Inledning
Ingenting pekar på att några förbättringar på mänskliga rättighets-området har skett i Iran. Grova brott mot de mänskliga rättigheterna fortsätter i samma utsträckning som tidigare. De som drabbas allra hårdast av detta är kvinnorna, barnen och den kurdiska minoriteten.
I denna motion kräver Vänsterpartiet att Sverige agerar mer kraftfullt i internationella fora för att uppmärksamma och åtgärda brotten mot de mänskliga rättigheterna i Iran. Vänsterpartiet kräver också att regeringen agerar för att dels minimera Sveriges och dels västvärldens ekonomiska förbindelser med regimen i Iran. Sveriges handelspolitik med Iran bör inrättas efter samma kriterier som biståndspolitiken.
Brotten mot de mänskliga rättigheterna
Offentliga avrättningar är stående inslag i den iranska vardagen. Med jämna mellanrum kommer rapporter om avrättningar även i våra massmedier. Orsaken till avrättningarna sägs vara narkotikabrott. Den samlade oppositionen hävdar att detta är osanning och endast en förevändning för att avrätta oliktänkande.
Tyvärr är den verkliga situationen den som oppositionen hävdar. Merparten av avrättningarna sker dessutom efter mycket summariska rättegångar. Sedan den islamiska republiken grundades 1979 sitter fortfarande tusentals politiska fångar i de iranska fängelserna och antalet bara växer.
Flera regeringsmotståndare har dödats även utanför Iran under omständigheter som tyder på att det rör sig om regeringsstödda mord.
Iranska arbetare är fråntagna rätten att organisera sig, att strejka eller använda andra i den fria världen erkända rättigheter. Sedan revolutionen 1979 har tusentals arbetare avrättats, fängslats eller flytt utomlands. När man varit fängslad så äger man inte längre rätt att arbeta vilket också drabbar hustrur och barn, och familjen blir hänvisad till släkt och vänners almosor för överlevnad.
I fängelserna förekommer tortyr, skenavrättningar och andra grova övergrepp. Anhöriga nekas att besöka sina fängslade anförvanter. När avrättningar äger rum meddelas de anhöriga bara i bästa fall. I många fall förtigs vad som hänt med fången. Sexuella övergrepp och våldtäkter är mycket vanliga i iranska fängelser och unga kvinnor som skall avrättas våldtas alltid av fängelsepersonalen före avrättningen med motiveringen att de skulle hamna i himlen om de är oskulder när de dör.
En pinsam tystnad över de grova brotten mot mänskliga rättigheter som mullaregimen i Iran gör sig skyldig till, råder från regeringar i både öst och väst. Sverige har en skyldighet att ge röst åt protesterna. Det bör ske genom att Sverige verkar för att Irans brott mot mänskliga rättigheter skall uppmärksammas i alla relevanta internationella sammanhang.
Övergreppen mot kvinnor och barn
Barnen arresteras tillsammans med sina mödrar. Barnen tvingas att närvara när mödrarna torteras. Systemet med tillfälliga fruar, att kunna gifta sig för några timmar, innebär att även barnprostitution blir legaliserad eftersom giftasåldern för flickor har sänkts till 9 år.
Enligt islam finns det två typer av äktenskap: ett utan tidsbegränsning som kallas permanent och ett tillfälligt, tidsbegränsat äktenskap. En man får ha fyra permanenta fruar och ett ej angivet antal tidsbegränsade äktenskap. Längden på dessa äktenskap anges vid vigseln. En kvinna i ett tidsbegränsat äktenskap har inga rättigheter, inte ens om hon har barn med mannen.
Boken av Betty Mahmoudy ''Inte utan min dotter'' och filmen med samma namn har fått stor uppmärksamhet i väst.
Det som beskrivs i boken och filmen är inget nytt. Iranska kvinnor har flytt till väst genom samma berg som Betty Mahmoudy och sedan länge berättat om de omänskliga förhållandena i mullornas Iran, utan att det väckt något intresse.
Tidvis tillåts kvinnor i Iran att välja färg på sina strumpor eller att låta litet av håret synas under slöjan. Förändringar som snabbt uppmärksammas i väst och tolkas som om en liberalisering är på gång.
Efter senaste presidentvalet har de mest fundamentalistiska krafterna inom regimen tagit över. En blandning av nyliberalism på det ekonomiska området och fundamentalism på det sociala området är resultatet av en kompromiss mellan presidenten Rafsanjani och den religiösa ledaren Khamenei.
Den iranska regimen vill skapa ett islamiskt ''moraliskt'' samhälle där industrin fungerar och marknadsekonomi råder, men med total kontroll över kvinnorna, m.a.o. ett könssegregerat samhälle.
Samhället uppdelas genom att det skapas separata utrymmen för kvinnor på samhällets alla områden. Genom det ökade behovet av kvinnliga funktionärer för den kvinnliga delen av samhället så ökar antalet förvärvsarbetande kvinnor. Kvinnliga patienter skall bara behandlas av kvinnor, kvinnor och flickor skall bara undervisas av kvinnliga lärare osv. Även kontrollen av kvinnor på arbetsplatser och gator skall utföras av kvinnliga vakter.
Man satsar i dag ytterligare resurser på kontrollen av kvinnorna. Razzior i damfriseringar, varuhus, arbetsplatser, gator och torg har ökat.
Segregeringspolitiken och den ekonomiska vanskötseln har lett till att fler kvinnor nu förvärvsarbetar, något som regimen använder inför omvärlden som ett mått på kvinnans stora frihet i Iran. Men arresteringar, misshandel, piskning och avskedanden hotar kvinnorna dagligen.
Vi måste ställa krav på mullaregimen i Iran, internationellt och bilateralt. Det ska inte vara möjligt att avskeda, misshandla och fängsla kvinnor för att de inte bär slöja,
att stena kvinnor till döds,
att gifta bort små flickor,
att tillåta tillfälliga äktenskap som är en förtäckt påtvingad prostitution,
att fängsla och avrätta barn.
Sverige måste med stöd av FN:s barnkonvention med kraft arbeta för att ta tillvara barnens rättigheter och fördöma Irans brott mot barnkonventionen.
Situationen för kurderna
Liksom många andra länder består Iran av olika provinser med olika folkslag. Ett av folken är kurderna.
Under 1920--30-talen utsattes kurderna i Iran för en mycket hård assimileringspolitik. Men under den nationalistiske premiärministern Mossadegs regeringsperiod 1951--53 skedde en viss återhämtning för kurderna.
Shahens senare herravälde innebar en hård förföljelse av all opposition och kurdernas ledare drevs i exil främst till irakiska Kurdistan men även till Europa. Dock lyckades kurdiska student- och vänstergrupper 1967 med att organisera ett väpnat uppror mot shahens regim. Upproret krossades efter nio månader.
Kurderna fick en gyllene chans att nå självstyre efter den islamiska revolutionen 1979. Hela det kurdiska området hamnade under kurdisk kontroll. Om både den världsliga och religiösa oppositionen hade kunnat enas så hade det varit svårt för mullorna att etablera den islamiska fundamentalistiska republiken, men oenighet och strider mellan olika grupper spelade ''ayatollorna'' i händerna.
Den nybildade islamiska republiken proklamerade ''Jihad'' (heligt krig) mot den kurdiska regionen i augusti 1979 för att återinföra islam i Kurdistan.
Regimens styrkor anföll åter Kurdistan i april 1980 och det kriget pågick fram till 1983 då armén lyckades återta de flesta av de områden som kurderna tidigare befriat. Kurdernas ledare flydde till irakiska Kurdistan där de fortfarande finns.
Under 1989 tycktes regimen villig att förhandla med kurderna om deras krav på självstyre. Detta visade sig vara en fälla för att mörda KDPI:s generalsekreterare Abdul- Rahman Chassemlu. Mordet skedde vid förhandlingsbordet under förhandlingar med en iransk delegation i Wien juni 1989. Chassemlous efterträdare Sadiq Sharafkani mördades i Berlin december 1992.
I iranska Kurdistan finns i dag ca 200 000 soldater placerade vid 3 000 militärbaser, och förtrycket av kurderna är mycket stort. Ett stort antal iranska kurder lever som flyktingar både i irakiska Kurdistan och i södra Irak. I ett läger utanför Bagdad lever ca 100 000 kurdiska flyktingar som ingen humanitär organisation bistår, och i irakiska Kurdistan ökar antalet kurdiska flyktingar från Iran. Dessa människors svåra situation måste uppmärksammas.
Sverige måste i alla relevanta internationella fora uppmärksamma situationen för de kurdiska flyktingarna från Iran. Sverige bör också agera för att den av FN särskilt utsedde rapportören för mänskliga rättigheters efterlevnad i Iran ges i uppdrag att särskilt uppmärksamma kurdernas situation.
Sveriges och västmakternas stöd till Iran
Det kan konstateras att Iran är ett intressant land att göra affärer med. Under upptrappningen av konflikten vid Persiska viken 1990--91 blev det även intressant för USA och andra länder att få Irans stöd i konflikten. Under kriget för att befria Kuwait blev därför Iran förlåtet av USA och tidigare konflikter sopades under mattan.
Västmakternas handel, industriinvesteringar, handelskrediter och diplomatiska förbindelser med Iran har av den anledningen utökats mycket kraftigt, också från svensk sida. Världsbanken har dessutom beviljat Iran ett lån på 250 miljoner dollar. Irans stöd till FN-beslutet om handelsbojkott mot Irak banade väg för det lånet. Sverige bör verka för att Iran inte beviljas lån från Världsbanken på grund av den iranska regimens brott mot de mänskliga rättigheterna.
Den iranska mullaregimen har en väl utbyggd internationell agentverksamhet för att spåra, förfölja och även mörda regimmotståndare som flytt till andra länder. Det har vi även här i Sverige fått erfara vid flera tillfällen.
Av utvecklingen i Irak borde vi ha lärt hur diktaturer och deras envåldshärskare fungerar, om inte annat så borde de utestående fordringarna som Sverige har i exportkrediter, 836 miljoner, ha lärt oss vilka risker handel med diktaturstater innebär. Vänsterpartiet anser att handeln med Iran skall hållas på lägsta möjliga nivå och kräver därför att initiativ i form av regeringsledda handelsdelegationer inte skall tas. Vidare föreslår Vänsterpartiet att samma koppling mellan handel och krav på mänskliga rättigheter bör göras som den regeringen gör mellan bistånd och demokratisering.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige skall verka för att Irans brott mot mänskliga rättigheter skall uppmärksammas i alla relevanta internationella sammanhang,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige med stöd av barnkonventionen med kraft arbetar för att ta till vara barnens rättigheter och fördöma Irans brott mot barnkonventionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i FN skall verka för att den särskilda FN-observationen av Iran fortsätter och att särskilt kvinnors och barns situation uppmärksammas,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i alla relevanta internationella forum uppmärksammar situationen för de kurdiska flyktingarna från Iran,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör agera för att FN:s rapportör för mänskliga rättigheters efterlevnad i Iran skall ges i uppdrag att särskilt uppmärksamma kurdernas situation,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige skall verka för att Iran inte beviljas lån från Världsbanken på grund av Irans brott mot mänskliga rättigheter,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen bör verka för att handeln med Iran och ekonomiska åtaganden i Iran bör hållas på en låg nivå,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att samma koppling skall gälla mellan handel och mänskliga rättigheter som mellan bistånd och demokratisering.
Stockholm den 19 januari 1994 Berith Eriksson (v) Bengt Hurtig (v) Bertil Måbrink (v) Gudrun Schyman (v) Lars Werner (v)