Världens vapenhandel ökade dramatiskt under 1970-
och 1980-talen. De rika I-länderna sålde vapen till fattiga
stater, ofta militärdiktaturer, i tredje världen. Sedan slutet
av 1980-talet har dock utvecklingen vänt. Nu minskar
världens vapenhandel av flera skäl. Dels har det kalla
krigets slut lett till att stormakterna inte längre konkurrerar
militärt i olika delar av världen. Sovjetunionen och USA
som tidigare beväpnade sina ''allierade'' i regionala
konflikter på Afrikas Horn, i Centralamerika eller i
Sydasien har inte längre samma intresse för att sälja vapen
till regionala krig. Dessutom har f.d. Sovjetunionens
vapenindustri till stora delar upphört att fungera. Tredje
världens länder har också svårt att låna pengar idag då de
redan är svårt skuldsatta.
Men trots denna positiva utveckling utgör fortfarande
vapenhandeln i världen ett stort problem. Vapenhandeln
förvärrar och militariserar konflikter, den späder på
regional kapprustning (t.ex. mellan Indien och Pakistan)
och förlänger krig och inbördeskrig runt om i världen.
Dessutom leder dessa krig till att många människor måste
fly. Omkring 90 % av världens flyktingar är på flykt från
krig. Krig som utkämpas med vapen som köpts från de rika
länderna. Vapenhandeln har dessutom medverkat till den
svåra skuldsättning som många av tredje världens länder
hamnat i.
Den internationella vapenhandeln har mycket stor
betydelse för utvecklingsfrågorna i tredje världen.
Vapenhandeln förvärrar och förlänger krigen. Den stödjer
diktaturer och motverkar demokratiseringen, och arbetet
med respekt för de mänskliga rättigheterna. Vapenhandeln
i världen bidrar till skuldbördan och försvårar ekonomisk
och social utveckling genom att knappa resurser i stället
används till vapenimport.
Därmed borde vapenhandeln ses som en av de viktigaste
frågorna som står på den politiska dagordningen vad gäller
tredje världen.
Sveriges vapenexport
Sverige har under de senaste 25 åren legat bland världens
tio största exportörer av vapen. Tidigare sålde Sverige
mycket vapen till länderna i tredje världen, men den
andelen har minskat under de sista fyra åren. Under 90-talet
var de tre största köparna av svenska vapen Indien, Norge
och Jugoslavien. Andra stora köpare var t.ex. Pakistan,
Brasilien, Singapore, Nigeria och Malaysia.
Sedan den nya vapenexportlagen trätt i kraft den 1
januari 1993 har regeringen gett tydliga signaler om att en
liberalisering av vapenexporten är på gång. Man har försökt
öppna Indonesien för nya vapenaffärer, vilket mötte
motstånd i riksdagen och Utrikesnämnden. Dessutom har
KMI uppgett att man numera betraktar Persiska viken-
området som godtagbart för export av ''övrig
krigsmateriel'', och sådana leveranser har enligt KMI redan
skett. Dessutom har man börjat förbereda export till nya
köparstater i Sydostasien, t.ex. Sydkorea och Thailand.
Mot bakgrund av det som är känt om vapenexportens
negativa konsekvenser är detta mycket olyckligt. Dessutom
har Sveriges regeringar under de senaste 10 åren varit
relativt restriktiva med att bevilja krigsmaterielexport till
nya köparländer. Denna praxis bör inte frångås.
Följande ovillkorliga hinder för svensk vapenhandel
(export, licensförsäljning eller samarbetsavtal) ska gälla, så
att militär materiel med svenskt ursprung inte ska kunna
säljas till: stat som befinner sig i, eller kan befaras
komma i, väpnad konflikt inom eller utom landet stat
som undertrycker mänskliga rättigheter stat med egna
militära styrkor, som är engagerade i stridshandlingar
utanför det egna territoriet, eller som hålls kvar där efter
det att striderna har upphört, såvida inte stationeringen är
en följd av beslut i FN eller ESK.
På det internationella planet bör Sverige aktivt verka för
en restriktiv vapenexportpolitik.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige som en del av sin
utrikespolitik verkar för en minskad svensk europeisk och
internationell vapenhandel,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att antalet köparstater av
svenska vapen skall minskas,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att den svenska
vapenexportlagstiftningen bör skärpas så att det generella
förbudet mot krigsmaterielexport kompletteras med en
lagfäst begränsning av möjligheterna till dispens,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ovillkorliga hinder för svensk
vapenhandel,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att all export av svensk
krigsmateriel skall upphöra om köparlandet kommer i krig,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att begreppet ''övrig
krigsmateriel'' utgår och att samtliga exportvillkor skall
gälla för all export av ''krigsmateriel'',
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att redovisningen av exporten
bör göras mer öppen så att det blir offentligt vilka produkter
som exporteras till vilka stater.
Stockholm den 25 januari 1994
Hans Göran Franck (s)
Gunnar Thollander (s)
Anita Johansson (s)
Torgny Larsson (s)
Lena Klevenås (s)
Maj Britt Theorin (s)