Det råder stor osäkerhet om svensk säkerhetspolitik, såväl dagens som framtidens. Vissa ledande politiker hävdar att vi bör överväga att gå in i VEU (Västeuropeiska Unionen) medan andra menar att alliansfriheten inte är förhandlingsbar.
För egen del har jag svårt att se hur Sverige som medlem i Europeiska unionen (EU) skulle kunna förbli militärt alliansfritt.
För det första så innebär Maastrichtfördraget, som trädde i kraft den 1 november 1993, att unionen skall utveckla en försvarspolitik, som med tiden kan leda till ett gemensamt försvar. Målinriktningen är helt klar. Gemensam säkerhetsoch utrikespolitik är en viktig del av den politiska unionen -- det var det som EG-staterna förra året tog ställning för under stor vånda. Danska folket sa nej i första omgången men ja med löfte om undantag för bl.a. säkerhetspolitiken. Sådana undantag ges inte nya medlemsstater.
I förhandlingarna med EU har Sverige intygat att vi vill bli en fullvärdig och mycket aktiv deltagare i det utrikesoch säkerhetspolitiska samarbetet.
Redan nu har Sverige dessutom ansökt om samarbete med de europeiska NATO-staternas programgrupp för forskning, utveckling och tillverkning av krigsmateriel. Ansökan, som gjordes till dåvarande IEPG (Independent European Programme Group), stöddes av alla utrikesnämndens ledamöter.
IEPG har sedan i somras övergått till att heta WEAG (Western European Armament Group) men uppgifterna är desamma. Däremot har gruppen inlemmats i VEU och flyttat sitt högkvarter till Bryssel. VEU är enligt Maastrichtfördraget (artikel J4) ''en integral del av unionens utveckling att utarbeta och genomföra unionsbeslut och unionsaktioner som berör försvaret''. Inlemmandet av WEAG förstärker denna ambition och måste ses som ett led i den framtida gemensamma säkerhetspolitiken.
Då Sverige för cirka två år sedan ansökte om att bli medlem i IEPG avslogs detta. Det var unikt att ett alliansfritt land ville ingå i ett institutionaliserat samarbete med NATO-länder. Det är dock inte många svenskar som känner till vare sig IEPG eller vår ansökan.
Till saken hör att Sverige genom Försvarets materielverk (FMV) är representerat i det råd som planerar kursverksamhet för WEAG:s medlemmar. Syftet med denna verksamhet benämnd ''Session Européenne des Responsables d'Armement'' (SERA) är enligt uppgift från försvarsminister Anders Björck ''att bidra till ett europeiskt synsätt inom försvarsmaterielområdet, att utbyta information och skapa förståelse för skilda synsätt och arbetsformer. Bland områden som behandlas kan nämnas former för materielanskaffning och försvarsindustrins inriktning i olika länder samt möjligheter till och erfarenheter av mellanstatligt samarbete om försvarsmateriel.''
Personer från FMV, Försvarets forskningsanstalt (FOA) och försvarsindustrin har redan deltagit i SERA. Även för detta år planeras svenskt deltagande. För övrigt sände Sverige officiella observatörer till VEU:s sessionsmöte i Paris den 29 november 1993.
IEPG skapade för några år sedan ett för de deltagande länderna gemensamt program för forskning och teknikutveckling ''European Cooperation for the Long- Term in Defence'' (EUCLID). Det finansieras av medlemsländerna samt deltagarna i resp projekt. Sverige har genom FOA haft visst informationsutbyte med EUCLID. Intresset för EUCLID visades redan under tidigare socialdemokratisk regering.
Riksdagen har uttalat att svensk säkerhetspolitik skall vara alliansfri, syftande till neutralitet i händelse av krig i vårt närområde. Men hur skall vi kunna vara neutrala när vår försvarsindustri görs alltmer beroende av NATO- länders vapenindustrier? Motivet för vår försvarsindustri har hitintills varit att Sverige i en krigssituation skall vara självförsörjande.
Min uppfattning är att Sverige även i praktiken skall leva upp till grunden för säkerhetspolitiken, dvs. militär alliansfrihet. Alliansfriheten skall inte bara gälla de två närmaste åren utan bör bestå på lång sikt.
Vissa menar att i och med att det kalla kriget mellan öst och väst är slut så saknas grunden för neutralitet. Neutralitetsbegreppet är betydligt äldre än kalla kriget. Det utvecklades som mellanstatlig sedvanerätt redan på 1500- talet. De folkrättsliga reglerna formades i konventioner som antogs i Haag 1907. De utgör i dag det centrala folkrättsliga regleringsinstrumentet för de speciella relationerna mellan neutrala och krigförande stater.
Sverige har genom sin långa tradition som neutralt land fått ett särskilt förtroende bl.a. som medlare i konflikter. Därtill har svensk utrikespolitik bidragit till ett högt anseende i tredje världen.
I dagens situation med svåra etniska konflikter behövs länder som hävdar behovet av fredliga lösningar och därmed kan bistå som medlare. Inte minst av den anledningen bör Sverige hålla fast vid alliansfriheten.
Det innebär att Sverige inte bör ingå i militära allianser som NATO eller VEU.
Sverige bör inte heller tillhöra organisationer som WEAG eller delta i programarbete som SERA eller EUCLID. Riksdagen bör klart uttala sig på dessa punkter.
I en demokrati är det viktigt att säkerhetspolitiken har en bred förankring och omfattas av folket. Därför får inte en ny säkerhetspolitik smygas in utan måste föregås av en öppen debatt.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om alliansfriheten,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försvarsindustriellt samarbete.1
Stockholm den 25 januari 1994 Ingela Mårtensson (fp)
1 Yrkande 2 hänvisat till FöU