Krigets helvete har åter kommit till Europa, så nära att
vi fått dess offer inom synhåll. Vi har tvingats inse att vi kan
göra föga för att stoppa ett krig när det väl brutit ut. Krigen
måste stoppas tidigare. Konflikterna måste lokaliseras och
lösas innan de övergått i väpnat våld.
Under det kalla kriget kom konflikterna i Europa inte
upp till ytan. Krigen utkämpades i stället i tredje världen,
oftast med endera supermaktens politiska och militära
bistånd. När det kalla kriget tog slut var förhoppningarna
stora att konflikterna i Syd skulle kunna lösas. Men det
visade sig svårare än väntat. Krigen blossade upp på nytt i
Afghanistan och Angola. Nya krig har brutit ut.
Konfliktorsaker och konflikthärdar
Många av konflikterna i Syd har sin grund i
koloniseringen. Genom avkoloniseringen uppstod nya
självständiga stater av vilka de flesta lider brist på
legitimitet i flera avseenden. Statens styre bygger inte på ett
brett folkligt stöd utan på eliter som inte sällan tagit makten
genom statskupper. Många u-länder saknar en fast koppling
mellan nation och stat. De är multinationella eller
multietniska och statsmakten grundas alltid på en
dominerande etnisk grupp, ett ''statsfolk''. Staterna har
byggts upp på ideologier som kan vara politiska, religiösa
eller rotade i den förkoloniala traditionen. Nationalismen
har blivit en viktig faktor i statsbyggandet.
Bristen på demokrati gör det lättare för den
makthavande eliten att tillgripa krig för att nå sina mål. En
sådan politik är svårare att driva när den måste finna stöd
hos folket. Därtill kommer att flertalet u-länder fått
generöst militärbistånd från sina f.d. ''moderländer'' och
någon av supermakterna. Sådant bistånd har ytterligare
stärkt militärens ställning.
Etniska konflikter
Hotet om yttre intervention är en orsak till att u-
länderna är sårbara. De har etniska minoriteter som söker
stöd från sina fränder, vanligen grannlandets ''statsfolk''.
Stormakter och regionala makter blandar sig i för att
tillsätta eller upprätthålla regimer som de anser vara av vital
betydelse för sina säkerhetsintressen.
Den brittiska kolonialmakten efterlämnade sådana
svåra motsättningar på den indiska subkontinenten. De
religiösa och etniska konflikterna i Indien har skärpts.
Minoriteterna möts med brutalt våld. Konflikten i Kashmir
har förvärrats och ökat spänningarna mellan Indien och
Pakistan, som nu kapprustar intensivt. Båda proklamerar
sin rätt till kärnvapen eftersom motsidan sägs ha sådana. De
söker stöd utifrån; Pakistan hos muslimska stater och Indien
hos Ryssland och Kina.
Vänsterpartiet anser att Sverige borde utnyttja sin gamla
goodwill i tredje världen för att få till stånd åtgärder för att
motverka etniska och religiösa konflikter som den mellan
Indien och Pakistan. I Kashmir har Sverige en särskild
anledning att agera för en fredlig lösning då det finns ett
stort svenskt biståndsprojekt där, Urikraftverket, som
försenas och fördyras av striderna.
I Centralasien innebar Sovjetunionens upplösning att
folk som koloniserades av Tsar-Ryssland nu återupptäcker
sin gamla identitet som i många fall spänner över
statsgränserna. Här kan vi redan se stora risker för nya
konflikter. Samma mönster kan dock skönjas även utanför
det forna Sovjet, exempelvis i de s.k. autonoma regionerna
i Kina: Tibet, Inre Mongoliet och Xingjian.
Vänsterpartiet föreslår att regeringen i sina kontakter
med den ryska respektive kinesiska regeringen ger uttryck
för dessa farhågor och framför det absoluta kravet att
problemen måste lösas med fredliga medel. Detta skulle
underlättas om de internationella biståndsgivarna -- främst
Världsbanken och Asiatiska utvecklingsbanken -- gick in
med bistånd till gränsregionala samarbetsprojekt i
Centralasien. Sverige bör i dessa organ ta initiativ till sådant
bistånd.
Gränserna
När gränserna drogs av kolonialmakterna togs ingen
hänsyn till språk, religion eller andra särskiljande faktorer.
Tvärtom utnyttjade kolonialmakterna gränser för att söndra
och härska. Resultatet är att mer än hälften av FN:s
medlemsstater i dag saknar etniskt baserade gränser. I
Afrika söder om Sahara finns inga sådna gränser över
huvud taget med undantag för delar av Etiopiens gräns.
Varenda gräns mellan arabstaterna -- från Marocko till
Irak -- drogs av Frankrike, Italien och Storbritannien.
Resultatet av detta är att det uppstått ett flertal
gränskonflikter, i en del fall gällande naturtillgångar som
olja och vatten. Flodregleringar och dammbyggen ger
exempelvis lätt upphov till tvister.
Konflikterna har ytterligare komplicerats i och med att
kuststaterna utsträckt sina havsgränser och konkurrerar om
oljeförekomster och fiskerätter. En sådan konflikt som nu
är under uppsegling gäller havsgränserna i Sydkinesiska
sjön. Aseanländerna och Vietnam är uppenbart oroade
över att Kina dels rest anspråk på hela detta
havsterritorium, dels inlett en snabb upprustning av sina
sjöstridskrafter. Spratlyöarna ligger i ett område som anses
innehålla stora oljetillgångar och flera länder tvistar därför
om rätten till dem: Kina, Taiwan, Filippinerna och
Malaysia. Praktiskt taget alla länderna i regionen har svarat
på det nya hotet med att själva rusta upp sina flottor, delvis
med billiga ryska vapen.
Vänsterpartiet anser att gränstvisterna innehåller så
farligt konfliktstoff att det borde föranleda FN att medverka
med experthjälp och preventiv diplomati för att lösa dem.
Lösningar på sådana konflikter kan vara lättare att
åstadkomma om tvisterna behandlas som postkoloniala
problem snarare än bilaterala konflikter. Sverige bör ta
initiativ till sådant fredsbevarande arbete.
Vapenhandeln som destabiliserar
Konflikthärdarna återfinns vanligen i de upprustade
regionerna, där staterna köper stora mängder vapen. Det
framgår också av den första rapporten från FN:s
vapenregister. Av de 184 medlemsstaterna (plus Schweiz
och Vatikanstaten) som tillfrågades, skickade 98 in
rapporter. De flesta exportörerna gjorde det, men bara två
tredjedelar av importörerna. En del viktiga länder
rapporterade inte. Bland dem som inte gjorde det i Asien
var Bangladesh, Indonesien, Nordkorea och Thailand.
Libyen, Egypten och Israel var de enda i Mellanöstern som
rapporterade.
Fortfarande är det SIPRI som publicerar de utförligaste
uppgifterna om vapenaffärerna. Om vi ser på vilka länder
som köpte vapen efter det kalla krigets slut, dvs. under åren
1990-92, är det några länder och regioner som framstår som
särskilt rustningsbenägna. Det är de sydeuropeiska
Natoländerna (Spanien, Grekland, Turkiet), Mellanöstern
(Syrien, Israel, Egypten), länderna kring Persiska viken
(Iran, Kuwait, Förenade arabemiraten, Oman, Qatar,
Saudiarabien), Indien, Pakistan, Sri Lanka, länderna kring
Sydkinesiska sjön (Kina, Malaysia, Singapore, Indonesien,
Thailand, Filippinerna), Taiwan, Japan och Sydkorea.
Länderna i Afrika söder om Sahara har nästan upphört att
köpa vapen. De har helt enkelt inte råd.
Glöm inte Gulfkriget
Gulfkriget blev en larmsignal om faran att sälja
krigsmateriel till Mellanöstern, framför allt i USA,
Storbritannien och Västtyskland, vars företag hade sålt
högteknologisk utrustning till Irak. USA inledde
förhandlingar med de övriga ständiga medlemmarna av
FN:s säkerhetsråd för att nå en överenskommelse om att
förhindra destabiliserande upprustning i regionen. Detta
ingick också i säkerhetsrådets resolution 678 (29 november
1990), vilken uppställde som mål för de USA-allierades
militära aktion att återupprätta fred och säkerhet i området.
Förhandlingarna har inte lett till något stopp för
vapenexporten till Mellersta Östern. Tvärtom har USA
efter Gulfkriget sålt stora mängder vapen till Turkiet,
Egypten, Israel, Saudiarabien och Kuwait. Storbritannien
har sålt vapen till Saudiarabien och Qatar, Frankrike till
Saudiarabien, Kuwait, Oman och Qatar. Vidare har
Ryssland sålt vapen till Iran, Turkiet och Förenade
arabemiraten och Kina till Iran.
Vänsterpartiet finner det ytterst angeläget att stoppa
vapenexporten till Mellanöstern. Sverige bör ta upp denna
fråga i FN och hänvisa till utfästelsen i resolution 678.
De fem storas ansvar
Att FN:s vapenregister upprättats är ett viktigt steg i
arbetet att göra vapenhandeln synlig. Men det är inte
tillräckligt så länge de ständiga medlemmarna av FN:s
säkerhetsråd -- vars uppgift det är att vaka över freden -- är
de som eldar under konflikthärdarna. Dessa svarar för 85
procent av vapenexporten. USA stod för halva marknaden
1991. Uppenbarligen är det mot dessa fem stater som
påtryckningarna måste inriktas om strömmen av vapen till
konfliktområdena skall kunna strypas.
Ett annat problem är att EU ännu inte antagit några
gemensamma regler för vapenexporten. Det finns ingen
effektiv kontroll vid EU:s yttre gränser. Många befarar att
länder med ''liberala'' regler för vapenexporten kan bli
genomgångsländer för reexport till krishärdar. Spanien
säljer t.ex. vapen till Marocko, Sydkorea, Thailand,
Indonesien och Filippinerna.
Ryssland och Kina inger oro av en annan anledning. För
båda är vapen en viktig källa till exportinkomster. Ryssland
försöker dessutom få sälja vapen för att betala av
Sovjetunionens gamla skulder. De tar uppenbarligen ingen
som helst hänsyn till hur köparen kan tänkas bruka vapnen.
Men det är inte bara där det finns militärindustriella
komplex som ekonomisk kris och fallande sysselsättning
utnyttjas som argument för att sälja krigsmateriel. Det
gäller även i Sverige. Här ser vi hur tidigare förbjudna
länder nu öppnas för vapenexport såsom Turkiet, Pakistan,
Thailand och länder kring Persiska viken. Vi ser också hur
nya vapentyper tillåts för export till Indonesien.
Regeringen blundar för vapenhandelns destabiliserande
följder. I stället bidrar den till denna katastrofala utveckling
genom att liberalisera den svenska exporten av
krigsmateriel. Vänsterpartiet anser att arbetet för att
begränsa vapenhandeln måste bli en huvuduppgift för
Sverige i FN och ESK.
Vapen i inbördeskrig
FN:s vapenregister upptar -- i likhet med SIPRI:s --
endast tyngre vapen, sådana som används i krig mellan
stater. Men i de inre konflikterna används huvudsakligen
lättare vapen för upprorsbekämpning (anti-insurgency
weapons). De internationella vapenströmmarna bestående
av sådana vapen är betydligt svårare att kontrollera. USA:s
Arms Control and Disarmament Agency säger sig
emellertid ha data över dessa strömmar. Det är
utomordentligt angeläget att denna handel kartläggs för att
få stopp på spridningen av dessa oerhört dödsbringande
vapen.
Bland dessa vapen finns exempelvis landminor vilka
dödar och lemlästar många år efter krigens slut. Experter
uppskattar antalet till minst 85 miljoner, kanske över
hundra miljoner, vilka har spritts i en rad länder som
Afghanistan, Angola, El Salvador, Etiopien, Irak,
Kambodja, Moçambique, Nicaragua, Somalia, Vietnam
och f.d. Jugoslavien. Det är billiga vapen. En landmina
kostar 10 till 20 dollar i inköp -- men kostnaderna för att röja
den belöper sig till mellan 300 och 1 000 dollar. Priset för
offren som lemlästas för livet är ännu högre, liksom givetvis
för de fattiga länder offren kommer ifrån. En första åtgärd
för att minska spridningen av landminor vore därför att
drastiskt höja priset för tillverkning och försäljning av dem.
Vänsterpartiet föreslår att Sverige i FN tar initiativ till
offentlig redovisning av handeln med s.k. lätta vapen. I den
påbörjade översynen av de internationella reglerna för
användning av landminor (Landmines Protocol) skall
Sverige verka för förbud av export av sådana minor.
Stöd till reformer
Det i längden effektivaste sättet att angripa konflikter är
självklart att förhindra att de uppstår. Det behövs inte bara
ekonomiska reformer i u-länderna utan även politiska. De
senare blir än angelägnare när de ekonomiska reformerna,
så som de styrs av Internationella valutafonden (IMF),
leder till svåra sociala konflikter som kan hota den inre
stabiliteten.
Bistånd till reformer bör kopplas samman med
ländernas militärutgifter. Det är helt oacceptabelt att de
använder mer av sina knappa resurser till militära ändamål
än till sociala ändamål som utbildning och hälsovård. Detta
gäller exempelvis Pakistan, som avsätter en tredjedel av
statsbudgeten till militären. Låga militärutgifter får
emellertid inte göras till ett villkor för biståndet. Det är
långt effektivare att ''belöna'' landet med ökat bistånd, om
det minskar sina militärutgifter. En sådan biståndspolitik
bör Sverige föra.
Vad det hela handlar om är att undanröja
konfliktorsakerna i tid, innan de övergått i väpnat våld. För
detta krävs kraftigt ökade resurser för freds- och
konfliktforskning, i synnerhet med tanke på de förändrade
konfliktmönstren. Det är oförsvarligt av regeringen att i det
här läget minska anslagen till fredsrörelserna och till den
oberoende konfliktforskningen. Vänsterpartiet tar upp
detta i en särskild motion i vilken föreslås ett större anslag
och en annan inriktning än regeringens.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenskt agerande för att
motverka etniska och religiösa konflikter i u-världen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenskt agerande för att lösa
konflikten i Kashmir,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i kontakterna med
den ryska respektive kinesiska regeringen bör kräva att de
nationella problemen i Centralasien måste lösas med
fredliga medel,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenska initiativ i Världsbanken
och Asiatiska utvecklingsbanken för att utveckla bistånd till
gränsregionala samarbetsprojekt i Centralasien,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenskt initiativ i FN för att lösa
gränstvister som kolonialmakterna efterlämnat,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenskt FN-initiativ för att
stoppa vapenexporten till Mellanöstern med hänvisning till
säkerhetsrådets resolution 678,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Sveriges arbete i FN och ESK för
att begränsa vapenhandeln,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenskt initiativ i FN för att få
till stånd offentlig redovisning av handeln med lätta vapen
för upprorsbekämpning,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige skall verka för
internationellt förbud mot export av landminor,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige bör ge ökat bistånd
till länder som minskar sina militärutgifter.
Stockholm den 25 januari 1994
Bertil Måbrink (v)
Hans Andersson (v)
Berith Eriksson (v)
Bengt Hurtig (v)
Johan Lönnroth (v)
Björn Samuelson (v)
Eva Zetterberg (v)