Indonesien är i dag en av ett litet fåtal diktaturstater som
motstått förändringens vindar. Den indonesiska regeringen
är ansvarig för blodbadet på mellan en halv och en miljon
oppositionella 1965--66 och för folkmordet på 200 000
timoreser efter invasionen av Östtimor 1975. Ockupationen
av Östtimor fortsätter. Vidare bedriver regimen krig och
brutal folkomflyttningspolitik i Västpapua såväl som Aceh-
provinsen, vilket i båda fallen hotar att utplåna den lokala
kulturen.
Det politiska systemet i Indonesien har inget med
demokrati att göra. När omvärlden förändras i demokratisk
riktning sker inget i den vägen i Indonesien. Presidenten har
i det närmaste oinskränkt makt och utgör tillsammans med
militären landets styre. Av de 1 000 ledamöterna i
parlamentet väljs endast 400 i direkta men föga
demokratiska val. Militären utser 100 ledamöter.
Indonesien är ett av de länder i världen Sverige inte har
någon som helst anledning att erbjuda bistånd och ha goda
handelsförbindelser med. I stället borde vi i alla tänkbara
sammanhang och med alla tänkbara medel söka isolera
Suharto-regimen.
Östtimor
Den indonesiska ockupationen av Östtimor som krävt
200 000 timoresers liv har nu pågått i snart 20 år.
Världsopinionen inklusive Sverige har förhållit sig märkligt
tyst inför detta ett av vår tids grymmaste brott mot de
mänskliga rättigheterna och folkrättens principer.
Ockupationen uppvisar stora likheter med Iraks ockupation
av Kuwait 1990 och borde självklart ha föranlett samma
starka reaktion från de länder som säger sig värna om
mänskliga rättigheter och de folkrättsliga principerna för
umgänget mellan självständiga stater. Att det inte blivit så
kan bara förklaras med att när ekonomiska intressen
kommer i motsättning till försvaret av folkrätt och
mänskliga rättigheter får de senare stryka på foten. Även
Sveriges agerande uppvisar ett sådant mönster.
Ett skräckens tillstånd
Amnesty International beskriver situationen för
timoreserna i Östtimor som ett skräckens tillstånd där
brotten mot de mänskliga rättigheterna är
institutionaliserade och systematiska. Den indonesiska
militären som i praktiken styr Östtimor utsätter
befolkningen för godtyckliga arresteringar, försvinnanden,
tortyr, våldtäkt och utomrättsliga avrättningar.
Identifieringen av de upp till 250 civila som dödades vid
massakern på Santa Cruz-kyrkogården i huvudstaden Dili i
november 1991 är ännu ouppklarad av myndigheterna.
Ödet för de ca 200 som försvann efter massakern är heller
inte utrett. Det här visar på den indonesiska regeringens
totala förakt för allt vad rättigheter heter för
östtimoreserna. I stället försöker regeringen krossa all
opposition. Ett led i detta är upprättandet av ''modellbyar''
efter mönster i Vietnam under USA:s krigföring och
Guatemala. Syftet med dessa konstgjorda byar är att få
kontroll över den östtimoresiska befolkningen genom att
flytta dem från avlägsna byar och därmed skära av deras
kontakter med oppositionen.
Gusma o måste släppas
I november 1992 blev ledaren för det östtimoresiska
motståndet Xanana Gusma o gripen av indonesisk militär. I
maj 1993 dömdes han till livstids fängelse efter en vad
samstämmiga bedömare betecknar som farsartad rättegång
där domen var given på förhand. Gusma o dömdes för
rebellisk verksamhet och olaga vapeninnehav.
Rättegången och domen motsvarar på inga som helst sätt
internationella krav på rättvis juridisk behandling. Det är
dessutom illegitimt av Indonesien att döma personer för
upprorisk verksamhet i Östtimor. Östtimor tillhör inte, utan
ockuperas av, Indonesien. Av dessa enkla och självklara
anledningar bör Sverige, precis som Portugal och Frankrike
redan gör, kräva att Xanana Gusma o omedelbart frisläpps.
Östtimor i FN
FN:s generalförsamling beslutade 1982 att ge i uppdrag
åt generalsekreteraren att inleda konsultationer med alla
direkt berörda parter i syfte att finna en heltäckande lösning
på Östtimor-problemet. Indonesien har under hela tiden
från 1982 försökt sabotera samtalen. Efter Boutros
Boutros-Ghalis tillträde som generalsekreterare har dock
pressen på Indonesien ökat och konsultationerna, i vilka
förutom Indonesien, Portugal och FN, även
motståndsrörelsen CNRM nu deltar. Några samtal i vilka
alla berörda parter deltar samtidigt förekommer dock inte.
Indonesien vägrar samtala med CNRM.
Det är av oerhört stor vikt att omvärlden sätter tryck på
den indonesiska regimen då den till viss del visat sig känslig
för påtryckningar. Exempelvis har regimen tvingats lova
tillträde för alla FN-organ och vissa internationella MR-
organisationer till Östtimor. Man har också tvingats tillåta
FN-sändebud att träffa den fängslade Gusma o. Detta visar
att östtimoresernas vittne inför omvärlden, biskop Belo,
har rätt när han säger: ''Det internationella trycket på
Indonesien är vår enda chans.''
Sveriges roll
Sverige måste bidra till att öka trycket på Indonesien och
inom FN agera för att få Jakarta-regimen att acceptera
CNRM som det östtimoresiska folkets legala företrädare
och också inleda direkta samtal med CNRM om en
fredsplan för Östtimor. Sverige bör också inom FN aktivt
verka för ett fullständigt tillbakadragande av indonesiska
trupper från Östtimor.
Att genom ökat internationellt tryck få Indonesien att
lämna Östtimor är en lång process. Under tiden fortsätter
det östtimoresiska folket att lida under Suharto-diktaturens
förtryck. Bistånd för att lindra nöden är därför nödvändigt.
Sverige bör i enlighet med rekommendationen i
Europarådets resolution från den 28 juni 1991 via den
katolska kyrkan i Östtimor ge humanitärt bistånd till det
östtimoresiska folket. Sverige bör också via CNRM ge
bistånd till det MR-arbete som utförs i Östtimor.
Västpapua 1962
lämnade den holländska kolonialmakten över
Västpapua till Indonesien mot den papuanska
befolkningens vilja. FN godkände annekteringen. En
folklig motståndsrörelse bildades snart -- Rörelsen för ett
fritt Papua, OPM -- vilken bemöttes med brutala metoder
från regimens sida. En formlig folkmordspolitik inleddes
som kostat 150 000 västpapuaner livet. Jakten på OPM-
medlemmar fortsätter med oförminskad styrka och har på
senare tid lett till flera intrång på Papua Nya Guineas
(PNG) territorium där oskyldiga PNG-medborgare
mördats av indonesisk militär.
Västpapua är också skådeplats för Suharto-regimens
folkomflyttningspolitik i syfte att göra javaneserna till
majoritetsfolk i alla delar av Indonesien. Efter en viss
avmattning i folkomflyttningarna i mitten på 1980-talet har
de nu tagit fart igen. Regimens planer är att inom de
närmaste fem åren förflytta 210 000 javaneser till
Västpapua. Det står helt klart att västpapuanerna håller på
att bli en minoritet i sitt eget land och att det är målet för
regimens politik.
Sverige accepterade 1969 Västpapuas införlivande i
Indonesien. Det beslutet var ett misstag. Sverige bör
ansluta sig till OPM:s resolution som framlades vid
världskonferensen om mänskliga rättigheter i Wien i juni
1993 och erkänna Västpapuas rätt till självbestämmande.
Sverige bör också i enlighet med OPM-resolutionen kräva
ett stopp för Indonesiens folkomflyttningspolitik.
Aceh
Aceh-provinsen som ligger i nordligaste Sumatra har
under den senaste tiden upplevt ett ohyggligt våld från
regimens sida. Våldet är dels riktat mot den
motståndsrörelse som bildats, vilken kräver självstyre för
området och dels mot den acehnska kulturen i allmänhet.
Liksom i Västpapua är provinsen utsatt för en brutal
folkomflyttningspolitik. Det finns också uppgifter på att
acehnska kvinnor tvingas underteckna dokument i vilka de
lovar att begränsa barnafödandet. Syftet är givetvis att
skapa en javanesisk majoritet även i Aceh.
Efter samma mönster som i Östtimor och Västpapua
utsätts civilbefolkningen för svåra övergrepp. Amnesty
International rapporterar om att mellan 1989 och 1993 har
2 000 civila män, kvinnor och barn avrättats utan rättegång
och 1 000 civila drabbats av godtyckliga gripanden och
tortyr.
Sverige måste i FN verka för att Indonesiens brott mot
mänskliga rättigheter i Aceh fördöms. Sverige bör också
verka för att Indonesiens folkomflyttningspolitik i Aceh
stoppas.
Sveriges förbindelser med regimen i Indonesien
Det som hittills sagts i motionen borde vara tillräckligt
för att motivera ett stopp för handeln med och biståndet till
Suharto-regimen. Det kan dock tilläggas att Suharto inte
nöjer sig med att förtrycka minoriteter och ockupera små
nationer. Förtrycket mot ''det egna'' folket, javaneserna, är
också starkt. Amnesty International rapporterar om
hundratals politiska fångar i de indonesiska fängelserna, om
tortyr och mord. Exempelvis dödades fyra fredligt
demonstrerande personer i östra Java i september 1993 när
militären öppnade eld mot dem. Demonstrationen riktades
mot ett dammbygge som om det genomfördes skulle
innebära att deras hem dränktes.
Under åren 1976 till 1988 exporterade Sverige vapen till
Indonesien för minst 600 miljoner kronor. Efter det har
endast s.k. följdleveranser skett. I oktober 1993 framkom
dock att regeringen nu gett klartecken för nya vapenaffärer
med Indonesien. Indonesisk militär har också varit i Sverige
för att titta på svensk krigsmateriel. De nya affärerna rör sig
om försäljning av bandvagn 206 från Hägglunds.
Den planerade krigsmaterielförsäljningen till
Indonesien är en skam för Sverige och går också stick i stäv
med de riktlinjer riksdagen dragit upp för vapenexporten.
Den bryter också mot de resolutioner Europarådets
parlamentariska församling antagit i frågan. Att sälja vapen
till Suharto-regimen är detsamma som att ge sitt
godkännande av Suhartos folkmordspolitik i Östtimor,
Västpapua och Aceh. Det finns inget bättre stöd till en
diktator än att förse honom med vapen.
Sverige bör omedelbart, i enlighet med riksdagens
riktlinjer och resolutionerna 966 och 470 i Europarådets
parlamentariska församling, stoppa all försäljning av
krigsmateriel till Indonesien. Sveriges förbindelser med
Suharto-regimen begränsar sig dock inte till
vapenförsäljning. Även biståndsmedel flyter till Jakarta
dels via Nordiska investeringsbanken (NIB) och Nordiska
utvecklingsfonden (NDF) och dels genom svenska u-
krediter. Exempelvis ska ett ABB-projekt i Indonesien nu
finansieras av NDF och NIB. I årets budgetproposition
framhåller regeringen att NDF:s verksamhet ligger väl i
linje med de svenska biståndspolitiska målen. I fallet
Indonesien stämmer detta inte. Att ge krediter till
Indonesien kan under inga som helst omständigheter anses
vara förenligt med det biståndspolitiska målet att främja
demokrati och mänskliga rättigheter.
Sverige bör i Nordiska ministerrådet verka för att NIB:s
och NDF:s kreditgivning till Indonesien stoppas.
I budgetpropositionen ger regeringen klartecken för nya
u-krediter till Indonesien. Det kan inte tolkas på något
annat sätt än att regeringens tal om att bistånd inte ska ges
till stater som kränker de mänskliga rättigheterna bara är
retorik. Det finns få stater som kränker mänskliga
rättigheter mer än Indonesien. Det tycks till och med USA
till viss del ha insett och kräver förbättringar av de fackliga
rättigheterna för att Indonesien ska fortsätta få åtnjuta
handelsfördelar. Den svenska regeringen tycks tyvärr inte
inse något sådant.
Vänsterpartiet kräver att inga u-krediter beviljas
Indonesien.
Hemställan:
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige bör kräva att Xanana
Gusma o omedelbart friges,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige inom FN måste agera
för att få Indonesien att acceptera CNRM som det
östtimoresiska folkets legala företrädare samt inleda direkta
samtal med CNRM,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige inom FN bör verka
för att Indonesien drar tillbaka sina trupper från Östtimor,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i enlighet med
Europarådets resolution från den 28 juni 1991 via den
katolska kyrkan i Östtimor skall ge humanitärt bistånd till
det östtimoresiska folket,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige via CNRM skall ge
bistånd till det arbete för mänskliga rättigheter som utförs i
Östtimor,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige bör ansluta sig till
OPM:s resolution från Wienkonferensen om mänskliga
rättigheter och erkänna Västpapuas rätt till
självbestämmande,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i enlighet med OPM:s
resolution bör kräva ett stopp för Indonesiens
folkomflyttningspolitik i Västpapua,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i FN måste verka för
att Indonesiens brott mot mänskliga rättigheter i
Acehprovinsen fördöms,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i FN bör verka för att
Indonesiens folkomflyttningspolitik i Aceh stoppas,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i enlighet med
riksdagens riktlinjer och resolutionerna 966 och 470 i
Europarådets parlamentariska församling stoppar all
försäljning av krigsmateriel till Indonesien,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i Nordiska
ministerrådet bör verka för att Nordiska
investeringsbankens och Nordiska utvecklingsfondens
kreditgivning till projekt i Indonesien stoppas,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige inte bör bevilja u-
krediter till Indonesien.
Stockholm den 24 januari 1994
Bertil Måbrink (v)
Hans Andersson (v)
Berith Eriksson (v)
Bengt Hurtig (v)
Johan Lönnroth (v)
Björn Samuelson (v)
Eva Zetterberg (v)