Frågan om Västsaharas självständighet har varit på FN:s
dagordning i över 25 år. År 1966 lovade Spanien
västsaharierna självbestämmande efter påtryckning av FN.
Spanien infriade dock aldrig sitt löfte utan lät Marocko och
Mauretanien överta rollen som kolonialmakter.
Befrielseorganisationen Polisario Front proklamerade
den Sahariska Arabiska Demokratiska Republikens
(SADR) exilregering den 27 februari 1976. Samtidigt
förklarades krig mot ockupationsmakterna. År 1979 drog
sig Mauretanien ur konflikten.
FN:s generalsekreterare har tillsammans med OAU:s
ordförande bedrivit ett medlingsarbete i syfte att uppnå
vapenstillestånd i konflikten mellan Marocko och Polisario
och en överenskommelse om formerna för en
folkomröstning. Ansträngningar har gjorts för att försöka få
till stånd samtal mellan Polisario och Marocko om
Västsaharas framtid. En gemensam fredsplan framlades
sommaren 1988 och accepterades i princip av parterna.
FN:s generalförsamling tog för första gången 1989 i
konsensus beslut om att parterna skulle förhandla om
eldupphör och regler för folkomröstning.
År 1991 godkände FN:s säkerhetsråd
generalsekreterarens plan för att lösa konflikten om
territoriet, och i enlighet med denna inrättades en
observatörsstyrka, MINURSO. Styrkan skulle ha ansvaret
för att det eld-upphör som trädde i kraft den 6 september
1991 respekterades. FN-styrkan har haft svårt att etablera
sig i området. Fram till idag är det bara en minoritet av den
planlagda FN-styrkan, som verkligen har installerats i
Västsahara. Det rör sig om 400 man utav ett planerat samlat
antal på 3000 man. Styrkans uppgifter har inskränkt sig till
övervakning av vapenvilan. Minurso-styrkan har hindrats
och hotats av marockansk militär i området. FN har inte
kontroll över territoriet. Snarare råder i princip ett
marockanskt undantagstillstånd i de ockuperade delarna av
Västsahara. Inga journalister eller observatörer har tillträde
till Västsahara. Västsaharier som tar kontakt med FN-
personal har snabbt arresterats och torterats och i några fall
till och med mördats.
Den folkomröstning som enligt fredsplanen skulle ha ägt
rum i januari 1992 för att avgöra Västsaharas
självständighet eller integrering med Marocko kunde ej
genomföras enligt tidsplanen. Detta beror framför allt på
att Marocko på olika sätt har saboterat fredsprocessen.
Istället för att dra tillbaks deltagarna i den första ''Gröna
marschen'', som FN begärt, har Marocko genomfört en ny
''Grön marsch'', som innebär att ytterligare mer än
hundratusen marockaner har förflyttats till Västsahara i
syfte att förfuska folkomröstningen. Dessutom har
marockanerna använt vapenvilan till att förstärka den
beryktade muren genom Sahara. Den stenbesatta delen av
denna ''skyddsvall'' var 100 km lång 1991 och har nu mer än
fördubblats, vilket är ett klart brott mot stilleståndsavtalet.
Fortfarande håller också Marocko 120.000 soldater i det
ockuperade Västsahara.
För att bryta dödläget vad gäller fredsplanen gjorde FN
påtryckningar på båda parter i konflikten för att lösa de
problem, som förhindrade folkomröstningen. Ett direkt
sammanträffande skedde i El Ayoun i juli 1993 framför allt
för att några av medlemsstaterna i FN:s säkerhetsråd utsatte
Marocko för påtryckningar. Innan mötet ägde rum fördes
många människor bort från staden. Många fängslades både
före och efter besöket, men det sågs ändå som positivt att
parterna talade direkt med varandra. Ett andra möte i
oktober i New York mellan parterna ställdes in. Polisario
vägrade förhandla med den delegation, som Marocko
utsett, eftersom den bestod av avhoppade västsaharier.
Efter detta lämnade FN:s generalsekreterare en ny rapport
till säkerhetsrådet, där han lovar att arbeta hårt för att
registreringen av de röstberättigade ska börja den 7 januari
1994. FN-observatörerna ska stanna kvar.
Generalsekreteraren ska lämna en ny rapport inom sex
månader. FN:s identifieringskommitté ska börja arbeta.
Marocko försökte därefter återigen att förhindra att FN-
planen skulle kunna genomföras. De började med att vägra
att öppna kontor för FN:s identifieringskommitté. Marocko
ville ej heller publicera röstlängderna. Efter ytterligare
påtryckningar gick de marockanska myndigheterna med på
att genomföra de första stegen i det fastställda
identifieringsprogrammet. Fortfarande råder emellertid
dödläge vad gäller tolkning och tillämpning av
röstlängderna och inga nya direkta kontakter mellan
Polisario och Marocko har skett. Mot den bakgrunden
anser vi, att Sverige bör göra ytterligare ansträngningar för
att medverka till att fredsplanen kan följas, att parterna har
direkta kontakter och att det blir en fri och rättvis
folkomröstning.
Flera västsaharier har dött under de många år kriget
mellan Polisario och Marocko har varat. Fångar har tagits.
Polisario har velat återlämna marockanska krigsfångar till
Marocko, som vägrat mottaga dem. Samtidigt har Marocko
hållit åtskilliga västsaharier fängslade, varav många avlidit
av svält och tortyr i fängelserna. Sommaren 1991 släppte
kung Hassan 265 civila västsaharier från hemliga fängelser
i Marocko. Kungen hade tidigare förnekat både fångarnas
existens och existensen av hemliga fängelser. De ''frigivna''
västsaharierna släpptes i det ockuperade Västsahara. De får
inte ha kontakt med någon utlänning. De får inga jobb och
ingen sjukvård. Flera har dött sedan ''frigivningen''. Flera
har fängslats igen. Fortfarande saknas flera fängslade
västsaharier. En oberoende kommission i FN:s regi bör
bildas, som får i uppdrag att undersöka de försvunna
västsahariernas öde liksom också vad som hänt med dem
som har ''frisläppts''. Sverige bör agera för att en sådan
kommission bildas, samt utlova stöd åt ett sådant arbete.
Det svenska biståndet till de västsaharier som lever i
flyktingläger i södra Algeriet varierar kraftigt från budgetår
till budgetår, vilket bidrar till att göra förhållandena i lägret
osäkra. Problemet är att bidraget måste kanaliseras via
svenska enskilda organisationer och att dessa oftast måste
bistå med egna medel, vilket ibland upplevs som hinder för
stödinsatsernas omfattning.
Biståndsinsatserna totalt till västsaharierna har också
minskat under senare år bl a på grund av de minskade
bidragen från Algeriet, som fått ökade interna problem.
Detta har lett till problem, bl a minskat näringstillskott,
vilket i sin tur lett till allvarliga bristsjukdomar bland
invånarna i flyktinglägren.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökat svenskt stöd för den av FN
godtagna fredsplanen för Västsahara,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bildandet av en kommission i
FN:s regi för att undersöka bl.a. de försvunna
västsahariernas öde,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bistånd till det västsahariska
folket.
Stockholm den 18 januari 1994
Ingbritt Irhammar (c)
Karin Starrin (c)