FN har spelat en viktig roll i arbetet med att undanröja konfliktorsaker -- ett arbete som är komplicerat. Denna roll i de mellanfolkliga relationerna har med åren blivit allt viktigare. Det måste ses som FNs viktigaste uppgift att skapa förutsättningar för fred i världen. Detta arbete har många delar; skyddet för de mänskliga rättigheterna är grundläggande, kampen mot svält och sjukdom. Hela det humanitära arbetet är förutsättningen för att människor och länder ska kunna leva fredligt sida vid sida och hjälpas åt att skapa en bättre värld. Även om målet är fred och goda relationer länder emellan, är det inte så idag. Det är mycket lidande, förtryck och svält i världen och det leder alltför ofta till direkta stridshandlingar. FN har också en roll som medlare genom att FN aktivt går in för att kunna ge den humanitära hjälp som de stridande förhindrar.
Tidigare, då Sovjet och västländerna kunde inlägga veton i säkerhetsrådet, blockerades FNs möjligheter att ingripa. Endast när supermakterna hade gemensamma intressen var det möjligt för FN att göra en insats. Det innebar i stort sett att FN bara kunde uppträda där det redan fanns ett eld-upphör-avtal undertecknat och då haft till uppgift att kontrollera att detta efterlevts. Efter Sovjets sammanbrott har situationen blivit en annan. Det är nu möjligt för de ständiga ledamöterna i säkerhetsrådet att bli eniga; vetorätten utnyttjas inte längre på samma sätt. Nu kan man bli överens om att FN skall ingripa för att få stopp på en krigshandling. FN kan nu gå in även om de stridande parterna inte samtycker till ett ingripande. Ett sådant ingripande sker utifrån paragraf 7 i FN-stadgan. De ingripanden som tidigare var möjliga var när parterna var överens och FN bevakade att en vapenvila efterlevdes. Det skedde enligt paragraf 6 i FN-stadgan.
FN har inga egna stridskrafter och inte heller pengar eller andra resurser till väpnade insatser utan måste lita på att medlemsländerna ställer såväl trupp, material som pengar till förfogande för en operation. Den typ av ingripanden som nu sker i Jugoslavien och i Somalia är riskfyllda och dyra. Dessa FN-aktioner är till för att hjälpa hungrande och sjuka människor, som på grund av strider inte kan få det de oundgängligen har behov av.
När det gått så långt att det är rent krig i ett land eller mellan länder och FN skall ingripa, innebär detta en mycket stor risk. Då är det svårt att få medlemsländerna att ställa upp med de nödvändiga resurser som behövs för en sådan fredsoperation. De ingripanden som hittills gjorts har haft till syfte att med FN-truppernas hjälp bana väg och möjliggöra nödvändiga humanitära insatser för civilbefolkningen. Det handlar om mat, kläder, sjukvård och som i Jugoslavien också att bygga och reparera hus. En sådan här insats är riskfylld, men kan rädda många liv och är därför ibland nödvändig. FNs nyvunna styrka är inte lätt att sätta i verket. Det är mycket svårt, nästan omöjligt att göra en insats om inblandade parter inte på något sätt vill hjälpa till. Det har också varit svårt att få medlemsländerna att ställa upp med de nödvändiga resurser som behövs för att lyckas.
Förutsättningen för att FN, utan att ta orimliga risker, ska lyckas med ett ingripande är ganska säkert att det finns någon vilja hos de stridande att hjälpa till att lösa konflikten. Det är också nödvändigt att ingripandet kan ske snabbt och i tillräcklig omfattning. Beredskapen för ett sådant ingripande finns inte i dag. FN har inte egna stridskrafter utan måste förlita sig till det som medlemsländerna ställer upp med, vilket hittills varit för lite och tagit för lång tid.
FN skulle behöva ha en beredskapsstyrka som är beredd att med kort varsel ingripa. FN kan inte själv ha en sådan styrka utan den måste finnas i medlemsländerna, där den ska vara beredd att snabbt kunna ställas under FNs befäl. Vad som behövs är soldater som har en speciell utbildning för ''peacekeeping''. Det handlar om att skapa fred, inte att slå sönder. Det behövs också sjukvårdspersonal och materiel, poliser, tekniker och annan expertis. För att kunna ha en beredskap för snabba ingripanden måste FN snabbt kunna få besked från olika länder vad man kan ställa upp med. Först när FN har denna beredskap, kan ett FN- ingripande på ett realistiskt sätt användas som påtryckning i en förhandling och ge resultat.
De länder som har stående truppstyrkor måste ge de soldater som skall användas i en FN-styrka en kompletterande utbildning. De behöver utbilda sig i fredsarbete, d v s att få de stridande parterna att sluta strida. Denna utbildning måste ges till ett tillräckligt stort antal soldater som kan vara beredda att medverka i FN- operationer med kort varsel. För Sveriges del liksom för andra länder, som inte har stående militära styrkor utan värnpliktsförsvar, är det viktigt att ha ett tillräckligt stort antal välutbildade soldater kontrakterade, vilka på kort varsel kan åka ut på uppdrag av den här arten. Det bör vara soldater, tekniker, sjukvårdspersonal, poliser och andra specialister som får en speciell träning för uppdraget. För Sveriges del bör det vara en uppgift för den svenska försvarsmakten. Uppgiften är att i samarbete med andra berörda myndigheter utbilda denna personal och ständigt förnya den så att den alltid är insatsberedd.
Sverige bör ta upp denna fråga i FN för att få till stånd ett beslut om att organisera denna beredskapsstyrka så snabbt som möjligt. Detta ska naturligtvis ske i samarbete med i första hand de nordiska länderna. Även vad det gäller uppbyggnaden av en beredskapsstyrka kan ett nordiskt samarbete vara bra där man täcker upp olika behov.
FNs budget är delad i tre delar. Den ordinarie driftsbudgeten på ca 1 miljard dollar, en del av budgeten är för fredsbevarande verksamhet. De senaste åren har denna kostnad varit tre gånger den ordinarie driftsbudgeten. Både kostnader för den ordinarie driften och för fredsbevarande verksamhet uttaxeras av medlemsstaterna efter en viss beräkningsgrund. Den återstående och tredje delen av FNs kostnader härrör från humanitära insatser och bistånd. Dessa kostnader täcks med frivilliga bidrag från FNs medlemsländer.
De länder som deltar i en FNs fredsbevarande operation får ersättning för detta från FN, men det förutsätter att medlemsstaterna är villiga att betala sin andel av kostnaderna och att de gör det inom rimlig tid. I annat fall kommer FNs ekonomi att raseras och andra viktiga arbetsuppgifter kommer att försvåras eller t.o.m. omöjliggöras. Även på denna punkt borde beredskapen skärpas så att FNs medlemsländer avsätter pengar i egna nationella fonder. Som det är nu dröjer det med betalningen från alltför många länder. Det är också svårt att få snabba svar från länder om medverkan. Det vore lättare om den finansiella frågan vore löst i förväg, genom fonderade pengar i de olika medlemsländerna.
FNs fredsbevarande arbete skulle bli ännu effektivare om det vore möjligt att komma in med hjälp i ett tidigare skede, d.v.s. innan stridigheter startat. Sådana hjälpinsatser har med gott resultat gjorts i Afrika, där hungerkatastrofer hotat. Om inte bristen på mat undanröjts, hade det kunnat leda till väpnade konflikter. Dessa insatser har inte rönt samma massmediala intresse som de mer dramatiska väpnade insatserna, men har förmodligen givit ett bättre resultat. Dessa insatser bör normalt gå över den ordinarie biståndsbudgeten men samordnas med FNs fredsbevarande arbete. Gränsdragningen mellan dessa förebyggande insatser och dem som sker i efterskott är inte lätt att göra, men det är viktigt att ha ambitionen och förmågan att förebygga.
Vi anser att Sverige borde inrätta en fond för fredsbevarande insatser i FN-regi. I dag avsätts pengar i budgeten och om så behövs också i tilläggsbudget. Det är omöjligt att beräkna hur mycket som behövs för det kommande året och helst ska det ju inte behövas några pengar. Det borde istället vara så att i budgeten varje år avsätts ett belopp som fonderas. Hur stort detta belopp skall vara får utredas och regeringen bör ha det uppdraget. När Sverige medverkar i FN-insatser får vi så småningom betalt från FN. Vi anser att dessa återbetalningar skall gå tillbaka till den av oss föreslagna fonden.
Fonden skall användas dels till att betala den svenska andelen i de operationer som FN gör även om Sverige inte är med, dels till att förskottera kostnader för svensk trupp eller annan insats i avvaktan på den betalning som Sverige sedan får från FN.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att inrätta en fond för FN:s fredsbevarande verksamhet,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om utbildning av och hållande av en insatsstyrka för FN- tjänstgöring,1
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett svenskt förslag i FN om beredskap för fredsbevarande FN-operationer.
Stockholm den 25 januari 1994 Lennart Brunander (c) Alwa Wennerlund (kds)
1 Yrkande 2 hänvisat till FöU