Alla mänskliga rättigheter åt alla
Världskonferensen om de mänskliga rättigheterna (MR) i Wien i juni emotsågs inte med några större förväntningar av MR-organisationerna, vilka fruktade att Kina och andra asiatiska stater skulle lyckas undergräva de grundläggande principerna i 1948 års deklaration om de mänskliga rättigheterna. Det lyckades inte, men värderingarna av vad konferensen egentligen gav går starkt isär. Viktigast var att alla förmåddes erkänna principen att de mänskliga rättigheterna är universella, att det är rättigheter som alla människor har ''oavsett politiskt, ekonomiskt och kulturellt system''.
Viktigt var också att konferensen fastslog att de mänskliga rättigheterna är odelbara och ömsesidigt beroende. Under det kalla kriget ställdes ju de individuella (politiska och medborgerliga) rättigheterna som USA och västvärlden drev, mot de kollektiva (ekonomiska och sociala) som hävdades av kommuniststaterna. U-länderna satte rätten till nationellt oberoende och utveckling främst, som en förutsättning för alla de andra. Nu fick båda ge efter. USA accepterade de ekonomisk-sociala rättigheterna, u- länderna de politisk-medborgerliga.
Men det kan vara en läpparnas bekännelse att döma av vad de säger nu, efter konferensen. Indiens utrikesminister sade den 1 december förra året till en gästande hög kines att Indien och Kina hade utsatts för ''oresonliga MR- påtryckningar från väst som försöker använda denna fråga för att splittra och kontrollera länderna i tredje världen''. Kinesen höll med och talade om västs ''inblandning''.
Det resultat av Wienkonferensen, som i längden kan komma att visa sig bli det viktigaste, var det stora antal MR- organisationer -- 1 800 -- som deltog i parallellkonferensen, vilken genomfördes under mottot ''Alla mänskliga rättigheter åt alla''. De bildade en fortsättningskommitté, som innefattar MR-organisationer i både i- och u-länder. 250 MR-organisationer från Asien och Stillahavsområdet deltog och bildade en samordningskommitté, som nu skall bearbeta sina MR-tredskande regeringar. Detta nya samarbete kommer att öka trycket på regeringarna.
MR-organisationernas fortsättningskommitté och den asiatiska samordningskommittén måste tilldelas en viktig roll i uppföljningsarbetet, då staterna skall rapportera hur de genomför Wienkonferensens beslut.
Vänsterpartiet anser därför att Sverige måste ge ökat stöd till MR-organisationer i länder där de mänskliga rättigheterna kränks.
Uppföljning av Wienkonferensen
Det finns regler i form av konventioner, men det stora problemet är och förblir att få stater att efterleva de konventioner som de undertecknat. Det saknas helt enkelt tillräckligt tryck. Här kommer tillsättandet av en högkommissarie för de mänskliga rättigheterna i FN att bli av avgörande betydelse liksom vilka fullmakter hon/han får. Amnesty vill ha en oberoende högkommissarie, direkt ansvarig inför generalförsamlingen. Vänsterpartiet delar den uppfattningen. Lika viktigt blir valet av person. Vi skulle vilja se en kvinna på denna post, eftersom Wienkonferensen särskilt betonade vikten av att arbeta för kvinnors och barns rättigheter.
Ett krav som inte kunde genomdrivas på Wienkonferensen gällde en stående tribunal, ett slags permanent domstol för mycket grova brott mot mänskliga rättigheter. FN har beslutat om en tribunal för f.d. Jugoslavien, men den är bara tillfällig, för detta särskilda ändamål. Arbetet för en permanent tribunal måste fortsätta.
Mot bakgrund av det motstånd som kom från Asien -- Japan undantaget -- på Wienkonferensen, bör stor uppmärksamhet riktas mot dessa länder, i synnerhet de tre stormakterna Kina, Indien och Indonesien. Indonesien spelar f.n. också en viktig roll som ordförandeland i den alliansfria rörelsen. Det får inte leda till att dess annektering av Östtimor accepteras.
I det fortsatta arbetet för de mänskliga rättigheterna är det några svåra missförhållanden som enligt Vänsterpartiets uppfattning inte har beaktats tillräckligt: arbetsrätten, barnarbetet, barnprostitutionen och dödsstraffet.
Arbetsrätten
Fria fackföreningsinternationalen (FFI) pekar i sin årsrapport om kränkningar av de fackliga fri- och rättigheterna på en dyster verklighet. Förra året dödades 260 fackliga företrädare, och cirka tio gånger så många förlorade sina arbeten för sitt fackliga arbetes skull. Enbart i Colombia har hundratals fackliga ledare och medlemmar mördats under de senaste åren. Värst utsatt är bananarbetarfacket som bl.a. förlorat tre ordförande sedan 1986.
Det är risk att repressionen mot fackligt aktiva och arbetare kommer att öka, nu när de östasiatiska ''tigrarna'' (Hongkong, Singapore, Sydkorea, Taiwan) tas som förebild för u-länderna. De fungerar som motor för de ''nya tigrarna'' (Indonesien, Malaysia, Thailand) liksom för de snabbt växande Kina och Vietnam, där deras företag investerar. De tar då med sig de arbetsrättsliga normer som gäller på hemmaplan: inga fackföreningar, inga strejker. Det märks redan reaktioner mot den rättslöshet, som arbetarna på deras företag ser sig utsatta för. I Kina och Vietnam har de börjat strejka mot lagstridigt låga löner, obetalt övertidsarbete, misshandel och sexuellt utnyttjande. De hittills totalt regimtrogna fackföreningarna där har börjat tala om nödvändigheten av att försvara sina medlemmars intressen. I det vietnamesiska parlamentet har rests krav på lagstadgad strejkrätt.
Även efterlevnaden av arbetarskyddet behöver förstärkas. Nu har det gång på gång inträffat eldsvådor i fabriker, då många arbetare omkommit därför att de inte kunnat ta sig ur lokalerna. De har varit låsta för att de anställda inte skulle kunna ta olovliga raster.
Enligt Vänsterpartiets uppfattning måste Sverige medverka till att stärka efterlevnaden av de konventioner, som finns på arbetsrättens område, bl.a. inom biståndssamarbetet.
Barnarbete
Det finns en ''barnens Gulag'' där 200 miljoner barnarbetare sliter ihjäl sig under vedervärdiga förhållanden. Mycket unga barn -- ofta under tio år -- arbetar i kolgruvorna i Colombia, i mattväverier i Pakistan, Indien, Nepal och Afghanistan, på apelsinplantager i Brasilien och teplantager i Sri Lanka. De plockar tobak i Indonesien och jasminblommor i Egypten. De hanterar farliga kemikalier i garverier i Marocko och Pakistan. De hålls inlåsta i ''sweatshops'' i Thailand. De gör det för att deras familjer skall överleva, ofta för att betala skulder till ockrare.
Att få stopp på barnslaveriet har visat sig utomordentligt svårt. Lagar hjälper föga när de som satts att inspektera efterlevnaden är mutbara. Bojkotter mot varor som säljs till underpris, därför att barn använts som arbetskraft, har prövats i Tyskland. På olika håll i Latinamerika har barnen fått hjälp från kyrkor att organisera egna fackföreningar. Många som är engagerade i arbetet med att hjälpa barnarbetarna till en drägligare tillvaro framhåller skolans betydelse.
Roten till problemet är givetvis fattigdomen, både föräldrarnas och staternas. När länder inte har annat att konkurrera med än låga löner, blir barnen en ekonomisk tillgång.
Vänsterpartiet vill se kraftfulla insatser från svensk sida för att motverka barnarbetet och betonar betydelsen av fattigdomsbekämpning och biståndsinsatser till skolan i de länder där barnarbetet florerar som värst.
Barnprostitution
Barnprostitution är den vedervärdigaste formen av barnarbete. Den är mest utbredd i Asien (800 000 barnprostituerade finns i Thailand, 400 000 i Indien, 60 000 i Filippinerna och ett växande antal i ''nya'' länder som Vietnam, Kambodja, Laos och Kina) och Latinamerika (250 000 i Brasilien). Den ökar snabbt i Afrika, USA och Ryssland.
Även här är huvudorsaken fattigdomen, som ökat till följd av bantade socialutgifter i skuldkrisens spår. Men det finns också andra orsaker: barnmisshandel och sexuellt utnyttjande i familjen, männens föreställningar att de löper mindre risk att hiv--smittas av barn än av vuxna prostituerade.
Direkta hjälpinsatser för att rädda barnen ur sexträsket är givetvis viktiga. Men ännu viktigare är det att angripa fattigdomen, ge ökat bistånd till skolan, genomföra jordreformer, skaffa billiga krediter till bönder och skaffa arbetstillfällen, även inom den informella sektorn. Upplyssing är viktig för att förändra attityderna.
Vänsterpartiet anser att detta bör ingå i vårt arbete för att barnkonventionen, som är den MR-konvention som flest länder har undertecknat, skall omsättas i den praktiska verkligheten.
Dödsstraffet
Dödsstraffet kunde Wienkonferensen inte nå enighet om. Det ser inte ut att avskaffas utan har tvärtom återinförts i Filippinerna och utvidgats i Peru.
Kina är ett av de länder som flitigt använder -- och verkställer -- dödsstraff i avskräckande syfte. Det som gör det extra vidrigt är sättet att genomföra ''rättegångar'' som massmöten (''public sentence pronouncement rallies''). Den 25 november 1993 avrättades 140 fångar i provinsen Henan i samband med sådana massmöten. Ett exempel visar hur det går till. Guangdongradion rapporterade den 21 december att sådana möten hade hållits samtidigt i området, varvid 24 brottslingar dömdes till döden för rån, mord och våldtäkt ''och omedelbart förts till avrättningsplatsen där de sköts med en enda kula i huvudet''. Någon rätt till överklagande eller nådeansökan finns uppenbarligen inte i praktiken.
Sju länder har de senaste fem åren rapporterats ha avrättat människor för brott de begått före fyllda 18 år: USA, Iran, Irak, Jemen, Nigeria, Pakistan och Saudiarabien. Dödsstraffet i USA kallar Amnesty International en skamfläck på landets rättssystem. I ett skarpt formulerat öppet brev till president Clinton hävdar de att dödsstraffet kännetecknas av ''godtycke, orättvisa och rasdiskriminering''. Sedan 1982 har mer än femtio mentalsjuka eller utvecklingsstörda människor avrättats. Det sitter för närvarande mer än 2 700 människor i dödscell.
Vänsterpartiet anser att Sverige måste förstärka arbetet för att avskaffa dödsstraffet. Det skall aldrig tillämpas på personer som var minderåriga, då de begick brotten, eller på mentalsjuka och utvecklingsstörda. I avvaktan på att länderna reformerar sina rättssystem bör ett moratorium införas när det gäller verkställigheten. Stoppa avrättningarna.
Straffa eller främja?
Debatten om hur biståndet kan användas för att förbättra efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna har i mycket handlat om att dra in bistånd till länder som kränker dem. EU, Japan och USA har infört MR- och demokrativillkor för sitt bistånd. Även den svenska regeringen vill använda den metoden. Men vem drabbar straffen? Eftersom det svenska biståndet är fattigdomsinriktat, skulle de fattiga drabbas av indraget bistånd, dvs. de som är förtryckta och vilkas mänskliga rättigheter vi vill stärka. Dessutom kan detta straff endast användas mot de länder, som får svenskt bistånd, inte mot länder som är viktiga handelspartner för Sverige. I-länder berörs inte alls.
Dödsstraffet i USA visar att de mänskliga rättigheterna inte är bara en u-landsfråga. De kränks även i i-länder. Behandlingen av flyktingar, bestraffningen av vapenvägrare i Grekland, polisövergrepp och fängelsemisshandel är exempel på det. De brittiska trupperna kränker de mänskliga rättigheterna i Nordirland, och den spanska militären gör det i Baskien.
Biståndet skall istället användas till att främja de mänskliga rättigheterna, i synnerhet i de fattigaste länderna. Det görs redan, men huvudsakligen i det bilaterala biståndet. För att nå ut i alla de övriga länder, där de mänskliga rättigheterna kränks, behövs insatser från FN. Amnesty har krävt att FNs tekniska biståndsprogram för mänskliga rättigheter skall förstärkas för att hjälpa u- länderna att utveckla långsiktiga program till skydd för de mänskliga rättigheterna. Likaså att MR-frågorna och särskild expertis skall sättas in i FNs konfliktlösande och fredsbevarande insatser. FN måste anslå mer pengar till MR-arbetet -- nu är det endast 0,7 procent av FNs resurser som används till det. Målet bör vara fem procent.
Vänsterpartiet begär i sin biståndsmotion ökade anslag till det MR- och demokratifrämjande biståndet. Vi vill också att Sverige skall verka för en förstärkning av FNs insatser i enlighet med Amnestys förslag och att en större del av FNs resurser avsätts för det ändamålet.
Målsättningen skall vara ''alla mänskliga rättigheter åt alla'', även om det finns svåra hinder på vägen dit.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökat svenskt stöd till MR- organisationer i länder där de mänskliga rättigheterna kränks,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillsättandet i FN av en oberoende högkommissarie ansvarig direkt inför generalförsamlingen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lämpligheten av att FN utser en kvinna till högkommissarie för de mänskliga rättigheterna,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det fortsatta arbetet för att inrätta en permanent tribunal för mycket grova brott mot de mänskliga rättigheterna,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppföljningen av Wienkonferensen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenska insatser för att förbättra efterlevnaden av de internationella konventionerna på arbetsrättens område,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökade svenska insatser för att bekämpa barnarbetet,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökade svenska biståndsinsatser på områden som är av betydelse för att motverka barnprostitutionen,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förstärkta svenska insatser för att avskaffa dödsstraffet,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenska insatser för att genomdriva att dödsstraff inte skall tillämpas på personer som var minderåriga när de begick brotten eller på mentalsjuka och utvecklingsstörda,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige skall verka för ett moratorium för avrättningar,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenskt arbete för att förstärka FN:s MR-insatser.
Stockholm den 24 januari 1994 Gudrun Schyman (v) Bertil Måbrink (v) Rolf L Nilson (v) Björn Samuelson (v) Lars Werner (v) Eva Zetterberg (v) Berith Eriksson (v)