Under de senaste åren har den säkerhetspolitiska miljön
i vårt närområde kraftigt förändrats. Med Berlinmurens fall
som främsta signum har de forna Warzawapaktsländerna
stigit an den svåra demokratins vägar och därmed kraftigt
närmat sig de forna fienderna i väst. Tydligaste uttrycket för
detta är det nyligen föreslagna partnerskap för fred mellan
NATO och en rad öststater. Samtidigt har dessa länders
nyvunna öppenhet visat på en ekonomi i sönderfall. Detta
ekonomiska sönderfall har inneburit att Ryssland och de
andra öststaterna kraftigt minskat sina anslag till de militära
försvaren.
Även om en militär hotbild finns än i dag så är den
kraftigt minskande. Hotet från öst ter sig i dag osannolikt
på grund av att hela det militära komplexet befinner sig i
sönderfall. Öst besitter helt enkelt inte en organisation som
är kompetent nog. Hotet från väst är också i minskande, om
än fortfarande i fullt stridsdugligt skick. Det ter sig dock
svårt att se en hotbild från väst där inte ett angrepp från/mot
de forna öststaterna ingår eller är troligt. Ett isolerat
angrepp från västliga nationer mot Sverige ter sig än mer
osannolikt.
De stora hoten finns naturligtvis kvar så länge den
militära kapaciteten fortfarande finns kvar. Men denna blir
ett hot först den dagen då kapaciteten kommer i fel händer.
Den svenska säkerhetspolitiken behöver nu därför än
mer integreras i utrikespolitiken och inte enbart handla om
försvarspolitik som hittills.
Frågan som skall ställas är hur de nya hot som existerar
skall bemötas. Hoten består dels i att fel krafter i de nya
demokratierna ska komma till makten och till förfogande
över de militära resurserna, dels också i risken för
flyktingströmmar, miljökatastrofer och organiserad
brottslighet.
Mot dessa nya hot har majoriteten i Sveriges riksdag
beslutat att höja försvarsanslagen och inköpa nya
stridsvagnar. Det kan möjligen vara en mindre oförnuftig
politik än vad som nu synes om fascistiska och
kommunistiska krafter åter kommer till makten i Ryssland.
Det lär i vilket fall knappast vara en klok åtgärd mot
flyktingströmmar, organiserad brottslighet eller
miljökatastrofer.
Sveriges chans och möjligheter ligger nu i stället i att
förebygga risken för demokratins nederlag i öststaterna.
Risken för ett sådant nederlag består främst i en ekonomisk
utveckling som kraftigt försämrar medborgarnas
levnadsstandard. Sverige har här tillsammans med övriga
väststater ett avgörande ansvar. Ett bistånd grundat på
säkerhetspolitiska skäl är ett betydande stöd för ekonomisk
utveckling och därmed demokratins överlevnad och i
slutändan en säkrare närmiljö för Sverige.
Sverige har som ett av få europeiska länder drivit igenom
en ökning av resurserna som används till det militära
försvaret. Det är en oförnuftig väg att gå för att mildra
hotbilden. Sammantaget ger vår närmiljö i dag en bild av
främst icke-militära hotbilder. Därför bör regeringen utreda
förutsättningarna för att inrätta ett på säkerhetspolitiska
skäl grundat bistånd till länder i vår närmiljö. Detta bistånd
bör finansieras inom kostnaderna för en sammanhållen
utrikespolitik där kostnaderna för det militära försvaret i
motsvarande grad får minskade resurser. Takten i dessa
förändringar bör relateras dels till den hotbild som den
säkerhetspolitiska närmiljön uppvisar, dels till de krav som
den svenska alliansfriheten uppställer. Inriktningen mot ett
ökat inslag av förebyggande arbete i försvars- och
säkerhetspolitiken bör dock vara tydlig.
Varför har då Sverige som ett av få länder valt linjen att
entydigt satsa på ett militärt försvar i stället för att möta nya
hot med nya försvarsmetoder?
Flera orsaker kan nog finnas. En är säkert en svag
ledning för utrikesdepartementet som inte förmår, vill eller
kan hävda de nya ickemilitära hotbilderna tillräckligt
tydligt. En annan kan vara att utrikes- och
säkerhetspolitiken i så stor grad överlåtits till ett parti som
redan innan valet utlovat kraftiga höjningar av anslagen till
det militära försvaret. En tredje orsak kan säkert tillskrivas
det som i ''ekonomikommissionen'' beskrevs som
''särintressen''. Tack vare det första ovan nämnda skälet har
tolkningen av hotbilden i stor utsträckning fått göras av dem
som är fostrade, utbildade och anställda för att se militära
hot, nämligen ledningen för det militära försvaret.
Här finns också en stark kollegial känsla. Självklart slår
man vakt om sin sektor och de sina som jobbar med just den
där allra viktigaste sektorn.
De som faller utanför ramen och vågar gå emot
strömmen hutas offentligt åt av chefen för
försvarsdepartementet, en man som tycker att man ska
spara på alla områden i statsbudgeten utom sitt eget, och
riskerar förlora sin möjlighet till karriär. Således ter det sig
uppenbart att ''särintresset'' nått högst upp i organisationen
och att organisationen därför i grunden måste förändras.
Det rimliga är då att försvarsdepartementet läggs ner
och förs in under ett samlat utrikesdepartement där alla
säkerhetspolitiska analyser görs och sammanvägs till en
samlad säkerhetspolitik bestående av försvarspolitik,
biståndspolitik och det diplomatiska arbetet.
Riksdagen bör därför besluta om att i regeringens förslag
till budget avslå den del av anslaget för regeringskansliet
m.m. som hänför sig till försvarsdepartementet samt bevilja
motsvarande belopp som ett anslag under
utrikesdepartementet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1.
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inrättandet av ett särskilt
säkerhetspolitiskt bistånd,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Försvarsdepartementet läggs
ned och att det nuvarande Försvarsdepartementets anslag
förs över till Utrikesdepartementet.1