rätt till överklagande eller nådeansökan
finns uppenbarligen inte i praktiken.
Sju länder har de senaste fem åren rapporterats ha
avrättat människor för brott de begått före fyllda 18 år:
USA, Iran, Irak, Jemen, Nigeria, Pakistan och
Saudiarabien. Dödsstraffet i USA kallar Amnesty
International en skamfläck på landets rättssystem. I ett
skarpt formulerat öppet brev till president Clinton hävdar
de att dödsstraffet kännetecknas av ''godtycke, orättvisa
och rasdiskriminering''. Sedan 1982 har mer än femtio
mentalsjuka eller utvecklingsstörda människor avrättats.
Det sitter för närvarande mer än 2 700 människor i dödscell.
Vänsterpartiet anser att Sverige måste förstärka arbetet
för att avskaffa dödsstraffet. Det skall aldrig tillämpas på
personer som var minderåriga, då de begick brotten, eller
på mentalsjuka och utvecklingsstörda. I avvaktan på att
länderna reformerar sina rättssystem bör ett moratorium
införas när det gäller verkställigheten. Stoppa
avrättningarna.
Straffa eller främja?
Debatten om hur biståndet kan användas för att
förbättra efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna har i
mycket handlat om att dra in bistånd till länder som kränker
dem. EU, Japan och USA har infört MR- och
demokrativillkor för sitt bistånd. Även den svenska
regeringen vill använda den metoden. Men vem drabbar
straffen? Eftersom det svenska biståndet är
fattigdomsinriktat, skulle de fattiga drabbas av indraget
bistånd, dvs. de som är förtryckta och vilkas mänskliga
rättigheter vi vill stärka. Dessutom kan detta straff endast
användas mot de länder, som får svenskt bistånd, inte mot
länder som är viktiga handelspartner för Sverige. I-länder
berörs inte alls.
Dödsstraffet i USA visar att de mänskliga rättigheterna
inte är bara en u-landsfråga. De kränks även i i-länder.
Behandlingen av flyktingar, bestraffningen av vapenvägrare
i Grekland, polisövergrepp och fängelsemisshandel är
exempel på det. De brittiska trupperna kränker de
mänskliga rättigheterna i Nordirland, och den spanska
militären gör det i Baskien.
Biståndet skall istället användas till att främja de
mänskliga rättigheterna, i synnerhet i de fattigaste
länderna. Det görs redan, men huvudsakligen i det
bilaterala biståndet. För att nå ut i alla de övriga länder, där
de mänskliga rättigheterna kränks, behövs insatser från FN.
Amnesty har krävt att FNs tekniska biståndsprogram för
mänskliga rättigheter skall förstärkas för att hjälpa u-
länderna att utveckla långsiktiga program till skydd för de
mänskliga rättigheterna. Likaså att MR-frågorna och
särskild expertis skall sättas in i FNs konfliktlösande och
fredsbevarande insatser. FN måste anslå mer pengar till
MR-arbetet -- nu är det endast 0,7 procent av FNs resurser
som används till det. Målet bör vara fem procent.
Vänsterpartiet begär i sin biståndsmotion ökade anslag
till det MR- och demokratifrämjande biståndet. Vi vill
också att Sverige skall verka för en förstärkning av FNs
insatser i enlighet med Amnestys förslag och att en större
del av FNs resurser avsätts för det ändamålet.
Målsättningen skall vara ''alla mänskliga rättigheter åt
alla'', även om det finns svåra hinder på vägen dit.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökat svenskt stöd till MR-
organisationer i länder där de mänskliga rättigheterna
kränks,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tillsättandet i FN av en
oberoende högkommissarie ansvarig direkt inför
generalförsamlingen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lämpligheten av att FN utser en
kvinna till högkommissarie för de mänskliga rättigheterna,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om det fortsatta arbetet för att
inrätta en permanent tribunal för mycket grova brott mot
de mänskliga rättigheterna,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om uppföljningen av
Wienkonferensen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenska insatser för att förbättra
efterlevnaden av de internationella konventionerna på
arbetsrättens område,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökade svenska insatser för att
bekämpa barnarbetet,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökade svenska biståndsinsatser
på områden som är av betydelse för att motverka
barnprostitutionen,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förstärkta svenska insatser för att
avskaffa dödsstraffet,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenska insatser för att
genomdriva att dödsstraff inte skall tillämpas på personer
som var minderåriga när de begick brotten eller på
mentalsjuka och utvecklingsstörda,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige skall verka för ett
moratorium för avrättningar,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenskt arbete för att förstärka
FN:s MR-insatser.
Stockholm den 24 januari 1994
Gudrun Schyman (v)
Bertil Måbrink (v)
Rolf L Nilson (v)
Björn Samuelson (v)
Lars Werner (v)
Eva Zetterberg (v)
Berith Eriksson (v)