Regeringen måste förbereda för ett nej till medlemskap
i EU
Möjligheten att det svenska folket kommer att rösta nej
till medlemskap i den Europeiska Unionen är stor. En stark
opinion vill försvara folksuveräniteten som en grund för det
internationella politiska samarbetet och bevara Sveriges
militära alliansfrihet. Den ekonomiska politik som EG och
EU hittills förespråkat och som medlemsländerna försöker
tillämpa synes inte ha kunnat råda bot på en bestående hög
arbetslöshet och stora regionala och sociala klyftor. Den
växande misären och de stora arbetslöshetsproblemen möts
med reformer i snigelfart.
Alla svenskar tycker säkert att det är utmärkt att de stora
länderna i Europa samarbetar i syfte att förhindra krig. Men
många konstaterar också att Sverige under lång tid också
lyckats hålla sig utanför krig genom att inte ingå allianser
med stormakter i vårt närområde.
Trots möjligheten av ett nej i folkomröstningen utformar
regeringen en politik som om ett medlemskap vore nära
förestående och redovisar inte en alternativ politik som
måste bli följden vid ett nej. Denna ensidiga politik
undergräver förtroendet för folkomröstningen.
Regeringens underlåtenhet döljs i någon mån av de
konsekvensutredningar som sent omsider tillsatts. Dessa
utredningars personsammansättning med stark övervikt för
Ja-sidan ger emellertid inte det intryck av oväld som bör
prägla statliga utredningar. I en särskild motion redovisar
Vänsterpartiet sina krav inför folkomröstningen.
En ny säkerhetspolitik vid ett nej
Den första tiden efter de gamla regimernas fall i
Östeuropa och Warszawapaktens upplösning tycks många
ha trott att Europa gick en ljusnande säkerhetspolitisk
framtid till mötes. Nu skulle konflikterna lösas med fredliga
politiska metoder och det mellanfolkliga samarbetet
blomstra. Den analys som då gjordes har visat sig
otillräcklig.
Vid ESK:s toppmöte i Paris i november 1990 förband sig
alla parter att verka för demokrati, mänskliga rättigheter
och marknadsekonomi inriktad på uthållig tillväxt,
välstånd, social rättvisa, ökad sysselsättning och ett
effektivt resursutnyttjande. I t.ex. utrikesutskottets
betänkande 91/92 UU19 om säkerhetspolitik och
nedrustning sägs: ''Genom att kontinenten inte längre
domineras av ideologiska och säkerhetspolitiska
motsättningar mellan två rivaliserande maktblock har nya
förutsättningar skapats inte bara för Europas utveckling
utan också för internationell politik i stort.''
Nu antar till och med inom vissa delar av EU
arbetslösheten sådana proportioner att inre oroligheter kan
bli ett hot. I f.d. Jugoslavien rasar fullt inbördeskrig och
kränkningar av mänskliga rättigheter är omfattande.
Balkankrisen är det värsta som hänt Europa sedan 1945. I
Kaukasus pågår också grymma krig. Chauvinism,
högerextremism och rasism blommar upp på olika håll i
Europa. I det senaste valet i Italien visar högerextremismen
en oväntad styrka. Resultatet av de senaste
parlamentsvalen i Ryssland inger oro. Hoten i Nordens
närområde beskrivs idag inte med hjälp av siffror på hur
stora militärstyrkor som finns på olika håll. Bortsett från en
liten militär uppbyggnad i Baltikum och kvarvarande stora
styrkor på Kolahalvön sker reduktion av militära styrkor.
Ett betydande antal kärnvapen finns dock kvar.
Det är politisk instabilitet, sociala, etniska och religiösa
konflikter som nu lägger grunden för hotbilden. Men det
ryska valet visar också att de nationella intressena har en
stark förankring i folkopinionen. Oavsett politisk ideologi
hos regimen finns starka nationella strömningar, gränsande
till chauvinism, i vida kretsar. Risken för återfall i
stormaktsarrogans finns. Bittra erfarenheter från 1900-
talets tre krig som Ryssland haft med västmakter sitter
djupt i opinionen. Det är givetvis lätt att i väst falla in i det
gamla handlingsmönstret och ropa på militär styrka och till
och med ny upprustning inför de nya hotbilderna. Av
särskild betydelse i vårt närområde är spänningarna mellan
Ryssland och de baltiska republikerna och kanske också
Polen. För att minska dessa spänningar är det givetvis
nödvändigt att alla inblandade parters legitima
säkerhetsintressen erkänns av omvärlden.
Det är uppenbart att det inom EU finns starka krafter
som önskar göra VEU till det militära redskapet för att
hävda EU:s intressen på världsarenan och därmed göra EU
mer jämspelt med USA. NATO söker en ny roll men utgör
givetvis fortfarande i första hand en militärallians. Trots alla
de miljarder som östs in i militärapparater efter andra
världskriget har konflikten i Jugoslavien inte kunnat
förhindras. En mindre tillgång till vapen i f.d. Jugoslavien
hade gett den nu pågående balkankonflikten ett annat
förlopp.
Om det blir ett nej i folkomröstningen måste Sverige
återigen börja uppträda som ett land med självständiga
intelligenta säkerhetspolitiska analyser och inte bara
anpassa sina ställningstaganden till den säkerhetspolitiska
analys som utvecklas inom EU, VEU och NATO. Skulle
både Norge och Finland också stanna utanför EU blir
möjligheterna till ett fruktbart nordiskt säkerhetspolitiskt
samarbete mer intressanta.
Från en alliansfri position kan Sverige utveckla sin roll
som pådrivare för förebyggande av konflikter och fredlig
lösning av konflikter i samarbete med andra länder. I detta
ingår självfallet en koncentration på arbete för att stärka FN
och ESK. Sveriges strävan måste vara att konflikter ska
lösas genom en internationell rättsordning som klart
förbjuder att enskilda stormakter eller andra stater påtar sig
rollen som självutnämnd världspolis. En förutsättning för
Sveriges deltagande i fredsbevarande styrkor är att
insatserna görs i FN eller ESK-regi. Ett svenskt deltagande
i samarbetsformer som Partnership for Peace är möjligt om
det uppfyller de förutsättningar som finns för svensk
neutralitetspolitik. Så länge en tillräckligt stark
internationell rättsordning för att lösa konflikter och
garantera fred saknas är en svensk alliansfrihet syftande till
neutralitet i krig nödvändig. Den svenska
neutralitetspolitiken har inte sitt ursprung i det kalla krigets
konflikt eller i någon speciell politisk moral just i Sverige.
Den uppstod en gång i tiden mycket på grund av
geopolitiska förhållanden med en stormakt söderut och en
österut. Alliansfriheten och det nordiska samarbetet har
gett vårt land ett säkerhetspolitiskt kapital som inte får
försnillas.
Den militära nedrustningen och utbyggnaden av
kontrollapparaterna för förbjudna vapen ska fortsätta såväl
när det gäller konventionella vapen som kärnvapen och
biologiska och kemiska vapen. De resurser som frigörs vid
den militära nedrustningen används för att minska de
ekonomiska klyftorna i världen genom skuldsanering,
förbättrat bistånd och en rättvis utveckling av handeln.
På sikt utgör de stora ekonomiska och sociala klyftorna
i världen, svält, miljöförstöring och bristen på respekt för
mänskliga rättigheter, nationellt självbestämmande och
demokrati ett hot också mot vår säkerhet. Dessa hot måste
motverkas av långtgående samverkan mellan självständiga
stater i full respekt för nationella demokratiska spelregler.
Vår uppfattning är att ett sådant samarbete inte gynnas av
att ett fåtal privilegierade länder i Västeuropa sluter sig
samman i en union som präglas av demokratiskt underskott
och som har ambitionen att bli en ny stormakt. EU är ingen
lösning på vår världs gemensamma problem. Lösningen av
de stora problemen i utvecklingsländerna och i östra
Europa måste prioriteras av världssamfundet. I Europa bör
Sverige i första hand intensifiera sitt arbete i alleuropeiska
organisationer som ESK, ECE, Europarådet och EBRD.
Som en del av resultatet av förhandlingarna om
medlemskap ingår att EFTA-länderna bereds möjlighet att
delta i utformandet av Europeiska unionens utrikes- och
säkerhetspolitik. Ett sådant deltagande måste utformas
med förutsättningen att det kan bli nej i folkomröstningen
och får inte innebära några åtaganden för Sveriges del före
denna folkomröstning.
Regeringen måste utarbeta en ny och mer tydlig
säkerhetspolitisk strategi som förutsätter såväl en bestående
alliansfrihet som att Sverige inte ingår som medlem i den
Europeiska unionen.
Ekonomisk politik utanför EU
EES-avtalet innebär att den svenska lagstiftningen på
många områden underordnas EUs och det är inte bra. Det
rimliga hade självklart varit -- som Sverige och EFTA-
staterna också från början krävde i förhandlingarna -- att
alla avtalsparterna haft likvärdig rätt att tolka och utveckla
avtalet. Om det blir ett nej till medlemskap måste Sverige i
samarbete med andra icke-EU-medlemmar försöka ändra
avtalets karaktär genom en omförhandling. Det arbete som
Schweiz och EU utför för att finna ett avtal om samarbete
måste också värderas.
EES ger Sverige nästan total tillgång till EUs inre
marknad och därmed praktiskt taget alla de ekonomiska
fördelar som förespråkarna för ett svenskt medlemskap i
EU hänvisat till. Medlemskap i EU betyder därutöver ur
ekonomisk synvinkel att vi ansluts till en felaktigt
konstruerad valutaunion, att Sverige kryper in bakom EUs
högre murar och gentemot u-länderna mindre solidariska
handelspolitik samt att Sverige tvingas betala höga
medlemsavgifter som till stor del går till ett ineffektivt
jordbruksstödssystem.
De i Maastricht fastställda unionsplanerna innebär att
politisk kontroll av kapitalrörelser liksom i EES-avtalet i
princip är förbjuden. Det innebär att dessa planer går på
tvärs mot en växande trend i den internationella debatten
där nödvändigheten av samlade åtgärder mot alltför
omfattande spekulativa kapitalrörelser vinner ökat stöd.
Prisstabilitet är också enligt Maastricht ett överordnat mål
för den ekonomiska politiken. Vänsterpartiet anser att
minskad arbetslöshet borde vara det överordnade målet.
Den europeiska centralbanken skall enligt Maastricht --
liksom varje medlemslands centralbank -- ha en stadga som
säger att de inte får begära eller ta emot instruktioner från
politiker. Också detta anser vi vara djupt olyckligt. Det
måste finnas möjligheter för regering och riksdag att ingripa
direkt i penningpolitiken.
Finansdepartementet har hävdat att riskerna för svensk
ekonomi att anslutas till valutaunionen är små eftersom vår
ekonomiska struktur liknar de stora kontinentala EU-
ländernas. Men erfarenheten talar snarast för en omvänd
slutsats, att valutaunionen tvingar fram en mer enhetlig
struktur. Att kronan knöts till ECUn i maj 1991 tvang fram
en svensk åtstramningspolitik just i inledningsskedet till en
djup internationell lågkonjunktur. Det bidrog starkt till att
vi sedan dess hastigt närmat oss EGs arbetslöshetsnivåer.
Även om handlingsutrymmet för en självständig
penning- och valutapolitik är begränsat i dagens
internationaliserade ekonomi, så är det viktigt att Sverige
behåller det utrymme som finns kvar. Just nu vore det
olyckligt om Sverige åter i strävan att senare komma med i
valutaunionen satte upp alltför ambitiösa mål för kronkurs
och inflation. Vi måste behålla möjligheten att låta
kronkursen planmässigt ändras i förhållande till andra
valutor om bekämpandet av arbetslösheten så kräver.
Regeringen antyder i finansplanen att Sverige ju inte
behöver gå med i valutasamarbetets tredje steg, som är
själva valutaunionen, utan vi kan ta ställning till det senare.
Vi ifrågasätter detta mot bakgrund av de uttalanden som
kommit från EUs ledande företrädare, nu senast i december
1993. Dessa uttalanden klargjorde Maastrichtfördragets
automatik vid övergången till EMU-processens tredje fas.
Man kan naturligtvis hoppas att valutaunionsplanerna
ändras i mer arbetslöshetsbekämpande riktning när de skall
prövas igen 1996. Men det Sverige nu förhandlar om är en
union modell Maastricht. Några hållbara undantag har inte
begärts.
Det är bra att man nu inom EG försöker ta fram ett
gemensamt program för minskad arbetslöshet i Europa.
Men det program som EU:s stats- och regeringschefer antog
i december 1993 kan inte väntas ge några större effekter.
Det innehöll också ett antal uttalanden om behovet av
lönespridning och försvagad arbetsrätt som är oacceptabla
för Vänsterpartiet. Det är för övrigt fullt möjligt för Sverige
att delta i gemensamma expansionsprogram mot
arbetslösheten oavsett medlemskap i EU.
Ett nej till svenskt medlemskap i EU betyder att den
anpassning som pågår av den ekonomiska politiken till
EU:s målsättningar kan avbrytas och egna målsättningar
sättas upp. Kampen mot arbetslösheten kan lyftas upp som
ett övergripande mål för den ekonomiska politiken.
Ett huvudargument från dem som förespråkar ett
medlemskap är att direktinvesteringarna i Sverige kommer
att öka. Den samhällsekonomiska EG-
konsekvensutredningen som fört fram beräkningar av dessa
direktinvesteringar har mött stark kritik och de måste
bedömas sakna vetenskaplig styrka. Beräkningarna har mer
karaktären av räkneexempel. Vad utfallet av investeringar
i Sverige blir vid ett icke-medlemskap måste också grunda
sig på spekulationer.
Det kan finnas många skäl för företag att etablera sig i
Sverige. Den förmånliga företagsbeskattningen kan vara ett
skäl. Ett annat kan vara att man vill ta vara på de speciella
fördelar som svenska underleverantörer kan ge och fördelar
som t.ex. uppstår på grund av klimat, miljö, kultur, ej
omfattande korruption, bra infrastruktur och
utbildningsnivå.
Företag kan också betrakta Sverige som en mindre
byråkratisk miljö än EU. Ytterligare ett skäl kan vara att
Sverige har bättre handelsförbindelser med resten av
världen än EU har. Man kan också etablera sig i Sverige
därför att man redan har verksamhet inom EU och vill vara
etablerad också i Sverige för att ta del av den svenska
marknaden.
Enligt Världsbanken kommer den ekonomiska
tillväxten de närmaste decennierna att finnas i Östeuropa
och Ostasien mer än i EU. Expansionsutrymmet för svensk
export finns på marknaden för hela fabriker, tjänster och
miljöteknik österut snarare än på EUs inre marknad.
Troligen har svenska produkter lättare att hävda sig utanför
EU om vi står utanför dess murar. Effekterna på handeln
med Kina och Indien om Sverige vid ett EU-medlemskap
tvingas återreglera tekoimporten kan exempelvis bli
allvarliga.
Regeringen bör redan nu göra en offensiv satsning för att
övertyga svenska och utländska företag om de fördelar som
Sverige kan erbjuda vid ett icke-medlemskap. Inom
företagsledningar i Sverige finns en stark opinion som anser
att ett EES-avtal är tillräckligt för Sverige. Avgörande för
företags verksamhet i vårt land är givetvis villkoren här och
de handelsmöjligheter landets politik ger.
Vår årliga medlemsavgift till EU kan komma att ligga på
nivåer på mellan 2 000 och 3 000 kronor per innevånare --
ca dubbla u-landsbiståndet. Det är högst anmärkningsvärt
att regeringen i finansplanen inte med ett ord antyder hur
detta skall finansieras. Om regeringen menar allvar med att
man siktar på medlemskap redan 1995 borde frågan ha
redovisats som ett problem också i budgetförslaget för
1994/95.
Men de pengar svenska konsumenter och skattebetalare
tjänar netto på att slippa EUs handelsmurar respektive
medlemsavgifter kan i stället användas till stöd för
investeringar i ett mer ekologiskt jordbruk och för
industriell förnyelse i de branscher och regioner som
drabbas av en hårdare konkurrens.
Oavsett uppfattning i sakfrågan är det ett grundläggande
demokratiskt krav att regering och riksdag förbereder sig
för både ett ja och ett nej i folkomröstningen om EU-
medlemskap. Det är ansvarslöst att göra som regeringen vill
i finansplanen: låsa fast den ekonomiska politiken så hårt
vid ett ja att situationen efter ett nej skall framstå i maximalt
ofördelaktig dager.
En alternativ strategi i Europasamarbetet
Sedan nyår gäller nu EES-avtalet i de 12 EU-länderna
och i sex av EFTA-länderna. Vänsterpartiet motsatte sig
avtalet både på grund av dess konstruktion och innehåll och
även på grund av hur frågan hanterades. EES-avtalet
föregrep på många viktiga områden den folkomröstning om
EU som nu ska hållas. Avtalet har av många karaktäriserats
som ett lydstatsavtal till de delar av EU-rätten som avtalet
omfattar och blir i längden inte en godtagbar grund för hur
Sverige organiserar sitt internationella samarbete. I
praktiken inskränks vår nationella suveränitet och därmed
demokratin på ett olyckligt sätt.
Vissa delar av avtalet är oförargliga och andra är till sitt
innehåll bra. De positiva delarna hade i allt väsentligt
kunnat uppnås på det gamla frihandelsavtalets och
samarbetsavtalens grund. Samtidigt är ett EES-avtal ett
betydligt bättre alternativ än fullt medlemskap i den
Europeiska unionen.Avtalet omfattar bara en mindre del
av EU-rätten. I många avgörande avseenden, t.ex.
Maastrichtsavtalets nya områden, behåller Sverige
självbestämmanderätten.Avtalet kan formellt sett
omförhandlas och sägas upp. Denna princip att avtal inte är
oåterkalleliga för evig tid är en god princip för
internationellt samarbete som inte finns reglerad vid EU-
medlemskap.I EES-systemet kan riksdagen fortfarande
välja att inte godta nya EU-direktiv. Vid medlemskap
inskränks denna rättighet.Ett EU-medlemskap har,
jämfört med EES, negativa effekter för Sveriges ekonomi.
Vi har redan tidigare pekat på den felaktigt konstruerade
valutaunionen och problemen med den gemensamma
handelspolitiken. Men också den för Sverige höga
medlemsavgiften och pressen nedåt på vissa punktskatter
och moms ökar svårigheterna för landets ekonomi.
Folkomröstningen kommer i praktiken att bli ett val
mellan EES och fullt medlemskap. I det valet är EES att
föredra men avtalet har för mycket karaktären av
språngbräda mot fullt medlemskap. Efter ett nej i
folkomröstningen måste därför EES-avtalets sätt att
fungera noga utvärderas och initiativ för förändringar tas.
Inom något år har sannolikt fler länder än Sverige gjort
samma erfarenheter och bättre klargjort sitt förhållande till
EU. En ny politisk situation kommer då att uppstå och flera
parter har ett ömsesidigt intresse av att hitta bättre och
långsiktiga former för samarbete.
Det viktiga är vilka resultat som kan uppnås under ett
nytt förhandlingsskede, inte vilken väg man väljer.
Antingen kan EES-avtalet behållas men omförhandlas eller
också sägs avtalet upp och vissa delar förs över till ett
utvidgat frihandelsavtal och andra samarbetsavtal. Ett sätt
är att utgå från ''frihandelsmodellen'' och bygga på
samarbetet utifrån den s.k. Luxemburgprocessen. Idag kan
dessa alternativ te sig avlägsna men kan komma att framstå
som mer realistiska i en ny politisk situation. Det grundar
sig på:Fler länder kan ges möjlighet att delta. Den EES-
kritiska opinionen i Norge, Island och Schweiz kan tänkas
godta en sådan lösning. Samarbetet kan ges sådan karaktär
att det öppnas, helt eller delvis, för de nya demokratierna i
Öst- och Centraleuropa. Ett sådant nytt avtal bör kunna bli
mer stabilt och internationellt inriktat.EES-systemet är
till sin karaktär en kopia av EU-systemet och riskerar att
leda till en tungrodd byråkrati som lätt hamnar i låsningar.
En fördel med frihandelsmodellen var dess mer praktiska
inriktning och dess överblickbarhet.En ny lösning måste
konstrueras så att avtalet fortsätter att fungera även om ett
eller flera länder blir medlemmar i EU.En ny lösning
måste innebära att deltagande länder inte står i ett
lydstatsförhållande till EU-rätten.En ny lösning måste ge
bättre möjligheter för enskilda länder att skärpa miljölagar,
förbättra konsumentskydd och utveckla regionalpolitiken.
Efter det att folkomröstningarna är genomförda och ett
medlemskap avvisats finns det starka skäl för såväl EFTA-
som EU-länder att efter någon tid ompröva EES-avtalet.
Självfallet kan man i en sådan process inte uppnå allt man
vill. Samarbetet förutsätter givetvis vilja att kompromissa.
Nedan skisserar vi hur samarbetet med EU och andra delar
av Europa kan utvecklas på några områden efter det att ett
medlemskap avvisats i folkomröstningen.
Varor och tjänster, handelspolitik
Vänsterpartiet avvisar protektionismen och menar att
handeln bara får inskränkas om det finns avgörande skäl
med hänsyn till miljö, hälsa, säkerhet och sociala
konsekvenser. Det innebär att vi kan godta att fattiga länder
under en övergångstid kan behålla ett större skydd för sin
interna produktion än vad rika länder har. Sverige har också
i stor omfattning avskaffat olika former av handelshinder
mot omvärlden. Jämfört med EU har Sverige en lägre
tullkvot och färre icketariffära handelshinder i sin handel
med omvärlden. Detta är ett av våra skäl att tacka nej till
ett medlemskap. Varuhandeln mellan Sverige och EU
påverkas inte i så hög grad av EES-avtalet. Tullarna var
sedan flera år avlägsnade och om praktiska frågor som
standardisering finns sedan länge ett väl fungerande
samarbete. EES-avtalet innebär några förenklingar av
pappershanteringen vid export och import. Dessa
förändringar är i huvudsak positiva och kan också fungera
inom ramen för ett frihandelsavtal. För jordbruksområdet
är det snarast en fördel att Sverige inte omfattas av EU:s
gemensamma jordbrukspolitik. Den är dyr, byråkratisk och
inte bra för miljön. Det är önskvärt att Sverige har frihet att
bedriva en miljöinriktad jordbrukspolitik.
De nationella gränskontrollerna bör bibehållas. De
kostnader och den administration som uppstår vid
gränskontroll kan minimeras genom ytterligare
förenklingar. Gränskontrollen är emellertid nödvändig för
att bibehålla egna punktskattenivåer, en restriktiv alkohol-
och narkotikapolitik, kontroll över migrationen och
kontroll över miljöfarliga varor.
För tjänstesektorn innebär EES-avtalet större
förändringar än inom varuområdet. Det är i huvudsak
positivt för svenska konsumenter att tjänstesektorerna
öppnas för konkurrens mellan företag i de olika länderna.
Samtidigt måste ett enskilt land ha rätt att skydda väsentliga
intressen som ett fungerande banksystem. Vi anser inte att
ett framtida samarbete bör inbegripa EU:s regler om statligt
stöd till företag. Dessa regler hämmar möjligheterna att
föra en aktiv regional- och industripolitik. Inom den
offentliga upphandlingen innebär EU:s regler en hårdhänt
reglering och byråkratisering ovanför de s.k.
tröskelvärdena. Frågan är om systemet över huvud taget
kommer att fungera i praktiken. Tvånget gör att
medborgarna förlorar sin kommunala besvärsrätt över
upphandlingsbeslut och den för miljön viktiga
substitutionsregeln riskerar att sättas ur spel.
En av nackdelarna med EES-avtalet är de ökade
svårigheterna att begränsa import av varor som vi anser
utgöra ett hot mot hälsa, miljö och säkerhet. Detta innebär
i praktiken också ett hinder för enskilda länder att driva på
utvecklingen mot högre miljöstandard och utveckla nya
produktnormer. Denna modell baseras på Romfördragets
artikel 30 och 100a och borde inte vara avgörande för våra
handelsrelationer. På såväl europeisk nivå som globalt
måste miljöhänsynen ges företräde framför varornas
rörlighet.
Sverige bör därför, såväl i förhandlingar efter EU-
omröstningen som i GATT, starkt driva miljöfrågorna.
Målet bör vara att skapa ett oberoende men demokratiskt
organ med kompetens inom miljö- och hälsoområdet som
kan avgöra vilka handelshinder som är godtagbara och kan
motiveras av miljöhänsyn. Ett sådant arrangemang skulle
kunna skapa en positiv konkurrens i syfte att utveckla
miljövänliga alternativ i stället för EES-avtalets hinder för
miljökrav. Sverige kan, effektivast utanför EU, forma ett
miljöradikalt block med andra länder som Norge för att
lyfta fram dessa frågor i internationella sammanhang.
Kapitalets rörlighet
Dagens fria rätt till spekulation över gränserna får
förödande effekter för länder såväl inom som utom EU.
Spekulationsvågorna hotar den ekonomiska stabiliteten och
den politiska valfriheten. EU:s regler om rörelsefrihet för
kapitalet har varit styrande för att hindren för spekulation
avlägsnats i Sverige. I en särskild motion föreslår vi åtgärder
för en internationell skatt på valutatransaktioner och andra
stabiliserande åtgärder.
EES regler innebär förbud mot diskriminering av
utländska medborgare eller företag vid förvärv av egendom
i vårt land. Vänsterpartiet är positivt till att utländska
medborgare arbetar i vårt land och att utländska företag
bedriver verksamhet här. Men vi anser att Sverige måste ha
rätt att pröva förvärv av viktiga naturresurser som
exempelvis stora skogstillgångar och vattenkraft som inte
bör säljas ut och bli föremål för internationella
spekulationsaffärer.
Arbetskraft och studier
Vänsterpartiet ser positivt på rörligheten för arbetskraft.
Människors frihet att välja var de vill bo och arbeta bör
ökas. Idag är den största begränsningen i den friheten den
stora arbetslösheten i vårt och andra länder. Den starkt
restriktiva migrationspolitik som EU är på väg att utveckla
mot såväl europeiska som icke-europeiska länder gynnar
givetvis inte heller människors rörlighet.
Sverige har, redan före EES, ett långtgående samarbete
på högskoleområdet som innebär ett ökat studentutbyte.
Vissa förbättringar sker med EES-avtalet bland annat vad
gäller särregler och studiestöd. Dessa förändringar är i
huvudsak positiva men förutsätter inte ett EES-avtal. En
mindre del av det samlade studentutbytet sker via EU:s
program.
EES-avtalet innebär en gemensam arbetsmarknad.
EES-avtalet innebär också att frågor om pensioner och
andra sociala rättigheter regleras för dem som rör sig mellan
länderna. En svaghet med EES-modellen för arbetskraftens
rörlighet är att den inte garanterar respekten för nationella
kollektivavtal. Speciella problem kan uppstå i samband
med EU:s regler om entreprenörers verksamhet som förslås
träda i kraft i framtiden. Respekt för nationella avtal och
arbetsvillkor som ett hinder mot social dumpning är en
förutsättning för att fri rörlighet för arbetskraft ska kunna
godtas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att EES-avtalet bör utvärderas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att alternativ på utrikes- och
säkerhetspolitikens område bör utarbetas,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om deltagande i utformningen av
EU:s utrikes- och säkerhetspolitik före folkomröstningen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att alternativ på den ekonomiska
politikens område bör utvecklas.
Stockholm den 19 januari 1994
Gudrun Schyman (v)
Bertil Måbrink (v)
Rolf L Nilson (v)
Björn Samuelson (v)
Lars Werner (v)
Eva Zetterberg (v)
Berith Eriksson (v)