FN har spelat en viktig roll i arbetet med att undanröja
konfliktorsaker -- ett arbete som är komplicerat. Denna roll
i de mellanfolkliga relationerna har med åren blivit allt
viktigare. Det måste ses som FNs viktigaste uppgift att
skapa förutsättningar för fred i världen. Detta arbete har
många delar; skyddet för de mänskliga rättigheterna är
grundläggande, kampen mot svält och sjukdom. Hela det
humanitära arbetet är förutsättningen för att människor och
länder ska kunna leva fredligt sida vid sida och hjälpas åt
att skapa en bättre värld. Även om målet är fred och goda
relationer länder emellan, är det inte så idag. Det är mycket
lidande, förtryck och svält i världen och det leder alltför ofta
till direkta stridshandlingar. FN har också en roll som
medlare genom att FN aktivt går in för att kunna ge den
humanitära hjälp som de stridande förhindrar.
Tidigare, då Sovjet och västländerna kunde inlägga
veton i säkerhetsrådet, blockerades FNs möjligheter att
ingripa. Endast när supermakterna hade gemensamma
intressen var det möjligt för FN att göra en insats. Det
innebar i stort sett att FN bara kunde uppträda där det
redan fanns ett eld-upphör-avtal undertecknat och då haft
till uppgift att kontrollera att detta efterlevts. Efter Sovjets
sammanbrott har situationen blivit en annan. Det är nu
möjligt för de ständiga ledamöterna i säkerhetsrådet att bli
eniga; vetorätten utnyttjas inte längre på samma sätt. Nu
kan man bli överens om att FN skall ingripa för att få stopp
på en krigshandling. FN kan nu gå in även om de stridande
parterna inte samtycker till ett ingripande. Ett sådant
ingripande sker utifrån paragraf 7 i FN-stadgan. De
ingripanden som tidigare var möjliga var när parterna var
överens och FN bevakade att en vapenvila efterlevdes. Det
skedde enligt paragraf 6 i FN-stadgan.
FN har inga egna stridskrafter och inte heller pengar
eller andra resurser till väpnade insatser utan måste lita på
att medlemsländerna ställer såväl trupp, material som
pengar till förfogande för en operation. Den typ av
ingripanden som nu sker i Jugoslavien och i Somalia är
riskfyllda och dyra. Dessa FN-aktioner är till för att hjälpa
hungrande och sjuka människor, som på grund av strider
inte kan få det de oundgängligen har behov av.
När det gått så långt att det är rent krig i ett land eller
mellan länder och FN skall ingripa, innebär detta en mycket
stor risk. Då är det svårt att få medlemsländerna att ställa
upp med de nödvändiga resurser som behövs för en sådan
fredsoperation. De ingripanden som hittills gjorts har haft
till syfte att med FN-truppernas hjälp bana väg och
möjliggöra nödvändiga humanitära insatser för
civilbefolkningen. Det handlar om mat, kläder, sjukvård
och som i Jugoslavien också att bygga och reparera hus. En
sådan här insats är riskfylld, men kan rädda många liv och
är därför ibland nödvändig. FNs nyvunna styrka är inte lätt
att sätta i verket. Det är mycket svårt, nästan omöjligt att
göra en insats om inblandade parter inte på något sätt vill
hjälpa till. Det har också varit svårt att få medlemsländerna
att ställa upp med de nödvändiga resurser som behövs för
att lyckas.
Förutsättningen för att FN, utan att ta orimliga risker,
ska lyckas med ett ingripande är ganska säkert att det finns
någon vilja hos de stridande att hjälpa till att lösa
konflikten. Det är också nödvändigt att ingripandet kan ske
snabbt och i tillräcklig omfattning. Beredskapen för ett
sådant ingripande finns inte i dag. FN har inte egna
stridskrafter utan måste förlita sig till det som
medlemsländerna ställer upp med, vilket hittills varit för lite
och tagit för lång tid.
FN skulle behöva ha en beredskapsstyrka som är beredd
att med kort varsel ingripa. FN kan inte själv ha en sådan
styrka utan den måste finnas i medlemsländerna, där den
ska vara beredd att snabbt kunna ställas under FNs befäl.
Vad som behövs är soldater som har en speciell utbildning
för ''peacekeeping''. Det handlar om att skapa fred, inte att
slå sönder. Det behövs också sjukvårdspersonal och
materiel, poliser, tekniker och annan expertis. För att
kunna ha en beredskap för snabba ingripanden måste FN
snabbt kunna få besked från olika länder vad man kan ställa
upp med. Först när FN har denna beredskap, kan ett FN-
ingripande på ett realistiskt sätt användas som påtryckning
i en förhandling och ge resultat.
De länder som har stående truppstyrkor måste ge de
soldater som skall användas i en FN-styrka en
kompletterande utbildning. De behöver utbilda sig i
fredsarbete, d v s att få de stridande parterna att sluta strida.
Denna utbildning måste ges till ett tillräckligt stort antal
soldater som kan vara beredda att medverka i FN-
operationer med kort varsel. För Sveriges del liksom för
andra länder, som inte har stående militära styrkor utan
värnpliktsförsvar, är det viktigt att ha ett tillräckligt stort
antal välutbildade soldater kontrakterade, vilka på kort
varsel kan åka ut på uppdrag av den här arten. Det bör vara
soldater, tekniker, sjukvårdspersonal, poliser och andra
specialister som får en speciell träning för uppdraget. För
Sveriges del bör det vara en uppgift för den svenska
försvarsmakten. Uppgiften är att i samarbete med andra
berörda myndigheter utbilda denna personal och ständigt
förnya den så att den alltid är insatsberedd.
Sverige bör ta upp denna fråga i FN för att få till stånd
ett beslut om att organisera denna beredskapsstyrka så
snabbt som möjligt. Detta ska naturligtvis ske i samarbete
med i första hand de nordiska länderna. Även vad det gäller
uppbyggnaden av en beredskapsstyrka kan ett nordiskt
samarbete vara bra där man täcker upp olika behov.
FNs budget är delad i tre delar. Den ordinarie
driftsbudgeten på ca 1 miljard dollar, en del av budgeten är
för fredsbevarande verksamhet. De senaste åren har denna
kostnad varit tre gånger den ordinarie driftsbudgeten. Både
kostnader för den ordinarie driften och för fredsbevarande
verksamhet uttaxeras av medlemsstaterna efter en viss
beräkningsgrund. Den återstående och tredje delen av FNs
kostnader härrör från humanitära insatser och bistånd.
Dessa kostnader täcks med frivilliga bidrag från FNs
medlemsländer.
De länder som deltar i en FNs fredsbevarande operation
får ersättning för detta från FN, men det förutsätter att
medlemsstaterna är villiga att betala sin andel av
kostnaderna och att de gör det inom rimlig tid. I annat fall
kommer FNs ekonomi att raseras och andra viktiga
arbetsuppgifter kommer att försvåras eller t.o.m.
omöjliggöras. Även på denna punkt borde beredskapen
skärpas så att FNs medlemsländer avsätter pengar i egna
nationella fonder. Som det är nu dröjer det med betalningen
från alltför många länder. Det är också svårt att få snabba
svar från länder om medverkan. Det vore lättare om den
finansiella frågan vore löst i förväg, genom fonderade
pengar i de olika medlemsländerna.
FNs fredsbevarande arbete skulle bli ännu effektivare
om det vore möjligt att komma in med hjälp i ett tidigare
skede, d.v.s. innan stridigheter startat. Sådana hjälpinsatser
har med gott resultat gjorts i Afrika, där hungerkatastrofer
hotat. Om inte bristen på mat undanröjts, hade det kunnat
leda till väpnade konflikter. Dessa insatser har inte rönt
samma massmediala intresse som de mer dramatiska
väpnade insatserna, men har förmodligen givit ett bättre
resultat. Dessa insatser bör normalt gå över den ordinarie
biståndsbudgeten men samordnas med FNs fredsbevarande
arbete. Gränsdragningen mellan dessa förebyggande
insatser och dem som sker i efterskott är inte lätt att göra,
men det är viktigt att ha ambitionen och förmågan att
förebygga.
Vi anser att Sverige borde inrätta en fond för
fredsbevarande insatser i FN-regi. I dag avsätts pengar i
budgeten och om så behövs också i tilläggsbudget. Det är
omöjligt att beräkna hur mycket som behövs för det
kommande året och helst ska det ju inte behövas några
pengar. Det borde istället vara så att i budgeten varje år
avsätts ett belopp som fonderas. Hur stort detta belopp
skall vara får utredas och regeringen bör ha det uppdraget.
När Sverige medverkar i FN-insatser får vi så småningom
betalt från FN. Vi anser att dessa återbetalningar skall gå
tillbaka till den av oss föreslagna fonden.
Fonden skall användas dels till att betala den svenska
andelen i de operationer som FN gör även om Sverige inte
är med, dels till att förskottera kostnader för svensk trupp
eller annan insats i avvaktan på den betalning som Sverige
sedan får från FN.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att inrätta en fond för
FN:s fredsbevarande verksamhet,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
utbildning av och hållande av en insatsstyrka för FN-
tjänstgöring,1
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett svenskt förslag i FN om
beredskap för fredsbevarande FN-operationer.
Stockholm den 25 januari 1994
Lennart Brunander (c)
Alwa Wennerlund (kds)