Motion till riksdagen
1993/94:U410
av Ingela Mårtensson (fp)

Vapenexport


Det brutala krig som nu pågår mitt i Europa är bl.a. en
konsekvens av den satsning på en militär maktapparat som
gjorts under lång tid. Sverige är ett av de länder som
ohämmat sålt vapen till Jugoslaviens förre diktator.
Efter en liberalisering av de svenska reglerna för utförsel
av krigsmateriel förra hösten, satsar nu Bofors på att bli
ledande vapenproducent i Europa. Ambitionen är också att
utveckla samarbete med NATO-länder för att producera
och exportera vapen. Bl.a. har Sverige gjort avtal med
Frankrike, som är känt för att föra en skrupelfri
vapenpolitik.
Regeringen har gett tillstånd för export av krigsmateriel
till Pakistan, som dels har en gränskonflikt med Indien, dels
kränker de mänskliga rättigheterna.
Det borde strida mot reglerna för vapenexport att sälja
krigsmateriel till Pakistan. Dessutom är det omoraliskt att
sälja vapen till ett fattigt land som satsar en orimligt stor
andel av sin budget på militära utgifter, när befolkningen är
i skriande behov av hälso- och sjukvård, utbildning, m.m.
Sverige gav bistånd med 25,5 miljoner till Pakistan förra
budgetåret. Det accentuerar än mer orimligheten i att ge
bistånd till länder som satsar stora summor på vapen.
Pakistan är bara ett exempel.
Den svenska försvarsindustrin fick genom 1992 års
försvarsbeslut stora beställningar från staten, som gjorde att
sysselsättningen kunde hållas på en viss nivå. Det pågår
trots det en intern strukturering inom Bofors liksom inom
försvarsindustrier världen över.
De kommande åren kan man inte räkna med ytterligare
stora svenska beställningar och därför satsar industrin på
ökad vapenexport.
Utvecklingen inom krigsindustrin går mot en större
internationalisering. Det innebär att det är köparens behov
och företagens vinstintressen, som kommer att gälla i allt
högre grad. De nationella lagarna och riktlinjerna får
mindre betydelse. Sverige bör inte anpassa sig till denna
utveckling.
Om Sverige vill verka för fred och nedrustning i världen
så går det inte att samtidigt förse världen med allt fler och
sofistikerade vapen.
Därför bör den svenska krigsmaterielexporten successivt
avvecklas. För att detta ska vara möjligt krävs en planerad
omställning från militär till civil produktion. Sverige skulle
kunna vara banbrytare på detta område i stället för att
sträva efter att bli ledande vapenförsäljare i Europa.
Inga Thorsson hade ansvaret för en utredning, som var
en uppföljning av ett beslut i FN, om möjligheterna till
omställning. Resultatet presenterades 1984 i betänkandet
''Med sikte på nedrustning'' och var en genomgripande
analys av situationen. Tyvärr har den inte kommit till den
användning som den var avsedd för. Det är hög tid att den
gör det. Regeringen bör ta initiativ till en plan för
omställning från militär till civil produktion.
Den internationella vapenhandeln bör omfattas av
större kontroll än hittills. I december 1991 antog FN:s
generalförsamling en resolution om att skapa ett centralt
register för export av konventionella vapen. Avsikten var
att skapa större öppenhet och därmed ökat förtroende
mellan medlemsstaterna. Tyvärr bygger förslaget på en
frivillig medverkan och därmed förfelas en del av syftet.
Dessutom avses endast konventionella vapen, medan
kärnvapen, kemiska och biologiska vapen exkluderas.
Själva vapenproduktionen undantages också. Till sist borde
det också ingå en uttalad strävan att minska omfattningen
av krigsmateriel. Sverige borde verka för att resolutionen
kompletteras på dessa punkter.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en avveckling av vapenexporten,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en plan för omställning från
militär till civil produktion,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om internationell vapenhandel.

Stockholm den 25 januari 1994

Ingela Mårtensson (fp)