Motion till riksdagen
1993/94:U408
av Jan Erik Ågren (kds)

Svensk säkerhetspolitik och europeisk integration


1. Inledning
Sedan slutet på 80-talet har det internationella
samfundet kraftigt förändrats och är på väg mot en
annorlunda utformning. Utvecklingen i världen är inte
entydig, internationalisering bestående av explosionsartad
världshandel och kommunikation, globalisering av problem
och lösningar samt mångfaldigandet av internationella
organisationer och företag är en del av verkligheten. Men
å andra sidan finner vi andra tendenser. Nationalismen och
därmed nationalstatens ökande betydelse i vissa delar av
världen, den fortsatta förekomsten av totalitära och
auktoritära krafter, maktmissbruk och etniska konflikter är
även de delar av den internationella verkligheten. Världen
har under kort tid upplevt snabba förändringar och mycket
talar för att de fortsätter eftersom stora olösta problem
återstår. Denna utveckling på den internationella arenan
gäller även den europeiska kontinenten. Allt detta kräver
att Sverige söker efter nya säkerhetspolitiska lösningar.
2. Etiska riktlinjer för en kristdemokratisk
säkerhetspolitik
Kristdemokraternas främsta strategi för säkerhetspolitik
och därmed för fredsplanering är de politiska idéer som bär
upp den kristdemokratiska rörelsen. Således behöver även
utrikes och säkerhetspolitiken struktureras kring etiska
riktlinjer och inte enbart vägledas av krassa nationella
intressen.
Fred är inte bara frånvaro av krig, utan en ordning
präglad av sanning, rättvisa, frihet och solidaritet. Fred kan
inte byggas utan skapande ansträngningar.
Fredsbyggandets internationella karaktär ställer krav på ett
intensifierat och effektiviserat mellanstatligt och
överstatligt samarbete genom gemensamt upprättade
institutioner på global och regional nivå, med
kompetensfördelning i strikt enlighet med
subsidiaritetsprincipen.
De självständiga staterna har ett reellt etiskt värde
såsom ansvariga för det gemensamma bästa inom sina
länders gränser. Dessa gränser upphäver dock inte de
djupare etiska band som förenar alla människor och
nationer såsom tillhöriga ett och samma människosläkte.
Därför har människans naturliga rättigheter såsom de
kommer till uttryck i 1948 års universella förklaring
företräde framför staters självständighet och principen om
icke-inblandning i staters inre angelägenheter.
Vid konflikter mellan stater har fredlig konfliktlösning
alltid företräde framför insatser av vapenmakt. Aggression
och är aldrig etiskt försvarbart. Dock innefattar varje stats
rätt och skyldighet att skydda sin befolkning från aggression
även rätten att under iakttagande av de etiska principerna
för ett legitimt försvar bruka viss vapenmakt.
De etiska förpliktelserna medlemmarna av
människosläktet emellan förbjuder att andra stater intar
rollen av åskådare, i en attityd av passiv neutralitet, då en
stat utsätts för aggression och krigshandlingar. Aggression
får aldrig löna sig, och ingen har rätt att överge en angripen.
Att hejda och avbryta aggression är en förpliktelse för hela
världssamfundet.
Det är aldrig legitimt att vid nödvärn använda mer våld
än som krävs för att avvärja angreppet. Staten har såsom
ansvarig för det gemensamma bästa ett specifikt ansvar för
att genom rättsväsendet, polisen och totalförsvaret skydda
människorna från våld och övergrepp. Solidariteten kräver
att staten inte försummar denna grundläggande uppgift.
Detta ansvar är särskilt stort vad avser de svaga och särskilt
utsatta: barn, kvinnor, sjuka och äldre.
Komparativ rättvisa måste alltid föreligga. Denna aspekt
syftar till att fästa uppmärksamheten på i vilken
utsträckning parterna i en konflikt verkligen har rätten på
sin sida. I vår tid präglad av olika medel och tekniker för
desinformation och propaganda blir det allt viktigare att
kritiskt bemöta anspråk på att odelat ha rätten på sin sida.
Detta utesluter naturligtvis inte att det finns många fall då
det är uppenbart vem som är aggressorn.
Således måste Sveriges säkerhetspolitik bestå av två
parallella delar, den första av insatser för att förbättra den
internationella, globala säkerheten och den andra av
åtgärder för att tillfredsställa alla aspekter av den nationella
säkerheten inklusive att kunna avvärja militära hot. Dessa
två spår måste slutligen koordineras så att strävan efter
nationell säkerhet står i harmoni och inte i konflikt med
arbetet för internationell säkerhet.
3. Det europeiska samarbetet
Den Europeiska unionen är först och främst en tanke
och en vision, nämligen att trygga freden i Europa, att
förbättra européernas levnadsvillkor och att lösa de stora
uppgifterna i gemenskap. Tack vare att ledande
kristdemokrater var med från första början vid skapandet
av den europeiska gemenskapen så kommer den att
vägledas av principer och värderingar som vi
kristdemokrater varmt förespråkar. Tätare mänskliga,
kulturella, handelspolitiska och säkerhetspolitiska
relationer medför stora samhälleliga fördelar för varje land
men framför allt synergieffekter för hela kontinenten.
Den Europeiska unionen står i en klass för sig när det
gäller internationellt samarbete eftersom samarbetet
bedrivs inom ramen för en rättsgemenskap. Samtliga länder
inom unionen är välfungerande demokratier med, i de flesta
fallen, en lång tradition. Frågor som jämlikhet, mänskliga
rättigheter och social rättvisa står alltid högt upp på
dagordningen. Solidariteten med utvecklingsländerna och
Östeuropa är stor. Dessa ovannämnda egenskaper kommer
precis som för det säkerhetspolitiska samarbetet, att även
vägleda det framtida europeiska försvarspolitiska
samarbetet i sin strävan att säkra freden.
Det är den europeiska kristdemokratins fasta
övertygelse att en integrerad och stark europeisk
gemenskap kommer att fortsätta att utgöra den
stabiliserande kärna och inspirationskälla som den
europeiska kontinenten och den Europeiska
Säkerhetskonferensen (ESK) såväl behöver. De
västeuropeiska länderna som under en lång tid har kunnat
bygga upp en stark demokratisk kultur och ett betydande
välstånd är förpliktade att se till att den europeiska
gemenskapen tar sitt politiska och strategiska ansvar.
Europas roll som fredsmakt måste därför vidareutvecklas.
Att verka för ett ESK som erhåller fred och stabilitet från
ett aktivt och engagerat EG är en av det mest betydande
tjänster som vi kan göra för FN. EGs centrala roll i denna
process har fått sitt erkännande i FNs generalsekreterares
dokument ''Agenda för Fred''.
Utrikesutskottet skriver i betänkande 1991/92:UU19: ''I
anslutning till toppmötet i Maastricht antog de länder som
är medlemmar i WEU en deklaration, i vilken de inbjuder
medlemmarna i den blivande Europeiska unionen att bli
medlemmar eller observatörer i den Västeuropeiska
unionen. Medlemskap i den Europeiska unionen innebär
således möjlighet men ej skyldighet att bli medlem i WEU.
Beslut fattade inom WEU är bindande endast för
organisationens medlemmar. Det är först vid ett
medlemskap i den Europeiska unionen som ett
ställningstagande beträffande WEU kan ske för svensk
del.''
Vi anser att ett aktivt deltagande i den Europeiska
unionen kan skänka Sverige ökad nationell säkerhet men
även nya möjligheter att verka för global säkerhet.
Bedömningen är därför den att ett medlemskap i den
Europeiska unionen även bör följas av ett närmande till den
Västeuropeiska unionen, WEU. Detta närmande bör i ett
första steg bestå av en ställning som observatör för att
närmare utröna vilka fördelar och skyldigheter som Sverige
skulle möta vid ett fullvärdigt WEU-medlemskap. Det
räcker inte med att invänta EU-medlemskapet för att ta
ställning till WEU, de politiska partierna har en skyldighet
att även förtälja vad man önskar företa inom den
Europeiska unionen.
Argumenten som stöder ett aktivt engagemang i
Europeiska unionens säkerhets- och försvarspolitiska
samarbete baserar sig på följande:Varken FN, ESK eller
Partnership For Peace (PFP) kan erbjuda en verklig garanti
för Sveriges nationella säkerhet vid ett militärt hot.
Anledningen är att dessa organisationers beslutsgångar lätt
kan blockeras (FN och ESK) eller att kompetensområdet
inte omfattar skydd mot militära hot (PFP). För den skull
skall dessa organisationers värde inte undervärderas men
det är viktigt att konstatera att deras främsta förtjänster
ligger i att de verkar för global säkerhet, FN på världsnivå
och ESK samt PFP på regional nivå.Sveriges alliansfrihet
och neutralitet utformades bland annat med hänsyn till
Sovjetunionen och Finlands känsliga läge. Dessa två
faktorer är inte längre relevanta, Sovjetunionen är upplöst
och med den försvann en stor del av spänningen i Europa
samt trycket på Finland.Det är rimligt att länder som
delar samma samhällsmodell bestående av demokrati,
mänskliga rättigheter, marknadsekonomi och likartad
kultur tar ett solidariskt ansvar och även ger varandra
assistans i försvarssammanhang.Ett långt historiskt
perspektiv visar oss att allvarliga konflikter tyvärr alltid har
varit en del av mänsklighetens öde. Trots ett omfattande
internationellt samarbete finns mycket kvar att göra för att
hitta mekanismer som i förväg kan upptäcka samt förhindra
konflikter. Företrädare för den moderna statsvetenskapen,
diplomatin och underrättelsetjänsterna erkänner själva sina
misslyckanden med att förutsäga avgörande händelser som
till exempel Sovjetunionens sammanbrott och Iraks
invasion av Kuwait. Med andra ord är omsorg om den
nationella säkerheten fortfarande angeläget, i synnerhet för
mindre länder.Det moraliska dilemma som den svenska
vapenexporten innesluter kan genom ett närmande till
WEU få en bra lösning. Genom ett organiserat samarbete
på krigsmaterielområdet som inriktas på försäljning till EG-
länder kan statsmakten erhålla en god kontroll på
vapenexporten.En kollektiv försvarslösning som WEU
har positiva statsfinansiella effekter. De fördyrade
försvarskostnader som alliansfriheten medför undviks med
det kollektiva försvarets skalfördelar.Slutligen, ett
medlemskap i WEU innebär att Sverige erhåller förbättrad
nationell säkerhet samtidigt som den globala säkerheten
främjas. Varken vårt engagemang i FN eller ESK, som för
övrigt skall fortsätta med oförminskad intensitet, får mindre
trovärdighet med ett WEU-närmande.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svensk observatörsstatus inom
VEU vid ett svenskt medlemskap i EU.

Stockholm den 24 januari 1994

Jan Erik Ågren (kds)