När Irak för tre år sedan drevs ut ur Kuwait och
tvingades till en förödmjukande kapitulation var det många
som trodde att Saddam Hussein satt löst på tronen i Bagdad
och att positiva politiska förändringar i landet snart skulle
vara ett faktum. Dessa förutsägelser har emellertid kommit
på skam. Baathregimen bedriver utrotningskrig mot
shiiterna i träskmarkerna i söder, försöker svälta ut
kurderna i norr, förtrycker all form av opposition och
förvägrar folkmajoriteten mat och medicin.
Världssamfundet, inklusive Sverige, måste reagera med
större kraft på de grova kränkningarna av mänskliga
rättigheter i Irak. Oppositionen i landet måste ges starkare
stöd. Situationen i södra Irak är akut och måste få en snabb
lösning. I norr måste kurderna ges möjlighet att utveckla
det demokratiska samhälle man börjat bygga.
Situationen i södra Irak
Situationen för shiamuslimerna i södra Irak har varit
mycket kritisk allt sedan Saddams militärmakt slog ned
upproret i området omedelbart efter det s.k. Gulf-kriget i
januari 1991. Målet med regimens våldspolitik i södra Irak
tycks vara att inte bara eliminera allt väpnat motstånd, utan
också att utplåna den shiamuslimska identiteten.
Civila har massavrättats, religiösa företrädare mördats
och religiösa och kulturella symboler såsom heliga platser,
gravar och byggnader systematiskt skövlats.
Värst utsatta är de s.k. träskaraberna som lever i
träskområdena kring Eufrats och Tigris utlopp i Persiska
viken. I juli 1993 genomförde regimen en storoffensiv mot
träskaraberna i vilken tusentals liv krävdes och som
tvingade tusentals på flykt mot gränsen till Iran.
Oppositionen i landet ansåg läget så allvarligt att man
krävde att FN skulle gå in och ''matbomba'' området, ge
flyktingarna beskydd samt om nödvändigt ingripa militärt.
Inget av detta skedde dock.
Träskarabernas situation förvärras ytterligare av
Bagdadregimens försök att genom dammanläggningar
torrlägga träskmarkerna. Detta kan endast ses som ett
försök av regimen att beröva befolkningen i området dess
mångtusenåriga, grundläggande livsbetingelser.
Dräneringen har lett till stor brist på rent vatten, något som
i sin tur medfört koleraepidemier.
Folkets livsmedelsförsörjning som bestått av fisk,
vattenbufflar och odling av ris har också omintetgjorts.
Oppositionen rapporterar också om tvångsförflyttningar,
svält och flykt.
Världssamfundet måste göra allt för att stoppa
folkmordspolitiken i södra Irak. Idag tycks FN vara allt för
upptaget med att försöka hindra Iraks utveckling av
massförstörelsevapen och glömmer Saddam-regimens våld
mot och förtryck av sitt eget folk.
Säkerhetsresolution 688 som ger FN rätt att skydda
landets folk mot den egna regimen måste även gälla
träskaraberna.
Sverige bör inom FN agera för ökad katastrofhjälp till
flyktingarna i och på gränsen till Iran.
Sverige bör också ta initiativ till att södra Irak, söder om
32:a breddgraden, görs till en säkerhetszon under FN:s
beskydd liknande säkerhetszonen i norra Irak.
Situationen i norra Irak (Kurdistan)
En kort tid efter det att vapenstilleståndet mellan Irak
och den USA-ledda alliansen inträtt, i april 1991, började
Saddam-regimen att bomba Kurdistan. Nära 2 miljoner
kurder flydde i panik till gränstrakterna mot Turkiet och
Iran.
Flyktingarna släpptes in i Iran men turkisk militär sköt
mot flyktingarna och det dröjde över en vecka innan FN:s
matbombningar kom igång. Många, mest barn och gamla,
dog av svält och köld.
Efter en världsomfattande opinionsstorm beslöt
säkerhetsrådet att en frizon skulle skapas från 36:e
breddgraden, denna frizon omfattar ca två tredjedelar av
irakiska Kurdistan. Kurderna återvände till sina, av
irakierna, skövlade hem. Den kurdiska frontens ledare
Barzani och Talabani inledde förhandlingar med Saddam
om innehåll och förverkligande av den autonomi som sedan
1970-talet funnits enligt konstitutionen.
Förhandlingarna avbröts i början av 1992 efter det att
regimen dragit bort hela sin administration från Kurdistan
samt utlyst ekonomisk blockad mot kurderna. En blockad
som fortfarande pågår.
Samtliga partier i kurdiska fronten beslöt att allmänna
val till en regional administration, ett flerpartiparlament,
skulle hållas. Valet den 19 maj 1992 övervakades av ca 200
utländska valobservatörer från många olika västländer
däribland från Sverige. Parlamentet har 105 ledamöter
varav 8 är kvinnor och minoriteten assyrierna blev i förväg
garanterad 5 platser.
Vid sidan av parlamentet har kurderna byggt upp sin
administration efter europeiskt mönster med ansvariga
departement för olika samhällsfrågor. Administrationen
har ett stort inslag av kurder som i många år bott som
flyktingar i olika västländer, även kurder från Sverige har
återvänt och hjälper till med demokratibygget.
Att bygga upp en fungerande administration har
inneburit stora svårigheter främst av ekonomisk art,
eftersom administrationen har mycket begränsade
möjligheter att skaffa fram medel till löner för lärare,
sjukvårdspersonal, poliser och andra som behövs för att
samhället skall fungera.
Men med tiden när folket erfar att deras folkvalda
administration inte kan möta och tillgodose deras mest
primära behov och när folket upplever att kontakten och
stödet från västländerna till deras administration uteblir, så
kommer denna sköra demokrati i fara.
Grannländerna ser här sin chans, Iran kommer nu in på
bred front med moskébyggen och ekonomisk hjälp direkt till
de enskilda människorna. Turkiet bombar över gränsen och
stryper trafiken över gränsvägen, samtidigt som de ger ett
engångsbistånd på 13 miljoner USA dollar.
En turkisk general och militärattachéer finns nu
tillsammans med alliansen inne i Kurdistan, och Turkiet har
öppnat tre kontor placerade i de olika provinserna med
motivering att de behöver dessa kontor för att fördela
biståndet.
Att etablera och vidmakthålla goda kontakter med
grannländerna är livsnödvändigt, men ingen lätt uppgift.
Ingen av ''grannarna'' eller andra länder i området ser
positivt på kurdernas demokratibygge. Från Turkiet till
Saudiarabien kan man nog konstatera att dessa länder är
mer rädda för demokratin än för kurdernas påstådda
strävanden efter en egen stat.
Det är därför viktigt att Sverige och andra demokratiska
länder stöder kurdernas försök att bygga demokrati och är
uppmärksamma på grannländernas agerande.
Det har nu gått mer än två år sedan skyddszonen
upprättades. Trots katastrofhjälp från FN och
frivilligorganisationer försämras läget för varje dag på
grund av de dubbla blockaderna, FNs blockad som omfattar
hela Irak och Saddam-regimens blockad mot Kurdistan.
Sedan juni 1993 har Irak även stängt av elektriciteten i
Zaho- och Duhokområdena. Kurderna behöver hjälp för
att lösa problemet med elektriciteten. Det enklaste sättet
vore att tillåta ledningar från Turkiet. Sverige bör ta initiativ
till att en sådan lösning kommer till stånd.
Under Gulf-kriget bombades infrastrukturen effektivt
sönder även i Kurdistan. Telefonnätet, vägar, broar, vatten
och avloppsnät behöver repareras, ekonomin måste komma
igång.
De 4 000 byar som Saddam-regimen förstörde måste
återuppbyggas. Hjälp till utsäde och återplantering av
fruktträd och hjälp att nyanskaffa husdjur är andra
nödvändigheter som människorna behöver för att bli
självförsörjande.
Så länge som människorna tvingas bo kvar i de
koncentrationsläger som regimen placerade byborna i, så
länge behöver de också katastrofhjälp. Men bistånd i form
av katastrofhjälp kan inte pågå år efter år.
Kurderna skulle snabbt kunna bli självförsörjande om
blockaden lyftes för denna del av Irak och om
administrationen fick lån och tillgång till en del av de medel
som nu är frysta utomlands för Irakregimen.
Sverige bör därför verka för att blockaden mot den av
FN kontrollerade norra delen av Irak lyfts. Sverige bör
också från biståndsanslagen för demokrati och mänskliga
rättigheter samt katastrofhjälp satsa medel för att stödja
demokratin och för återuppbyggnad av infrastruktur,
bostäder och jordbruk.
Den inhemska oppositionen och sanktionerna
Det står helt klart att oppositionen inom landet växer i
takt med de försämrade levnadsförhållandena och att
regimen i allt högre grad måste lita till våld och förtryck för
att hålla tillbaka ett allmänt uppror. Inflationen är
galopperande, bristen på livsförnödenheter och medicin
skriande och arbetslösheten skyhög.
Regimen skyller givetvis allt detta på FN:s ekonomiska
sanktioner, men faktum är att sanktionerna inte gäller för
mat och medicin. Irak får sälja olja för att köpa livsmedel
och medicin.
Saddam Hussein vägrar dock godta dessa regler och har
därmed ansvaret för att den sociala och ekonomiska
situationen för majoriteten av befolkningen fortsätter att
försämras.
Oppositionen i Irak har bildat en bred enad front -- den
Irakiska nationella kongressen, INC -- som inkluderar shia-
såväl som sunnimuslimer, nationalister och renläriga
muslimska grupper, kurderna i norra Irak såväl som
rojalistiska grupper.
INC arbetar för ett pluralistiskt, demokratiskt Irak. Den
arbetar också för upprättandet av en tribunal för att döma
den irakiska regimen för dess grova brott mot mänskliga
rättigheter. Enligt INC bör dock amnesti ges till alla utom
toppskiktet inom Saddamregimen.
Sverige bör utreda hur ett omfattande kontinuerligt stöd
till INC skall utformas. En modell för stödet vore möjligen
det svenska stödet till ANC. Sverige bör vidare följa INC:s
råd att inte förorda ett upphävande av FN-sanktionerna
förrän regeringen upphört med alla krigsaktiviteter,
respekterar de mänskliga rättigheterna samt genomför
demokratiska reformer och demokratiska val. Även i det
avseendet borde således Sydafrika-politiken utgöra en
modell.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om katastrofhjälp till södra Irak,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att göra området i Irak söder om
32:a breddgraden till en säkerhetszon,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om initiativ för att lösa kurdernas
problem med elektricitet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i FN skall verka för
att blockaden mot Irak hävs för den skyddade zonen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bistånd till den skyddade zonen
i norra Irak,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stöd till den irakiska
oppositionsfronten INC,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fortsatta FN-sanktioner mot
Irak.
Stockholm den 20 januari 1994
Berith Eriksson (v)
Bertil Måbrink (v)
Bengt Hurtig (v)
Jan Jennehag (v)