Inledning
Krigets helvete har åter kommit till Europa, så nära att vi fått dess offer inom synhåll. Vi har tvingats inse att vi kan göra föga för att stoppa ett krig när det väl brutit ut. Krigen måste stoppas tidigare. Konflikterna måste lokaliseras och lösas innan de övergått i väpnat våld.
Under det kalla kriget kom konflikterna i Europa inte upp till ytan. Krigen utkämpades i stället i tredje världen, oftast med endera supermaktens politiska och militära bistånd. När det kalla kriget tog slut var förhoppningarna stora att konflikterna i Syd skulle kunna lösas. Men det visade sig svårare än väntat. Krigen blossade upp på nytt i Afghanistan och Angola. Nya krig har brutit ut.
Konfliktorsaker och konflikthärdar
Många av konflikterna i Syd har sin grund i koloniseringen. Genom avkoloniseringen uppstod nya självständiga stater av vilka de flesta lider brist på legitimitet i flera avseenden. Statens styre bygger inte på ett brett folkligt stöd utan på eliter som inte sällan tagit makten genom statskupper. Många u-länder saknar en fast koppling mellan nation och stat. De är multinationella eller multietniska och statsmakten grundas alltid på en dominerande etnisk grupp, ett ''statsfolk''. Staterna har byggts upp på ideologier som kan vara politiska, religiösa eller rotade i den förkoloniala traditionen. Nationalismen har blivit en viktig faktor i statsbyggandet.
Bristen på demokrati gör det lättare för den makthavande eliten att tillgripa krig för att nå sina mål. En sådan politik är svårare att driva när den måste finna stöd hos folket. Därtill kommer att flertalet u-länder fått generöst militärbistånd från sina f.d. ''moderländer'' och någon av supermakterna. Sådant bistånd har ytterligare stärkt militärens ställning.
Etniska konflikter
Hotet om yttre intervention är en orsak till att u- länderna är sårbara. De har etniska minoriteter som söker stöd från sina fränder, vanligen grannlandets ''statsfolk''. Stormakter och regionala makter blandar sig i för att tillsätta eller upprätthålla regimer som de anser vara av vital betydelse för sina säkerhetsintressen.
Den brittiska kolonialmakten efterlämnade sådana svåra motsättningar på den indiska subkontinenten. De religiösa och etniska konflikterna i Indien har skärpts. Minoriteterna möts med brutalt våld. Konflikten i Kashmir har förvärrats och ökat spänningarna mellan Indien och Pakistan, som nu kapprustar intensivt. Båda proklamerar sin rätt till kärnvapen eftersom motsidan sägs ha sådana. De söker stöd utifrån; Pakistan hos muslimska stater och Indien hos Ryssland och Kina.
Vänsterpartiet anser att Sverige borde utnyttja sin gamla goodwill i tredje världen för att få till stånd åtgärder för att motverka etniska och religiösa konflikter som den mellan Indien och Pakistan. I Kashmir har Sverige en särskild anledning att agera för en fredlig lösning då det finns ett stort svenskt biståndsprojekt där, Urikraftverket, som försenas och fördyras av striderna.
I Centralasien innebar Sovjetunionens upplösning att folk som koloniserades av Tsar-Ryssland nu återupptäcker sin gamla identitet som i många fall spänner över statsgränserna. Här kan vi redan se stora risker för nya konflikter. Samma mönster kan dock skönjas även utanför det forna Sovjet, exempelvis i de s.k. autonoma regionerna i Kina: Tibet, Inre Mongoliet och Xingjian.
Vänsterpartiet föreslår att regeringen i sina kontakter med den ryska respektive kinesiska regeringen ger uttryck för dessa farhågor och framför det absoluta kravet att problemen måste lösas med fredliga medel. Detta skulle underlättas om de internationella biståndsgivarna -- främst Världsbanken och Asiatiska utvecklingsbanken -- gick in med bistånd till gränsregionala samarbetsprojekt i Centralasien. Sverige bör i dessa organ ta initiativ till sådant bistånd.
Gränserna
När gränserna drogs av kolonialmakterna togs ingen hänsyn till språk, religion eller andra särskiljande faktorer. Tvärtom utnyttjade kolonialmakterna gränser för att söndra och härska. Resultatet är att mer än hälften av FN:s medlemsstater i dag saknar etniskt baserade gränser. I Afrika söder om Sahara finns inga sådna gränser över huvud taget med undantag för delar av Etiopiens gräns. Varenda gräns mellan arabstaterna -- från Marocko till Irak -- drogs av Frankrike, Italien och Storbritannien. Resultatet av detta är att det uppstått ett flertal gränskonflikter, i en del fall gällande naturtillgångar som olja och vatten. Flodregleringar och dammbyggen ger exempelvis lätt upphov till tvister.
Konflikterna har ytterligare komplicerats i och med att kuststaterna utsträckt sina havsgränser och konkurrerar om oljeförekomster och fiskerätter. En sådan konflikt som nu är under uppsegling gäller havsgränserna i Sydkinesiska sjön. Aseanländerna och Vietnam är uppenbart oroade över att Kina dels rest anspråk på hela detta havsterritorium, dels inlett en snabb upprustning av sina sjöstridskrafter. Spratlyöarna ligger i ett område som anses innehålla stora oljetillgångar och flera länder tvistar därför om rätten till dem: Kina, Taiwan, Filippinerna och Malaysia. Praktiskt taget alla länderna i regionen har svarat på det nya hotet med att själva rusta upp sina flottor, delvis med billiga ryska vapen.
Vänsterpartiet anser att gränstvisterna innehåller så farligt konfliktstoff att det borde föranleda FN att medverka med experthjälp och preventiv diplomati för att lösa dem. Lösningar på sådana konflikter kan vara lättare att åstadkomma om tvisterna behandlas som postkoloniala problem snarare än bilaterala konflikter. Sverige bör ta initiativ till sådant fredsbevarande arbete.
Vapenhandeln som destabiliserar
Konflikthärdarna återfinns vanligen i de upprustade regionerna, där staterna köper stora mängder vapen. Det framgår också av den första rapporten från FN:s vapenregister. Av de 184 medlemsstaterna (plus Schweiz och Vatikanstaten) som tillfrågades, skickade 98 in rapporter. De flesta exportörerna gjorde det, men bara två tredjedelar av importörerna. En del viktiga länder rapporterade inte. Bland dem som inte gjorde det i Asien var Bangladesh, Indonesien, Nordkorea och Thailand. Libyen, Egypten och Israel var de enda i Mellanöstern som rapporterade.
Fortfarande är det SIPRI som publicerar de utförligaste uppgifterna om vapenaffärerna. Om vi ser på vilka länder som köpte vapen efter det kalla krigets slut, dvs. under åren 1990-92, är det några länder och regioner som framstår som särskilt rustningsbenägna. Det är de sydeuropeiska Natoländerna (Spanien, Grekland, Turkiet), Mellanöstern (Syrien, Israel, Egypten), länderna kring Persiska viken (Iran, Kuwait, Förenade arabemiraten, Oman, Qatar, Saudiarabien), Indien, Pakistan, Sri Lanka, länderna kring Sydkinesiska sjön (Kina, Malaysia, Singapore, Indonesien, Thailand, Filippinerna), Taiwan, Japan och Sydkorea. Länderna i Afrika söder om Sahara har nästan upphört att köpa vapen. De har helt enkelt inte råd.
Glöm inte Gulfkriget
Gulfkriget blev en larmsignal om faran att sälja krigsmateriel till Mellanöstern, framför allt i USA, Storbritannien och Västtyskland, vars företag hade sålt högteknologisk utrustning till Irak. USA inledde förhandlingar med de övriga ständiga medlemmarna av FN:s säkerhetsråd för att nå en överenskommelse om att förhindra destabiliserande upprustning i regionen. Detta ingick också i säkerhetsrådets resolution 678 (29 november 1990), vilken uppställde som mål för de USA-allierades militära aktion att återupprätta fred och säkerhet i området.
Förhandlingarna har inte lett till något stopp för vapenexporten till Mellersta Östern. Tvärtom har USA efter Gulfkriget sålt stora mängder vapen till Turkiet, Egypten, Israel, Saudiarabien och Kuwait. Storbritannien har sålt vapen till Saudiarabien och Qatar, Frankrike till Saudiarabien, Kuwait, Oman och Qatar. Vidare har Ryssland sålt vapen till Iran, Turkiet och Förenade arabemiraten och Kina till Iran.
Vänsterpartiet finner det ytterst angeläget att stoppa vapenexporten till Mellanöstern. Sverige bör ta upp denna fråga i FN och hänvisa till utfästelsen i resolution 678.
De fem storas ansvar
Att FN:s vapenregister upprättats är ett viktigt steg i arbetet att göra vapenhandeln synlig. Men det är inte tillräckligt så länge de ständiga medlemmarna av FN:s säkerhetsråd -- vars uppgift det är att vaka över freden -- är de som eldar under konflikthärdarna. Dessa svarar för 85 procent av vapenexporten. USA stod för halva marknaden 1991. Uppenbarligen är det mot dessa fem stater som påtryckningarna måste inriktas om strömmen av vapen till konfliktområdena skall kunna strypas.
Ett annat problem är att EU ännu inte antagit några gemensamma regler för vapenexporten. Det finns ingen effektiv kontroll vid EU:s yttre gränser. Många befarar att länder med ''liberala'' regler för vapenexporten kan bli genomgångsländer för reexport till krishärdar. Spanien säljer t.ex. vapen till Marocko, Sydkorea, Thailand, Indonesien och Filippinerna.
Ryssland och Kina inger oro av en annan anledning. För båda är vapen en viktig källa till exportinkomster. Ryssland försöker dessutom få sälja vapen för att betala av Sovjetunionens gamla skulder. De tar uppenbarligen ingen som helst hänsyn till hur köparen kan tänkas bruka vapnen.
Men det är inte bara där det finns militärindustriella komplex som ekonomisk kris och fallande sysselsättning utnyttjas som argument för att sälja krigsmateriel. Det gäller även i Sverige. Här ser vi hur tidigare förbjudna länder nu öppnas för vapenexport såsom Turkiet, Pakistan, Thailand och länder kring Persiska viken. Vi ser också hur nya vapentyper tillåts för export till Indonesien.
Regeringen blundar för vapenhandelns destabiliserande följder. I stället bidrar den till denna katastrofala utveckling genom att liberalisera den svenska exporten av krigsmateriel. Vänsterpartiet anser att arbetet för att begränsa vapenhandeln måste bli en huvuduppgift för Sverige i FN och ESK.
Vapen i inbördeskrig
FN:s vapenregister upptar -- i likhet med SIPRI:s -- endast tyngre vapen, sådana som används i krig mellan stater. Men i de inre konflikterna används huvudsakligen lättare vapen för upprorsbekämpning (anti-insurgency weapons). De internationella vapenströmmarna bestående av sådana vapen är betydligt svårare att kontrollera. USA:s Arms Control and Disarmament Agency säger sig emellertid ha data över dessa strömmar. Det är utomordentligt angeläget att denna handel kartläggs för att få stopp på spridningen av dessa oerhört dödsbringande vapen.
Bland dessa vapen finns exempelvis landminor vilka dödar och lemlästar många år efter krigens slut. Experter uppskattar antalet till minst 85 miljoner, kanske över hundra miljoner, vilka har spritts i en rad länder som Afghanistan, Angola, El Salvador, Etiopien, Irak, Kambodja, Moçambique, Nicaragua, Somalia, Vietnam och f.d. Jugoslavien. Det är billiga vapen. En landmina kostar 10 till 20 dollar i inköp -- men kostnaderna för att röja den belöper sig till mellan 300 och 1 000 dollar. Priset för offren som lemlästas för livet är ännu högre, liksom givetvis för de fattiga länder offren kommer ifrån. En första åtgärd för att minska spridningen av landminor vore därför att drastiskt höja priset för tillverkning och försäljning av dem.
Vänsterpartiet föreslår att Sverige i FN tar initiativ till offentlig redovisning av handeln med s.k. lätta vapen. I den påbörjade översynen av de internationella reglerna för användning av landminor (Landmines Protocol) skall Sverige verka för förbud av export av sådana minor.
Stöd till reformer
Det i längden effektivaste sättet att angripa konflikter är självklart att förhindra att de uppstår. Det behövs inte bara ekonomiska reformer i u-länderna utan även politiska. De senare blir än angelägnare när de ekonomiska reformerna, så som de styrs av Internationella valutafonden (IMF), leder till svåra sociala konflikter som kan hota den inre stabiliteten.
Bistånd till reformer bör kopplas samman med ländernas militärutgifter. Det är helt oacceptabelt att de använder mer av sina knappa resurser till militära ändamål än till sociala ändamål som utbildning och hälsovård. Detta gäller exempelvis Pakistan, som avsätter en tredjedel av statsbudgeten till militären. Låga militärutgifter får emellertid inte göras till ett villkor för biståndet. Det är långt effektivare att ''belöna'' landet med ökat bistånd, om det minskar sina militärutgifter. En sådan biståndspolitik bör Sverige föra.
Vad det hela handlar om är att undanröja konfliktorsakerna i tid, innan de övergått i väpnat våld. För detta krävs kraftigt ökade resurser för freds- och konfliktforskning, i synnerhet med tanke på de förändrade konfliktmönstren. Det är oförsvarligt av regeringen att i det här läget minska anslagen till fredsrörelserna och till den oberoende konfliktforskningen. Vänsterpartiet tar upp detta i en särskild motion i vilken föreslås ett större anslag och en annan inriktning än regeringens.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenskt agerande för att motverka etniska och religiösa konflikter i u-världen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenskt agerande för att lösa konflikten i Kashmir,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i kontakterna med den ryska respektive kinesiska regeringen bör kräva att de nationella problemen i Centralasien måste lösas med fredliga medel,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenska initiativ i Världsbanken och Asiatiska utvecklingsbanken för att utveckla bistånd till gränsregionala samarbetsprojekt i Centralasien,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenskt initiativ i FN för att lösa gränstvister som kolonialmakterna efterlämnat,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenskt FN-initiativ för att stoppa vapenexporten till Mellanöstern med hänvisning till säkerhetsrådets resolution 678,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Sveriges arbete i FN och ESK för att begränsa vapenhandeln,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenskt initiativ i FN för att få till stånd offentlig redovisning av handeln med lätta vapen för upprorsbekämpning,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige skall verka för internationellt förbud mot export av landminor,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör ge ökat bistånd till länder som minskar sina militärutgifter.
Stockholm den 25 januari 1994 Bertil Måbrink (v) Hans Andersson (v) Berith Eriksson (v) Bengt Hurtig (v) Johan Lönnroth (v) Björn Samuelson (v) Eva Zetterberg (v)