Inledning
Indonesien är i dag en av ett litet fåtal diktaturstater som motstått förändringens vindar. Den indonesiska regeringen är ansvarig för blodbadet på mellan en halv och en miljon oppositionella 1965--66 och för folkmordet på 200 000 timoreser efter invasionen av Östtimor 1975. Ockupationen av Östtimor fortsätter. Vidare bedriver regimen krig och brutal folkomflyttningspolitik i Västpapua såväl som Aceh- provinsen, vilket i båda fallen hotar att utplåna den lokala kulturen.
Det politiska systemet i Indonesien har inget med demokrati att göra. När omvärlden förändras i demokratisk riktning sker inget i den vägen i Indonesien. Presidenten har i det närmaste oinskränkt makt och utgör tillsammans med militären landets styre. Av de 1 000 ledamöterna i parlamentet väljs endast 400 i direkta men föga demokratiska val. Militären utser 100 ledamöter.
Indonesien är ett av de länder i världen Sverige inte har någon som helst anledning att erbjuda bistånd och ha goda handelsförbindelser med. I stället borde vi i alla tänkbara sammanhang och med alla tänkbara medel söka isolera Suharto-regimen.
Östtimor
Den indonesiska ockupationen av Östtimor som krävt 200 000 timoresers liv har nu pågått i snart 20 år. Världsopinionen inklusive Sverige har förhållit sig märkligt tyst inför detta ett av vår tids grymmaste brott mot de mänskliga rättigheterna och folkrättens principer. Ockupationen uppvisar stora likheter med Iraks ockupation av Kuwait 1990 och borde självklart ha föranlett samma starka reaktion från de länder som säger sig värna om mänskliga rättigheter och de folkrättsliga principerna för umgänget mellan självständiga stater. Att det inte blivit så kan bara förklaras med att när ekonomiska intressen kommer i motsättning till försvaret av folkrätt och mänskliga rättigheter får de senare stryka på foten. Även Sveriges agerande uppvisar ett sådant mönster.
Ett skräckens tillstånd
Amnesty International beskriver situationen för timoreserna i Östtimor som ett skräckens tillstånd där brotten mot de mänskliga rättigheterna är institutionaliserade och systematiska. Den indonesiska militären som i praktiken styr Östtimor utsätter befolkningen för godtyckliga arresteringar, försvinnanden, tortyr, våldtäkt och utomrättsliga avrättningar.
Identifieringen av de upp till 250 civila som dödades vid massakern på Santa Cruz-kyrkogården i huvudstaden Dili i november 1991 är ännu ouppklarad av myndigheterna. Ödet för de ca 200 som försvann efter massakern är heller inte utrett. Det här visar på den indonesiska regeringens totala förakt för allt vad rättigheter heter för östtimoreserna. I stället försöker regeringen krossa all opposition. Ett led i detta är upprättandet av ''modellbyar'' efter mönster i Vietnam under USA:s krigföring och Guatemala. Syftet med dessa konstgjorda byar är att få kontroll över den östtimoresiska befolkningen genom att flytta dem från avlägsna byar och därmed skära av deras kontakter med oppositionen.
Gusma o måste släppas
I november 1992 blev ledaren för det östtimoresiska motståndet Xanana Gusma o gripen av indonesisk militär. I maj 1993 dömdes han till livstids fängelse efter en vad samstämmiga bedömare betecknar som farsartad rättegång där domen var given på förhand. Gusma o dömdes för rebellisk verksamhet och olaga vapeninnehav.
Rättegången och domen motsvarar på inga som helst sätt internationella krav på rättvis juridisk behandling. Det är dessutom illegitimt av Indonesien att döma personer för upprorisk verksamhet i Östtimor. Östtimor tillhör inte, utan ockuperas av, Indonesien. Av dessa enkla och självklara anledningar bör Sverige, precis som Portugal och Frankrike redan gör, kräva att Xanana Gusma o omedelbart frisläpps.
Östtimor i FN
FN:s generalförsamling beslutade 1982 att ge i uppdrag åt generalsekreteraren att inleda konsultationer med alla direkt berörda parter i syfte att finna en heltäckande lösning på Östtimor-problemet. Indonesien har under hela tiden från 1982 försökt sabotera samtalen. Efter Boutros Boutros-Ghalis tillträde som generalsekreterare har dock pressen på Indonesien ökat och konsultationerna, i vilka förutom Indonesien, Portugal och FN, även motståndsrörelsen CNRM nu deltar. Några samtal i vilka alla berörda parter deltar samtidigt förekommer dock inte. Indonesien vägrar samtala med CNRM.
Det är av oerhört stor vikt att omvärlden sätter tryck på den indonesiska regimen då den till viss del visat sig känslig för påtryckningar. Exempelvis har regimen tvingats lova tillträde för alla FN-organ och vissa internationella MR- organisationer till Östtimor. Man har också tvingats tillåta FN-sändebud att träffa den fängslade Gusma o. Detta visar att östtimoresernas vittne inför omvärlden, biskop Belo, har rätt när han säger: ''Det internationella trycket på Indonesien är vår enda chans.''
Sveriges roll
Sverige måste bidra till att öka trycket på Indonesien och inom FN agera för att få Jakarta-regimen att acceptera CNRM som det östtimoresiska folkets legala företrädare och också inleda direkta samtal med CNRM om en fredsplan för Östtimor. Sverige bör också inom FN aktivt verka för ett fullständigt tillbakadragande av indonesiska trupper från Östtimor.
Att genom ökat internationellt tryck få Indonesien att lämna Östtimor är en lång process. Under tiden fortsätter det östtimoresiska folket att lida under Suharto-diktaturens förtryck. Bistånd för att lindra nöden är därför nödvändigt. Sverige bör i enlighet med rekommendationen i Europarådets resolution från den 28 juni 1991 via den katolska kyrkan i Östtimor ge humanitärt bistånd till det östtimoresiska folket. Sverige bör också via CNRM ge bistånd till det MR-arbete som utförs i Östtimor.
Västpapua 1962 lämnade den holländska kolonialmakten över Västpapua till Indonesien mot den papuanska befolkningens vilja. FN godkände annekteringen. En folklig motståndsrörelse bildades snart -- Rörelsen för ett fritt Papua, OPM -- vilken bemöttes med brutala metoder från regimens sida. En formlig folkmordspolitik inleddes som kostat 150 000 västpapuaner livet. Jakten på OPM- medlemmar fortsätter med oförminskad styrka och har på senare tid lett till flera intrång på Papua Nya Guineas (PNG) territorium där oskyldiga PNG-medborgare mördats av indonesisk militär.
Västpapua är också skådeplats för Suharto-regimens folkomflyttningspolitik i syfte att göra javaneserna till majoritetsfolk i alla delar av Indonesien. Efter en viss avmattning i folkomflyttningarna i mitten på 1980-talet har de nu tagit fart igen. Regimens planer är att inom de närmaste fem åren förflytta 210 000 javaneser till Västpapua. Det står helt klart att västpapuanerna håller på att bli en minoritet i sitt eget land och att det är målet för regimens politik.
Sverige accepterade 1969 Västpapuas införlivande i Indonesien. Det beslutet var ett misstag. Sverige bör ansluta sig till OPM:s resolution som framlades vid världskonferensen om mänskliga rättigheter i Wien i juni 1993 och erkänna Västpapuas rätt till självbestämmande. Sverige bör också i enlighet med OPM-resolutionen kräva ett stopp för Indonesiens folkomflyttningspolitik.
Aceh
Aceh-provinsen som ligger i nordligaste Sumatra har under den senaste tiden upplevt ett ohyggligt våld från regimens sida. Våldet är dels riktat mot den motståndsrörelse som bildats, vilken kräver självstyre för området och dels mot den acehnska kulturen i allmänhet. Liksom i Västpapua är provinsen utsatt för en brutal folkomflyttningspolitik. Det finns också uppgifter på att acehnska kvinnor tvingas underteckna dokument i vilka de lovar att begränsa barnafödandet. Syftet är givetvis att skapa en javanesisk majoritet även i Aceh.
Efter samma mönster som i Östtimor och Västpapua utsätts civilbefolkningen för svåra övergrepp. Amnesty International rapporterar om att mellan 1989 och 1993 har 2 000 civila män, kvinnor och barn avrättats utan rättegång och 1 000 civila drabbats av godtyckliga gripanden och tortyr.
Sverige måste i FN verka för att Indonesiens brott mot mänskliga rättigheter i Aceh fördöms. Sverige bör också verka för att Indonesiens folkomflyttningspolitik i Aceh stoppas.
Sveriges förbindelser med regimen i Indonesien
Det som hittills sagts i motionen borde vara tillräckligt för att motivera ett stopp för handeln med och biståndet till Suharto-regimen. Det kan dock tilläggas att Suharto inte nöjer sig med att förtrycka minoriteter och ockupera små nationer. Förtrycket mot ''det egna'' folket, javaneserna, är också starkt. Amnesty International rapporterar om hundratals politiska fångar i de indonesiska fängelserna, om tortyr och mord. Exempelvis dödades fyra fredligt demonstrerande personer i östra Java i september 1993 när militären öppnade eld mot dem. Demonstrationen riktades mot ett dammbygge som om det genomfördes skulle innebära att deras hem dränktes.
Under åren 1976 till 1988 exporterade Sverige vapen till Indonesien för minst 600 miljoner kronor. Efter det har endast s.k. följdleveranser skett. I oktober 1993 framkom dock att regeringen nu gett klartecken för nya vapenaffärer med Indonesien. Indonesisk militär har också varit i Sverige för att titta på svensk krigsmateriel. De nya affärerna rör sig om försäljning av bandvagn 206 från Hägglunds.
Den planerade krigsmaterielförsäljningen till Indonesien är en skam för Sverige och går också stick i stäv med de riktlinjer riksdagen dragit upp för vapenexporten. Den bryter också mot de resolutioner Europarådets parlamentariska församling antagit i frågan. Att sälja vapen till Suharto-regimen är detsamma som att ge sitt godkännande av Suhartos folkmordspolitik i Östtimor, Västpapua och Aceh. Det finns inget bättre stöd till en diktator än att förse honom med vapen.
Sverige bör omedelbart, i enlighet med riksdagens riktlinjer och resolutionerna 966 och 470 i Europarådets parlamentariska församling, stoppa all försäljning av krigsmateriel till Indonesien. Sveriges förbindelser med Suharto-regimen begränsar sig dock inte till vapenförsäljning. Även biståndsmedel flyter till Jakarta dels via Nordiska investeringsbanken (NIB) och Nordiska utvecklingsfonden (NDF) och dels genom svenska u- krediter. Exempelvis ska ett ABB-projekt i Indonesien nu finansieras av NDF och NIB. I årets budgetproposition framhåller regeringen att NDF:s verksamhet ligger väl i linje med de svenska biståndspolitiska målen. I fallet Indonesien stämmer detta inte. Att ge krediter till Indonesien kan under inga som helst omständigheter anses vara förenligt med det biståndspolitiska målet att främja demokrati och mänskliga rättigheter.
Sverige bör i Nordiska ministerrådet verka för att NIB:s och NDF:s kreditgivning till Indonesien stoppas.
I budgetpropositionen ger regeringen klartecken för nya u-krediter till Indonesien. Det kan inte tolkas på något annat sätt än att regeringens tal om att bistånd inte ska ges till stater som kränker de mänskliga rättigheterna bara är retorik. Det finns få stater som kränker mänskliga rättigheter mer än Indonesien. Det tycks till och med USA till viss del ha insett och kräver förbättringar av de fackliga rättigheterna för att Indonesien ska fortsätta få åtnjuta handelsfördelar. Den svenska regeringen tycks tyvärr inte inse något sådant.
Vänsterpartiet kräver att inga u-krediter beviljas Indonesien.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör kräva att Xanana Gusma o omedelbart friges,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige inom FN måste agera för att få Indonesien att acceptera CNRM som det östtimoresiska folkets legala företrädare samt inleda direkta samtal med CNRM,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige inom FN bör verka för att Indonesien drar tillbaka sina trupper från Östtimor,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i enlighet med Europarådets resolution från den 28 juni 1991 via den katolska kyrkan i Östtimor skall ge humanitärt bistånd till det östtimoresiska folket,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige via CNRM skall ge bistånd till det arbete för mänskliga rättigheter som utförs i Östtimor,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör ansluta sig till OPM:s resolution från Wienkonferensen om mänskliga rättigheter och erkänna Västpapuas rätt till självbestämmande,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i enlighet med OPM:s resolution bör kräva ett stopp för Indonesiens folkomflyttningspolitik i Västpapua,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i FN måste verka för att Indonesiens brott mot mänskliga rättigheter i Acehprovinsen fördöms,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i FN bör verka för att Indonesiens folkomflyttningspolitik i Aceh stoppas,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i enlighet med riksdagens riktlinjer och resolutionerna 966 och 470 i Europarådets parlamentariska församling stoppar all försäljning av krigsmateriel till Indonesien,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i Nordiska ministerrådet bör verka för att Nordiska investeringsbankens och Nordiska utvecklingsfondens kreditgivning till projekt i Indonesien stoppas,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige inte bör bevilja u- krediter till Indonesien.
Stockholm den 24 januari 1994 Bertil Måbrink (v) Hans Andersson (v) Berith Eriksson (v) Bengt Hurtig (v) Johan Lönnroth (v) Björn Samuelson (v) Eva Zetterberg (v)