Inledning
När Irak för tre år sedan drevs ut ur Kuwait och tvingades till en förödmjukande kapitulation var det många som trodde att Saddam Hussein satt löst på tronen i Bagdad och att positiva politiska förändringar i landet snart skulle vara ett faktum. Dessa förutsägelser har emellertid kommit på skam. Baathregimen bedriver utrotningskrig mot shiiterna i träskmarkerna i söder, försöker svälta ut kurderna i norr, förtrycker all form av opposition och förvägrar folkmajoriteten mat och medicin.
Världssamfundet, inklusive Sverige, måste reagera med större kraft på de grova kränkningarna av mänskliga rättigheter i Irak. Oppositionen i landet måste ges starkare stöd. Situationen i södra Irak är akut och måste få en snabb lösning. I norr måste kurderna ges möjlighet att utveckla det demokratiska samhälle man börjat bygga.
Situationen i södra Irak
Situationen för shiamuslimerna i södra Irak har varit mycket kritisk allt sedan Saddams militärmakt slog ned upproret i området omedelbart efter det s.k. Gulf-kriget i januari 1991. Målet med regimens våldspolitik i södra Irak tycks vara att inte bara eliminera allt väpnat motstånd, utan också att utplåna den shiamuslimska identiteten.
Civila har massavrättats, religiösa företrädare mördats och religiösa och kulturella symboler såsom heliga platser, gravar och byggnader systematiskt skövlats.
Värst utsatta är de s.k. träskaraberna som lever i träskområdena kring Eufrats och Tigris utlopp i Persiska viken. I juli 1993 genomförde regimen en storoffensiv mot träskaraberna i vilken tusentals liv krävdes och som tvingade tusentals på flykt mot gränsen till Iran.
Oppositionen i landet ansåg läget så allvarligt att man krävde att FN skulle gå in och ''matbomba'' området, ge flyktingarna beskydd samt om nödvändigt ingripa militärt. Inget av detta skedde dock.
Träskarabernas situation förvärras ytterligare av Bagdadregimens försök att genom dammanläggningar torrlägga träskmarkerna. Detta kan endast ses som ett försök av regimen att beröva befolkningen i området dess mångtusenåriga, grundläggande livsbetingelser. Dräneringen har lett till stor brist på rent vatten, något som i sin tur medfört koleraepidemier.
Folkets livsmedelsförsörjning som bestått av fisk, vattenbufflar och odling av ris har också omintetgjorts. Oppositionen rapporterar också om tvångsförflyttningar, svält och flykt.
Världssamfundet måste göra allt för att stoppa folkmordspolitiken i södra Irak. Idag tycks FN vara allt för upptaget med att försöka hindra Iraks utveckling av massförstörelsevapen och glömmer Saddam-regimens våld mot och förtryck av sitt eget folk.
Säkerhetsresolution 688 som ger FN rätt att skydda landets folk mot den egna regimen måste även gälla träskaraberna.
Sverige bör inom FN agera för ökad katastrofhjälp till flyktingarna i och på gränsen till Iran.
Sverige bör också ta initiativ till att södra Irak, söder om 32:a breddgraden, görs till en säkerhetszon under FN:s beskydd liknande säkerhetszonen i norra Irak.
Situationen i norra Irak (Kurdistan)
En kort tid efter det att vapenstilleståndet mellan Irak och den USA-ledda alliansen inträtt, i april 1991, började Saddam-regimen att bomba Kurdistan. Nära 2 miljoner kurder flydde i panik till gränstrakterna mot Turkiet och Iran.
Flyktingarna släpptes in i Iran men turkisk militär sköt mot flyktingarna och det dröjde över en vecka innan FN:s matbombningar kom igång. Många, mest barn och gamla, dog av svält och köld.
Efter en världsomfattande opinionsstorm beslöt säkerhetsrådet att en frizon skulle skapas från 36:e breddgraden, denna frizon omfattar ca två tredjedelar av irakiska Kurdistan. Kurderna återvände till sina, av irakierna, skövlade hem. Den kurdiska frontens ledare Barzani och Talabani inledde förhandlingar med Saddam om innehåll och förverkligande av den autonomi som sedan 1970-talet funnits enligt konstitutionen.
Förhandlingarna avbröts i början av 1992 efter det att regimen dragit bort hela sin administration från Kurdistan samt utlyst ekonomisk blockad mot kurderna. En blockad som fortfarande pågår.
Samtliga partier i kurdiska fronten beslöt att allmänna val till en regional administration, ett flerpartiparlament, skulle hållas. Valet den 19 maj 1992 övervakades av ca 200 utländska valobservatörer från många olika västländer däribland från Sverige. Parlamentet har 105 ledamöter varav 8 är kvinnor och minoriteten assyrierna blev i förväg garanterad 5 platser.
Vid sidan av parlamentet har kurderna byggt upp sin administration efter europeiskt mönster med ansvariga departement för olika samhällsfrågor. Administrationen har ett stort inslag av kurder som i många år bott som flyktingar i olika västländer, även kurder från Sverige har återvänt och hjälper till med demokratibygget.
Att bygga upp en fungerande administration har inneburit stora svårigheter främst av ekonomisk art, eftersom administrationen har mycket begränsade möjligheter att skaffa fram medel till löner för lärare, sjukvårdspersonal, poliser och andra som behövs för att samhället skall fungera.
Men med tiden när folket erfar att deras folkvalda administration inte kan möta och tillgodose deras mest primära behov och när folket upplever att kontakten och stödet från västländerna till deras administration uteblir, så kommer denna sköra demokrati i fara.
Grannländerna ser här sin chans, Iran kommer nu in på bred front med moskébyggen och ekonomisk hjälp direkt till de enskilda människorna. Turkiet bombar över gränsen och stryper trafiken över gränsvägen, samtidigt som de ger ett engångsbistånd på 13 miljoner USA dollar.
En turkisk general och militärattachéer finns nu tillsammans med alliansen inne i Kurdistan, och Turkiet har öppnat tre kontor placerade i de olika provinserna med motivering att de behöver dessa kontor för att fördela biståndet.
Att etablera och vidmakthålla goda kontakter med grannländerna är livsnödvändigt, men ingen lätt uppgift. Ingen av ''grannarna'' eller andra länder i området ser positivt på kurdernas demokratibygge. Från Turkiet till Saudiarabien kan man nog konstatera att dessa länder är mer rädda för demokratin än för kurdernas påstådda strävanden efter en egen stat.
Det är därför viktigt att Sverige och andra demokratiska länder stöder kurdernas försök att bygga demokrati och är uppmärksamma på grannländernas agerande.
Det har nu gått mer än två år sedan skyddszonen upprättades. Trots katastrofhjälp från FN och frivilligorganisationer försämras läget för varje dag på grund av de dubbla blockaderna, FNs blockad som omfattar hela Irak och Saddam-regimens blockad mot Kurdistan.
Sedan juni 1993 har Irak även stängt av elektriciteten i Zaho- och Duhokområdena. Kurderna behöver hjälp för att lösa problemet med elektriciteten. Det enklaste sättet vore att tillåta ledningar från Turkiet. Sverige bör ta initiativ till att en sådan lösning kommer till stånd.
Under Gulf-kriget bombades infrastrukturen effektivt sönder även i Kurdistan. Telefonnätet, vägar, broar, vatten och avloppsnät behöver repareras, ekonomin måste komma igång.
De 4 000 byar som Saddam-regimen förstörde måste återuppbyggas. Hjälp till utsäde och återplantering av fruktträd och hjälp att nyanskaffa husdjur är andra nödvändigheter som människorna behöver för att bli självförsörjande.
Så länge som människorna tvingas bo kvar i de koncentrationsläger som regimen placerade byborna i, så länge behöver de också katastrofhjälp. Men bistånd i form av katastrofhjälp kan inte pågå år efter år.
Kurderna skulle snabbt kunna bli självförsörjande om blockaden lyftes för denna del av Irak och om administrationen fick lån och tillgång till en del av de medel som nu är frysta utomlands för Irakregimen.
Sverige bör därför verka för att blockaden mot den av FN kontrollerade norra delen av Irak lyfts. Sverige bör också från biståndsanslagen för demokrati och mänskliga rättigheter samt katastrofhjälp satsa medel för att stödja demokratin och för återuppbyggnad av infrastruktur, bostäder och jordbruk.
Den inhemska oppositionen och sanktionerna
Det står helt klart att oppositionen inom landet växer i takt med de försämrade levnadsförhållandena och att regimen i allt högre grad måste lita till våld och förtryck för att hålla tillbaka ett allmänt uppror. Inflationen är galopperande, bristen på livsförnödenheter och medicin skriande och arbetslösheten skyhög.
Regimen skyller givetvis allt detta på FN:s ekonomiska sanktioner, men faktum är att sanktionerna inte gäller för mat och medicin. Irak får sälja olja för att köpa livsmedel och medicin.
Saddam Hussein vägrar dock godta dessa regler och har därmed ansvaret för att den sociala och ekonomiska situationen för majoriteten av befolkningen fortsätter att försämras.
Oppositionen i Irak har bildat en bred enad front -- den Irakiska nationella kongressen, INC -- som inkluderar shia- såväl som sunnimuslimer, nationalister och renläriga muslimska grupper, kurderna i norra Irak såväl som rojalistiska grupper.
INC arbetar för ett pluralistiskt, demokratiskt Irak. Den arbetar också för upprättandet av en tribunal för att döma den irakiska regimen för dess grova brott mot mänskliga rättigheter. Enligt INC bör dock amnesti ges till alla utom toppskiktet inom Saddamregimen.
Sverige bör utreda hur ett omfattande kontinuerligt stöd till INC skall utformas. En modell för stödet vore möjligen det svenska stödet till ANC. Sverige bör vidare följa INC:s råd att inte förorda ett upphävande av FN-sanktionerna förrän regeringen upphört med alla krigsaktiviteter, respekterar de mänskliga rättigheterna samt genomför demokratiska reformer och demokratiska val. Även i det avseendet borde således Sydafrika-politiken utgöra en modell.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om katastrofhjälp till södra Irak,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att göra området i Irak söder om 32:a breddgraden till en säkerhetszon,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om initiativ för att lösa kurdernas problem med elektricitet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i FN skall verka för att blockaden mot Irak hävs för den skyddade zonen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bistånd till den skyddade zonen i norra Irak,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd till den irakiska oppositionsfronten INC,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fortsatta FN-sanktioner mot Irak.
Stockholm den 20 januari 1994 Berith Eriksson (v) Bertil Måbrink (v) Bengt Hurtig (v) Jan Jennehag (v)