Vapenhandeln i världen
Världens vapenhandel ökade dramatiskt under 1970- och 1980-talen. De rika I-länderna sålde vapen till fattiga stater, ofta militärdiktaturer, i tredje världen. Sedan slutet av 1980-talet har dock utvecklingen vänt. Nu minskar världens vapenhandel av flera skäl. Dels har det kalla krigets slut lett till att stormakterna inte längre konkurrerar militärt i olika delar av världen. Sovjetunionen och USA som tidigare beväpnade sina ''allierade'' i regionala konflikter på Afrikas Horn, i Centralamerika eller i Sydasien har inte längre samma intresse för att sälja vapen till regionala krig. Dessutom har f.d. Sovjetunionens vapenindustri till stora delar upphört att fungera. Tredje världens länder har också svårt att låna pengar idag då de redan är svårt skuldsatta.
Men trots denna positiva utveckling utgör fortfarande vapenhandeln i världen ett stort problem. Vapenhandeln förvärrar och militariserar konflikter, den späder på regional kapprustning (t.ex. mellan Indien och Pakistan) och förlänger krig och inbördeskrig runt om i världen. Dessutom leder dessa krig till att många människor måste fly. Omkring 90 % av världens flyktingar är på flykt från krig. Krig som utkämpas med vapen som köpts från de rika länderna. Vapenhandeln har dessutom medverkat till den svåra skuldsättning som många av tredje världens länder hamnat i.
Den internationella vapenhandeln har mycket stor betydelse för utvecklingsfrågorna i tredje världen. Vapenhandeln förvärrar och förlänger krigen. Den stödjer diktaturer och motverkar demokratiseringen, och arbetet med respekt för de mänskliga rättigheterna. Vapenhandeln i världen bidrar till skuldbördan och försvårar ekonomisk och social utveckling genom att knappa resurser i stället används till vapenimport.
Därmed borde vapenhandeln ses som en av de viktigaste frågorna som står på den politiska dagordningen vad gäller tredje världen.
Sveriges vapenexport
Sverige har under de senaste 25 åren legat bland världens tio största exportörer av vapen. Tidigare sålde Sverige mycket vapen till länderna i tredje världen, men den andelen har minskat under de sista fyra åren. Under 90-talet var de tre största köparna av svenska vapen Indien, Norge och Jugoslavien. Andra stora köpare var t.ex. Pakistan, Brasilien, Singapore, Nigeria och Malaysia.
Sedan den nya vapenexportlagen trätt i kraft den 1 januari 1993 har regeringen gett tydliga signaler om att en liberalisering av vapenexporten är på gång. Man har försökt öppna Indonesien för nya vapenaffärer, vilket mötte motstånd i riksdagen och Utrikesnämnden. Dessutom har KMI uppgett att man numera betraktar Persiska viken- området som godtagbart för export av ''övrig krigsmateriel'', och sådana leveranser har enligt KMI redan skett. Dessutom har man börjat förbereda export till nya köparstater i Sydostasien, t.ex. Sydkorea och Thailand.
Mot bakgrund av det som är känt om vapenexportens negativa konsekvenser är detta mycket olyckligt. Dessutom har Sveriges regeringar under de senaste 10 åren varit relativt restriktiva med att bevilja krigsmaterielexport till nya köparländer. Denna praxis bör inte frångås.
Följande ovillkorliga hinder för svensk vapenhandel (export, licensförsäljning eller samarbetsavtal) ska gälla, så att militär materiel med svenskt ursprung inte ska kunna säljas till: stat som befinner sig i, eller kan befaras komma i, väpnad konflikt inom eller utom landet stat som undertrycker mänskliga rättigheter stat med egna militära styrkor, som är engagerade i stridshandlingar utanför det egna territoriet, eller som hålls kvar där efter det att striderna har upphört, såvida inte stationeringen är en följd av beslut i FN eller ESK.
På det internationella planet bör Sverige aktivt verka för en restriktiv vapenexportpolitik.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige som en del av sin utrikespolitik verkar för en minskad svensk europeisk och internationell vapenhandel,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att antalet köparstater av svenska vapen skall minskas,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den svenska vapenexportlagstiftningen bör skärpas så att det generella förbudet mot krigsmaterielexport kompletteras med en lagfäst begränsning av möjligheterna till dispens,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ovillkorliga hinder för svensk vapenhandel,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att all export av svensk krigsmateriel skall upphöra om köparlandet kommer i krig,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att begreppet ''övrig krigsmateriel'' utgår och att samtliga exportvillkor skall gälla för all export av ''krigsmateriel'',
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att redovisningen av exporten bör göras mer öppen så att det blir offentligt vilka produkter som exporteras till vilka stater.
Stockholm den 25 januari 1994 Hans Göran Franck (s) Gunnar Thollander (s) Anita Johansson (s) Torgny Larsson (s) Lena Klevenås (s) Maj Britt Theorin (s)