Turkiet och de mänskliga rättigheterna

Frågan om de mänskliga rättigheterna i Turkiet har
behandlats av riksdagen under en lång följd av år. I många
andra parlament och internationella fora har också
situationen för de mänskliga rättigheterna i Turkiet tagits
upp till behandling. Observatörer och delegationer har
besökt Turkiet i syfte att stödja kampen för de mänskliga
rättigheterna och samtal har förts mellan politiker såväl på
regerings- som parlamentsnivå.

Turkiet har som medlem i FN, Europarådet och ESK
gjort flera viktiga åtaganden för att förbättra respekten för
de mänskliga rättigheterna. Den turkiska
koalitionsregeringen, som tillträdde 1991, lovade vid sitt
tillträde att värna respekten för de mänskliga rättigheterna
och demokratisera det turkiska samhället. Turkiet har
erkänt den individuella klagorätten till Europadomstolen i
Strasbourg, men har reserverat sig på viktiga punkter vad
gäller de tio provinserna i sydöstra Turkiet där
undantagstillstånd råder. Europarådets antitortyrkommitté
granskar Turkiets efterlevnad av den europeiska
tortyrkonventionen.

Likväl framträder idag bilden av ett land där
inbördeskriget hotar att utvidgas och intensifieras.
Respekten för mänskliga rättigheter minskar samtidigt som
det militära våldet tilltar. Rapporterna från MR-
organisationer i Turkiet ger många fruktansvärda exempel
på de övergrepp som sker. Fängslande av barn, tortyr och
annan brutal behandling hör till bilden. Hela byar med
kurdisk eller assyrisk befolkning utplånas. Journalister,
lärare och politiker som har agerat till stöd för minoriteters
rättigheter har mördats utan att brotten klaras upp och
någon blir åtalad. Paramilitära grupper och religiösa
fanatiker synes få agera utan att myndigheterna kraftfullt
ingriper.

Den 4 nov 1993 tillkännagav Turkiets premiärminister
Tansu Ciller en rad åtgärder för att intensifiera
säkerhetsoperationer som skulle omintetgöra den kurdiska
separatismen. Premiärministern krävde förstärkning av de
turkiska specialstyrkorna och uttalade att de skulle tränas
för att kunna använda samma metoder som gerillan.

I början av januari detta år har utförts räder mot byar
där invånarna har samlats och utsatts för hot, kränkningar
samt fått sin egendom och sina husdjur förstörda. I flera fall
har tortyr förekommit i samband därmed enligt rapporter
från Amnesty International.

Pressens frihet att rapportera om dessa grymheter har
varit under konstant attack från regeringen. Journalister
utsätts för åtal, arrestering och tortyr. Konfiskering av
tidningar förekommer. Under de första 18 månaderna av
tidningen Özgür Gündems existens har sex av
journalisterna blivit mördade under omständigheter som
tyder på inblandning av säkerhetsstyrkorna. Den 9 och 10
dec 1993 arresterades enligt Amnesty International
omkring 150 personer som arbetar för denna tidning. Arkiv
och disketter beslagtogs. Tidningens ansvarige utgivare
Fahri Ferda Cetin som släpptes den 23 december berättar
att han och hans medfångar utsatts för tortyr.

En annan sida av regimens offensiv är att försvåra
försvarsadvokaters och MR-aktivisters arbete. Sexton
advokater kvarhölls i november 1993 i gendarmeriets
högkvarter i Diyarbakir och förhördes utan möjlighet att
kommunicera med yttervärlden.

Vid de s.k. Sivashändelserna den 2 juli 1993 brändes 37
kulturellt aktiva personer inne i ett hotell på grund av en
mordbrand som synes ha anlagts av religiösa fanatiker utan
att myndigheterna effektivt ingrep.

Den islamiska fundamentalistiska organisationen
Hizbollah synes särskilt rikta in sina aktioner mot kristna
kurder och assyrier.

Den kurdiska organisationen PKK:s terror är väl känd.
Den 4 november angrep denna organisation turkiska
representationskontor och affärskontor i flera europeiska
länder. Terrorattacker har också utförts mot turistorter i
Turkiet i syfte att skada turistnäringen.

De allvarliga brotten mot mänskliga rättigheter som sker
i Turkiet kan emellertid inte försvaras med hänvisning till
kamp mot terrorismen. Oskyldiga människor bland
civilbefolkningen drabbas i stor omfattning.

Världssamfundet får nu inte spara någon möda för att
förhindra det upptrappade våldet i Turkiet. Alla åtgärder
för att stoppa de allvarliga brotten mot de mänskliga
rättigheterna i Turkiet ligger helt i linje med de beslut som
fattades på FN:s andra världskonferens om mänskliga
rättigheter som avhölls i Wien den 14--25 juni 1993.

En fredlig lösning på konflikten är nödvändig. De
djupgående motsättningarna i det turkiska samhället kan i
annat fall permanentas för lång tid.

Sveriges regering bör verka för att vapenvila och
förhandlingar mellan alla berörda parter kommer till stånd.
Svenskt stöd till eventuell medling i konflikten bör
övervägas.

I Europarådets ministerkommitté bör Sverige begära en
granskning av hur avtalet mellan Europarådet och Turkiet
om de mänskliga rättigheterna följs.

Sverige bör i FN och i Europarådets ministerkommitté
verka för att kränkningarna av de mänskliga rättigheterna
inklusive förföljelsen av assyrierna upphör i Turkiet. Den
högkommissionär för mänskliga rättigheter som
generalförsamlingen beslutat om och generalsekreteraren
ska utse bör ges i uppdrag att granska kränkningarna och
särskilt hur minoriteternas rättigheter respekteras.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att regeringen bör verka för
vapenvila och medling i konflikten i Turkiet,

2. att riksdagen hos regeringen begär att den i
Europarådets ministerkommitté begär en granskning av hur
avtalet mellan Turkiet och Europarådet om de mänskliga
rättigheterna följs,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att regeringen bör verka för att
FN:s högkommissarie för de mänskliga rättigheterna skall
ges i uppdrag att granska brotten mot de mänskliga
rättigheterna i Turkiet och särskilt uppmärksamma
minoriteternas situation.

Stockholm den 21 januari 1994

Hans Göran Franck (s)

Margareta Viklund (kds)

Bengt Hurtig (v)

Ingbritt Irhammar (c)

Ingela Mårtensson( fp)

Henrik S Järrel (m)

Lars Moquist (nyd)