1993 års nobelpristagare i kemi, Kary B Mullis och
Michael Smith, har uppfunnit metoder som hjälpt
genforskningen ett stort steg framåt. James Watson och
Francis Crick fick nobelpris år 1962 för sin presentation av
en modell av DNA-molekylen, den berömda
dubbelspiralen, och lade därmed grunden till en mycket
framgångsrik forskning i genetik. Sedan dess har upptäckter
rörande genernas struktur och funktion prisbelönats ett
flertal gånger.
År 1972 visade forskarna Jackson, Seymours och Berg
hur man kan utföra rekombinant DNA-verksamhet, med
andra ord hur genteknik går till. Året efter utfördes den
första genkloningen. Enligt rapporter i dagspressen har
man nu även lyckats med kloning av mänskliga celler.
Sedan mitten av 1980-talet har forskare världen över i
det internationella projektet HUGO, Human genome
organization, försökt kartlägga hela den mänskliga
arvsmassan, dvs systematiskt försökt lokalisera och tyda
varje tecken i systemet. År 2005 skall arbetet vara färdigt.
Det är ett projekt som i storlek jämförs med
Apolloprojektet -- det som förde människan till månen.
Men den här gången gäller det att upptäcka den inre
rymden.
Genteknik är den del inom biotekniken där man direkt
arbetar med arvsanlagen. Genteknik innebär att man med
tekniska metoder, ofta med hjälp av biologiska värdar,
mellanhänder, flyttar arvsanlag från en organism till en
annan. Med genteknik är det således möjligt att flytta
genetiskt material från en art till en annan. Metoden ger
också möjligheter att införa syntetiskt framställda
arvsanlag.
Det som har med människors tillblivelse och framtida
förutsättningar att göra är mycket lockande områden för
forskning och spekulationer. All forskning är inte god och
har inte mänsklighetens bästa som utgångspunkt.
Genforskningen bör stå i mänsklighetens tjänst, så att man
t.ex. kan byta ut gener som påverkar en människas hälsa
och utveckling i negativ riktning. Det vore djupt olyckligt
om den nya ökade kunskapen om arvsmassan fick militära
tillämpningar. Utnyttjande av genetisk kunskap för att
utveckla vapen bör helt förbjudas.
Genteknik har gjort det möjligt att utveckla nya,
effektiva skyddssystem, såsom vacciner och annan profylax,
samt metoder för tidig diagnostik.
De toxiner som idag kan produceras med genteknik
överträffar nervgasernas giftighet, påpekar bl.a. FOA i en
artikel i Ny teknik 1991:18. Det går att framställa
mosaikvapen, dvs. skräddarsydda gifter, komponerade från
ormar, alger, skorpioner och hormoner. Vacciner som bara
skyddar de egna soldaterna och inte fiendens är andra
exempel.
Gentekniken gör det också möjligt att knyta samman
virulensfaktorer (specifika egenskaper, i form av DNA-
sekvenser/DNA-delar, som gör att en viss organism
framkallar en viss sjukdom) och utifrån det skapa en helt ny
organism. På så sätt kan man också framställa
skräddarsydda vapen som är nästan omöjliga att
diagnostisera för fienden. Genom att ''komponera ihop''
anlag från olika organismer, omintetgör man nästan alla
chanser för upptäckt, även med de mest avancerade
gentekniska metoder. Den ökade kunskapen om den
mänskliga arvsmassan kan således få militära tillämpningar.
Med genteknik går det således att tillverka biologiska
vapen som mosaikvapen, supertoxiner, specialanpassade
vacciner och vapenhormoner. Den senaste forskningen har
även gjort det möjligt att ''målstyra'' toxiner till olika organ
eller strukturer i människokroppen. Enligt Hans Wigzell,
professor i immunologi, skall det även vara möjligt att
utveckla biologiska stridsmedel som utnyttjar genetiska
skillnader mellan olika folkslag. Detta är synnerligen
allvarligt och också tyvärr relativt okänt.
Den mycket snabba utvecklingen av biologiska
stridsmedel och de toxiner som idag kan produceras med
genteknik är oroande. Under 1980-talet ökade kopplingen
mellan biotekniken och den militära forskningen och
tillämpningen markant. Från åren 1981 till 1986 ökade
Pentagon sitt program för rent biologisk försvarsforskning
från 15,1 miljoner dollar till 90 miljoner årligen.
Ett förbud mot användning av biologiska vapen
omfattades av 1925 års Genèveprotokoll. Femtio år senare
trädde den biologiska vapenkonventionen i kraft,
Konventionen om förbud mot utveckling, framställning och
lagring av bakteriologiska (biologiska) vapen och
toxinvapen. Den förbjuder forskning, utveckling och
lagring av biologiska vapen.
Den konventionen är inte ett tillräckligt skydd. Den
tillåter exempelvis skyddsforskning på biologiska vapen.
Sådan forskning ger kunskap om dels hur befolkningen kan
skyddas mot biologiska vapen och dels hur nya biologiska
vapen kan framställas. Problemet är att vad som i
verkligheten kan klassas som offensiv försvarsforskning
eller defensiv skyddsforskning är mycket svårt att avgöra.
Tyvärr är mycket av skyddsforskningen hemlig. En
motivering för sekretessen är att inte oroa befolkningen och
de egna soldaterna. Reglerna rörande sekretessen för
skyddsforskning behöver ses över.
Ytterligare ett problem är att ett effektivt kontrollsystem
saknas. Från svenskt håll har B- och
toxinvapenkonventionen från år 1972 länge kritiserats för
sin brist på kontroll och verifikationsprocedurer.
Många länder, framför allt u-länder, är mycket
tveksamma till långtgående verifikationsmetoder då sådana
kan användas som förevändning för att få otillbörligt insyn
i deras biotekniska industri eller användas för att få tillgång
till unikt genetisk material. Detta är en viktig politisk fråga
som måste lösas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att genteknologins framsteg inte
används för utvecklande av nya biologiska vapen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om införandet av ett effektivt
kontrollsystem för att övervaka utvecklingen inom
genteknologins område vad gäller framställning av vapen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en översyn av reglerna för
sekretess vid skyddsforskning.
Stockholm den 21 januari 1994
Margareta Viklund (kds)