Det råder stor osäkerhet om svensk säkerhetspolitik,
såväl dagens som framtidens. Vissa ledande politiker
hävdar att vi bör överväga att gå in i VEU (Västeuropeiska
Unionen) medan andra menar att alliansfriheten inte är
förhandlingsbar.
För egen del har jag svårt att se hur Sverige som medlem
i Europeiska unionen (EU) skulle kunna förbli militärt
alliansfritt.
För det första så innebär Maastrichtfördraget, som
trädde i kraft den 1 november 1993, att unionen skall
utveckla en försvarspolitik, som med tiden kan leda till ett
gemensamt försvar. Målinriktningen är helt klar.
Gemensam säkerhetsoch utrikespolitik är en viktig del av
den politiska unionen -- det var det som EG-staterna förra
året tog ställning för under stor vånda. Danska folket sa nej
i första omgången men ja med löfte om undantag för bl.a.
säkerhetspolitiken. Sådana undantag ges inte nya
medlemsstater.
I förhandlingarna med EU har Sverige intygat att vi vill
bli en fullvärdig och mycket aktiv deltagare i det utrikesoch
säkerhetspolitiska samarbetet.
Redan nu har Sverige dessutom ansökt om samarbete
med de europeiska NATO-staternas programgrupp för
forskning, utveckling och tillverkning av krigsmateriel.
Ansökan, som gjordes till dåvarande IEPG (Independent
European Programme Group), stöddes av alla
utrikesnämndens ledamöter.
IEPG har sedan i somras övergått till att heta WEAG
(Western European Armament Group) men uppgifterna är
desamma. Däremot har gruppen inlemmats i VEU och
flyttat sitt högkvarter till Bryssel. VEU är enligt
Maastrichtfördraget (artikel J4) ''en integral del av
unionens utveckling att utarbeta och genomföra
unionsbeslut och unionsaktioner som berör försvaret''.
Inlemmandet av WEAG förstärker denna ambition och
måste ses som ett led i den framtida gemensamma
säkerhetspolitiken.
Då Sverige för cirka två år sedan ansökte om att bli
medlem i IEPG avslogs detta. Det var unikt att ett
alliansfritt land ville ingå i ett institutionaliserat samarbete
med NATO-länder. Det är dock inte många svenskar som
känner till vare sig IEPG eller vår ansökan.
Till saken hör att Sverige genom Försvarets materielverk
(FMV) är representerat i det råd som planerar
kursverksamhet för WEAG:s medlemmar. Syftet med
denna verksamhet benämnd ''Session Européenne des
Responsables d'Armement'' (SERA) är enligt uppgift från
försvarsminister Anders Björck ''att bidra till ett europeiskt
synsätt inom försvarsmaterielområdet, att utbyta
information och skapa förståelse för skilda synsätt och
arbetsformer. Bland områden som behandlas kan nämnas
former för materielanskaffning och försvarsindustrins
inriktning i olika länder samt möjligheter till och
erfarenheter av mellanstatligt samarbete om
försvarsmateriel.''
Personer från FMV, Försvarets forskningsanstalt (FOA)
och försvarsindustrin har redan deltagit i SERA. Även för
detta år planeras svenskt deltagande. För övrigt sände
Sverige officiella observatörer till VEU:s sessionsmöte i
Paris den 29 november 1993.
IEPG skapade för några år sedan ett för de deltagande
länderna gemensamt program för forskning och
teknikutveckling ''European Cooperation for the Long-
Term in Defence'' (EUCLID). Det finansieras av
medlemsländerna samt deltagarna i resp projekt. Sverige
har genom FOA haft visst informationsutbyte med
EUCLID. Intresset för EUCLID visades redan under
tidigare socialdemokratisk regering.
Riksdagen har uttalat att svensk säkerhetspolitik skall
vara alliansfri, syftande till neutralitet i händelse av krig i
vårt närområde. Men hur skall vi kunna vara neutrala när
vår försvarsindustri görs alltmer beroende av NATO-
länders vapenindustrier? Motivet för vår försvarsindustri
har hitintills varit att Sverige i en krigssituation skall vara
självförsörjande.
Min uppfattning är att Sverige även i praktiken skall leva
upp till grunden för säkerhetspolitiken, dvs. militär
alliansfrihet. Alliansfriheten skall inte bara gälla de två
närmaste åren utan bör bestå på lång sikt.
Vissa menar att i och med att det kalla kriget mellan öst
och väst är slut så saknas grunden för neutralitet.
Neutralitetsbegreppet är betydligt äldre än kalla kriget. Det
utvecklades som mellanstatlig sedvanerätt redan på 1500-
talet. De folkrättsliga reglerna formades i konventioner
som antogs i Haag 1907. De utgör i dag det centrala
folkrättsliga regleringsinstrumentet för de speciella
relationerna mellan neutrala och krigförande stater.
Sverige har genom sin långa tradition som neutralt land
fått ett särskilt förtroende bl.a. som medlare i konflikter.
Därtill har svensk utrikespolitik bidragit till ett högt
anseende i tredje världen.
I dagens situation med svåra etniska konflikter behövs
länder som hävdar behovet av fredliga lösningar och
därmed kan bistå som medlare. Inte minst av den
anledningen bör Sverige hålla fast vid alliansfriheten.
Det innebär att Sverige inte bör ingå i militära allianser
som NATO eller VEU.
Sverige bör inte heller tillhöra organisationer som
WEAG eller delta i programarbete som SERA eller
EUCLID. Riksdagen bör klart uttala sig på dessa punkter.
I en demokrati är det viktigt att säkerhetspolitiken har
en bred förankring och omfattas av folket. Därför får inte
en ny säkerhetspolitik smygas in utan måste föregås av en
öppen debatt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om alliansfriheten,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om försvarsindustriellt
samarbete.1
Stockholm den 25 januari 1994
Ingela Mårtensson (fp)