Ingenting pekar på att några förbättringar på mänskliga
rättighets-området har skett i Iran. Grova brott mot de
mänskliga rättigheterna fortsätter i samma utsträckning
som tidigare. De som drabbas allra hårdast av detta är
kvinnorna, barnen och den kurdiska minoriteten.
I denna motion kräver Vänsterpartiet att Sverige agerar
mer kraftfullt i internationella fora för att uppmärksamma
och åtgärda brotten mot de mänskliga rättigheterna i Iran.
Vänsterpartiet kräver också att regeringen agerar för att
dels minimera Sveriges och dels västvärldens ekonomiska
förbindelser med regimen i Iran. Sveriges handelspolitik
med Iran bör inrättas efter samma kriterier som
biståndspolitiken.
Brotten mot de mänskliga rättigheterna
Offentliga avrättningar är stående inslag i den iranska
vardagen. Med jämna mellanrum kommer rapporter om
avrättningar även i våra massmedier. Orsaken till
avrättningarna sägs vara narkotikabrott. Den samlade
oppositionen hävdar att detta är osanning och endast en
förevändning för att avrätta oliktänkande.
Tyvärr är den verkliga situationen den som oppositionen
hävdar. Merparten av avrättningarna sker dessutom efter
mycket summariska rättegångar. Sedan den islamiska
republiken grundades 1979 sitter fortfarande tusentals
politiska fångar i de iranska fängelserna och antalet bara
växer.
Flera regeringsmotståndare har dödats även utanför Iran
under omständigheter som tyder på att det rör sig om
regeringsstödda mord.
Iranska arbetare är fråntagna rätten att organisera sig,
att strejka eller använda andra i den fria världen erkända
rättigheter. Sedan revolutionen 1979 har tusentals arbetare
avrättats, fängslats eller flytt utomlands. När man varit
fängslad så äger man inte längre rätt att arbeta vilket också
drabbar hustrur och barn, och familjen blir hänvisad till
släkt och vänners almosor för överlevnad.
I fängelserna förekommer tortyr, skenavrättningar och
andra grova övergrepp. Anhöriga nekas att besöka sina
fängslade anförvanter. När avrättningar äger rum meddelas
de anhöriga bara i bästa fall. I många fall förtigs vad som
hänt med fången. Sexuella övergrepp och våldtäkter är
mycket vanliga i iranska fängelser och unga kvinnor som
skall avrättas våldtas alltid av fängelsepersonalen före
avrättningen med motiveringen att de skulle hamna i himlen
om de är oskulder när de dör.
En pinsam tystnad över de grova brotten mot mänskliga
rättigheter som mullaregimen i Iran gör sig skyldig till,
råder från regeringar i både öst och väst. Sverige har en
skyldighet att ge röst åt protesterna. Det bör ske genom att
Sverige verkar för att Irans brott mot mänskliga rättigheter
skall uppmärksammas i alla relevanta internationella
sammanhang.
Övergreppen mot kvinnor och barn
Barnen arresteras tillsammans med sina mödrar. Barnen
tvingas att närvara när mödrarna torteras. Systemet med
tillfälliga fruar, att kunna gifta sig för några timmar, innebär
att även barnprostitution blir legaliserad eftersom
giftasåldern för flickor har sänkts till 9 år.
Enligt islam finns det två typer av äktenskap: ett utan
tidsbegränsning som kallas permanent och ett tillfälligt,
tidsbegränsat äktenskap. En man får ha fyra permanenta
fruar och ett ej angivet antal tidsbegränsade äktenskap.
Längden på dessa äktenskap anges vid vigseln. En kvinna i
ett tidsbegränsat äktenskap har inga rättigheter, inte ens om
hon har barn med mannen.
Boken av Betty Mahmoudy ''Inte utan min dotter'' och
filmen med samma namn har fått stor uppmärksamhet i
väst.
Det som beskrivs i boken och filmen är inget nytt.
Iranska kvinnor har flytt till väst genom samma berg som
Betty Mahmoudy och sedan länge berättat om de
omänskliga förhållandena i mullornas Iran, utan att det
väckt något intresse.
Tidvis tillåts kvinnor i Iran att välja färg på sina strumpor
eller att låta litet av håret synas under slöjan. Förändringar
som snabbt uppmärksammas i väst och tolkas som om en
liberalisering är på gång.
Efter senaste presidentvalet har de mest
fundamentalistiska krafterna inom regimen tagit över. En
blandning av nyliberalism på det ekonomiska området och
fundamentalism på det sociala området är resultatet av en
kompromiss mellan presidenten Rafsanjani och den
religiösa ledaren Khamenei.
Den iranska regimen vill skapa ett islamiskt ''moraliskt''
samhälle där industrin fungerar och marknadsekonomi
råder, men med total kontroll över kvinnorna, m.a.o. ett
könssegregerat samhälle.
Samhället uppdelas genom att det skapas separata
utrymmen för kvinnor på samhällets alla områden. Genom
det ökade behovet av kvinnliga funktionärer för den
kvinnliga delen av samhället så ökar antalet
förvärvsarbetande kvinnor. Kvinnliga patienter skall bara
behandlas av kvinnor, kvinnor och flickor skall bara
undervisas av kvinnliga lärare osv. Även kontrollen av
kvinnor på arbetsplatser och gator skall utföras av kvinnliga
vakter.
Man satsar i dag ytterligare resurser på kontrollen av
kvinnorna. Razzior i damfriseringar, varuhus, arbetsplatser,
gator och torg har ökat.
Segregeringspolitiken och den ekonomiska vanskötseln
har lett till att fler kvinnor nu förvärvsarbetar, något som
regimen använder inför omvärlden som ett mått på
kvinnans stora frihet i Iran. Men arresteringar, misshandel,
piskning och avskedanden hotar kvinnorna dagligen.
Vi måste ställa krav på mullaregimen i Iran,
internationellt och bilateralt. Det ska inte vara möjligt att
avskeda, misshandla och fängsla kvinnor för att de
inte bär slöja,
att stena kvinnor till döds,
att gifta bort små flickor,
att tillåta tillfälliga äktenskap som är en förtäckt
påtvingad prostitution,
att fängsla och avrätta barn.
Sverige måste med stöd av FN:s barnkonvention med
kraft arbeta för att ta tillvara barnens rättigheter och
fördöma Irans brott mot barnkonventionen.
Situationen för kurderna
Liksom många andra länder består Iran av olika
provinser med olika folkslag. Ett av folken är kurderna.
Under 1920--30-talen utsattes kurderna i Iran för en
mycket hård assimileringspolitik. Men under den
nationalistiske premiärministern Mossadegs
regeringsperiod 1951--53 skedde en viss återhämtning för
kurderna.
Shahens senare herravälde innebar en hård förföljelse av
all opposition och kurdernas ledare drevs i exil främst till
irakiska Kurdistan men även till Europa. Dock lyckades
kurdiska student- och vänstergrupper 1967 med att
organisera ett väpnat uppror mot shahens regim. Upproret
krossades efter nio månader.
Kurderna fick en gyllene chans att nå självstyre efter den
islamiska revolutionen 1979. Hela det kurdiska området
hamnade under kurdisk kontroll. Om både den världsliga
och religiösa oppositionen hade kunnat enas så hade det
varit svårt för mullorna att etablera den islamiska
fundamentalistiska republiken, men oenighet och strider
mellan olika grupper spelade ''ayatollorna'' i händerna.
Den nybildade islamiska republiken proklamerade
''Jihad'' (heligt krig) mot den kurdiska regionen i augusti
1979 för att återinföra islam i Kurdistan.
Regimens styrkor anföll åter Kurdistan i april 1980 och
det kriget pågick fram till 1983 då armén lyckades återta de
flesta av de områden som kurderna tidigare befriat.
Kurdernas ledare flydde till irakiska Kurdistan där de
fortfarande finns.
Under 1989 tycktes regimen villig att förhandla med
kurderna om deras krav på självstyre. Detta visade sig vara
en fälla för att mörda KDPI:s generalsekreterare Abdul-
Rahman Chassemlu. Mordet skedde vid
förhandlingsbordet under förhandlingar med en iransk
delegation i Wien juni 1989. Chassemlous efterträdare
Sadiq Sharafkani mördades i Berlin december 1992.
I iranska Kurdistan finns i dag ca 200 000 soldater
placerade vid 3 000 militärbaser, och förtrycket av kurderna
är mycket stort. Ett stort antal iranska kurder lever som
flyktingar både i irakiska Kurdistan och i södra Irak. I ett
läger utanför Bagdad lever ca 100 000 kurdiska flyktingar
som ingen humanitär organisation bistår, och i irakiska
Kurdistan ökar antalet kurdiska flyktingar från Iran. Dessa
människors svåra situation måste uppmärksammas.
Sverige måste i alla relevanta internationella fora
uppmärksamma situationen för de kurdiska flyktingarna
från Iran. Sverige bör också agera för att den av FN särskilt
utsedde rapportören för mänskliga rättigheters efterlevnad
i Iran ges i uppdrag att särskilt uppmärksamma kurdernas
situation.
Sveriges och västmakternas stöd till Iran
Det kan konstateras att Iran är ett intressant land att
göra affärer med. Under upptrappningen av konflikten vid
Persiska viken 1990--91 blev det även intressant för USA
och andra länder att få Irans stöd i konflikten. Under kriget
för att befria Kuwait blev därför Iran förlåtet av USA och
tidigare konflikter sopades under mattan.
Västmakternas handel, industriinvesteringar,
handelskrediter och diplomatiska förbindelser med Iran har
av den anledningen utökats mycket kraftigt, också från
svensk sida. Världsbanken har dessutom beviljat Iran ett
lån på 250 miljoner dollar. Irans stöd till FN-beslutet om
handelsbojkott mot Irak banade väg för det lånet. Sverige
bör verka för att Iran inte beviljas lån från Världsbanken
på grund av den iranska regimens brott mot de mänskliga
rättigheterna.
Den iranska mullaregimen har en väl utbyggd
internationell agentverksamhet för att spåra, förfölja och
även mörda regimmotståndare som flytt till andra länder.
Det har vi även här i Sverige fått erfara vid flera tillfällen.
Av utvecklingen i Irak borde vi ha lärt hur diktaturer och
deras envåldshärskare fungerar, om inte annat så borde de
utestående fordringarna som Sverige har i exportkrediter,
836 miljoner, ha lärt oss vilka risker handel med
diktaturstater innebär. Vänsterpartiet anser att handeln
med Iran skall hållas på lägsta möjliga nivå och kräver
därför att initiativ i form av regeringsledda
handelsdelegationer inte skall tas. Vidare föreslår
Vänsterpartiet att samma koppling mellan handel och krav
på mänskliga rättigheter bör göras som den regeringen gör
mellan bistånd och demokratisering.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige skall verka för att
Irans brott mot mänskliga rättigheter skall uppmärksammas
i alla relevanta internationella sammanhang,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige med stöd av
barnkonventionen med kraft arbetar för att ta till vara
barnens rättigheter och fördöma Irans brott mot
barnkonventionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i FN skall verka för
att den särskilda FN-observationen av Iran fortsätter och att
särskilt kvinnors och barns situation uppmärksammas,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i alla relevanta
internationella forum uppmärksammar situationen för de
kurdiska flyktingarna från Iran,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige bör agera för att FN:s
rapportör för mänskliga rättigheters efterlevnad i Iran skall
ges i uppdrag att särskilt uppmärksamma kurdernas
situation,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige skall verka för att Iran
inte beviljas lån från Världsbanken på grund av Irans brott
mot mänskliga rättigheter,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att regeringen bör verka för att
handeln med Iran och ekonomiska åtaganden i Iran bör
hållas på en låg nivå,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att samma koppling skall gälla
mellan handel och mänskliga rättigheter som mellan bistånd
och demokratisering.
Stockholm den 19 januari 1994
Berith Eriksson (v)
Bengt Hurtig (v)
Bertil Måbrink (v)
Gudrun Schyman (v)
Lars Werner (v)