Det kalla krigets slut innebär nya möjligheter till
samarbete. I många länder har demokratiska regeringar
ersatt auktoritära regimer. Ideologiska barriärer har fallit.
Nationer ses inte längre som brickor i det bipolära
maktspelet. I många av världens regioner har krig
mellan länderna blivit alltmer avlägset. Sveriges
säkerhetspolitiska läge har starkt förbättrats som en följd av
det kalla krigets slut. Hotet om en militär konflikt som kan
beröra vårt land har kraftigt minskat.
Tyngdpunkten för internationell fred och säkerhet måste
därför förskjutas från att enbart gälla staters och nationers
säkerhet till att betona människors/individers säkerhet.
Arvet efter det kalla krigets ''ordning'' har på många håll
följts av blodiga konflikter inom stater. Det pågår
mellan 30 och 40 konflikter i världen idag. Huvuddelen av
dem är inbördeskrig med förödande konsekvenser för
civilbefolkningen. Den globala miljöförstöringen, brott mot
mänskliga rättigheter, internationell terrorism och
kriminalitet, flyktingströmmar till följd av fattigdom och
etniska motsättningar är hot som har en icke-nationell,
gränsöverskridande karaktär. De är hot mot våra samhällen
snarare än mot nationalstaten.
Dessutom kvarstår fortfarande fiendebilder och militär
upprustning i vissa regioner, liksom hoten från
massförstörelsevapen och offensiva, konventionella vapen.
Förhållandet till den s.k. tredje världen är i grova drag
oförändrat, präglat av ständigt ökande klyftor och
polarisering i över- och underutvecklingens livsstilar.
De nya utmaningarna för att säkra verklig fred i världen
blir därför att utvidga och säkra de framgångar i form av
nedrustningsavtal och konventioner som hittills nåtts när
det gäller staters säkerhet och att bygga verklig säkerhet för
människorna genom undanröjande av både de nya och de
gamla globala hoten.
Vi menar att Sverige kan bidra till detta arbete genom
en sammanhållen politik på en rad områden.
2. Gemensam säkerhet/människors säkerhet
Vår politik bygger på Palmekommissionens begrepp
''gemensam säkerhet''. Det utgår från att säkerhet i
kärnvapenåldern bara kan byggas tillsammans. Säkerhet
måste uppnås inte mot motståndaren utan
tillsammans med honom. I stället för hot om
förintelse måste grunden för den internationella -- och
därmed även den nationella -- säkerheten vara
samarbete för gemensam överlevnad.
Under modern tid och i det internationella samfundet
har begreppet säkerhet definierats som staters säkerhet.
Därav FN:s och andra internationella institutioners
betoning på principen om icke-inblandning i staters interna
angelägenhet. Detta har rättfärdigat kraftiga satsningar på
militärt försvar på bekostnad av social välfärd och har tillåtit
metoder som begränsat mänskliga rättigheter.
I dag är detta ett alldeles för snävt synsätt. För att även
människors/individers säkerhet skall bli verklig och global
säkerhet därmed uppnås, måste de globala hoten som
miljöförstörelse, social utslagning, brott mot mänskliga
rättigheter, etniska konflikter, internationell kriminalitet
och terrorism kunna undanröjas.
Stater kan inte längre klara sin säkerhet om gångna
tiders maktpolitik får fortsätta att styra de framtida
internationella relationerna. Världen har blivit mindre och
människor beroende av varandra.
Det viktigaste målet för global säkerhet måste vara att
förebygga konflikter och krig genom att avskaffa
ekonomiska, sociala, politiska och militära förhållanden
som hotar människor och genom att förutse och hantera
kriser innan de leder till väpnade konflikter.
Den gemensamma säkerhetens ena beståndsdel är
utvecklingen av ett gott ekonomiskt, socialt, kulturellt och
politiskt samarbete och där en delegitimering av våld som
politiskt instrument sker.
Den gemensamma säkerhetens andra beståndsdel är
omrustning, en planerad omställning av offensiva,
konventionella och nukleära försvarsstrukturer till i
huvudsak defensiva kombinationer av militärt försvar,
civilskydd och civila försvarsåtgärder. Dessa måste
självfallet kopplas till regionala ordningar för gemensam
säkerhet, byggd nedifrån och uppåt. De viktigaste
uppgifterna blir nu att:
1. Förebygga och lösa konflikter 2.
Demilitarisera internationella relationer/aktiv
nedrustning 3.
Undanröja massförstörelsevapen
Om inte effektiva avtal och gemensamma mekanismer
på dessa områden kan komma till stånd snabbt, finns en risk
att ensidiga åtgärder från vissa staters sida skapar
snöbollseffekter och upprustning som potentiellt kan leda
oss in i ett nytt kallt krig.
3. Fred med fredliga medel/konflikthantering
Det kalla krigets epok karaktäriserades av en tro på att
fred kunde skapas med våldets medel. Freden skulle byggas
på en kombination av avskräckning och
förtroendeskapande åtgärder. Med mycket omfattande
militära medel skulle blocken och supermakterna avskräcka
varandra från att inleda ett krig som skulle leda till
garanterad ömsesidig förstörelse.
Motkrafterna mot detta synsätt fanns i Willy Brandts och
Hans Dietrich Genschers östpolitik och i
Palmekommissionens idéer om gemensam säkerhet, som
båda fick genomslag i internationell politik och bidrog till
det kalla krigets slut och det ena blockets upplösning.
När det kalla kriget är slut, blir huvudproblemet att
förebygga och att lösa konflikter. Konflikterna i t.ex.
Jugoslavien, Somalia, Kaukasus etc. fungerar inte enligt det
''gamla'' spelets regler. Det rör sig om krig som inte kan
avskräckas och där militära motåtgärder eller
''ordningshållande'' riskerar att skapa vida större problem.
Bilden har blivit mer komplicerad och oförutsägbar än
under det kalla kriget. Därför behövs det en ny
medvetenhet om konflikter som sådana, konflikters
psykologi och kulturella dimensioner, om förhandling,
medling, skiljedom, förlikning -- och våldsförebyggande
åtgärder.
Konflikthantering i bred mening är den stora
utmaningen. I detta ingår konfliktanalys,
krigsriskutvärdering och tidig förvarning av konflikter
innan de övergår till våld på olika nivåer. Insatser för att
förebygga våld är de viktigaste och i längre perspektiv
de mest lönsamma. Om inte det lyckas i tid, krävs olika
typer av civila och militära fredsbevarande åtgärder, såsom
övervakande av vapenvila, buffertzonarrangemang etc.
Parallellt med detta behövs fredsskapande -- alla
typer av förhandlingar, medling, skiljedom etc. -- samt
fredsbyggande dvs. försoning, gemensamma
utvecklingsprojekt, skapande av nya strukturer som tar bort
orsakerna till våldet och samtidigt fungerar förebyggande
mot nya krig i framtiden.
Detta måste utvecklas till en sammanhängande politik.
Det förutsätter en vilja att se problemen i ett större
sammanhang, att förstå konfliktdynamik och
konfliktpsykologi på olika nivåer; nationellt och
internationellt. Inte minst behövs institutioner och aktörer
som hitintills inte har kunnat spela någon större roll i
säkerhets- och fredspolitik. FN:s civila insatser som
valövervakare och civilpolis måste byggas ut. Institutioner
för såväl förvarning, faktafinnande som konfliktlösning
måste ges en mycket starkare roll också på regional nivå
(ESK). ''Fredsakademier'' bör på sikt tillskapas i varje land
för både insamlande av kunskap och för utbildning i
fredsarbete av polis och de civila och militära
fredsbevarande styrkorna.
Sverige bör integrera detta synsätt i sin politik och i olika
internationella organ aktivt ta initiativ i denna riktning.
Svenska insatser för medling/konfliktlösning
Det internationella samfundet har de senaste åren mer
än tidigare varit aktivt indraget i försök att lösa konflikter
såväl mellan som -- och inte minst -- inom stater. Även om
de konkreta motiven varierat i de enskilda fallen, är denna
tendens en naturlig följd av det allt starkare sambandet
mellan ländernas inrikes- och utrikespolitik.
Denna utveckling, som innebär nya och många gånger
mycket svåra utmaningar, har lett till att både ESK och FN
på olika sätt sökt stärka sin potential för att öka
möjligheterna att finna fredliga lösningar på konflikter,
oavsett om dessa varit nationella eller internationella.
Exempel på sådana är fredsbevarande styrkor, militära
och/eller civila observatörer, övervakning av valprocedurer,
aktiv medling, utbildning av civila poliser, uppbyggnad av
social infrastruktur m.m. Till mönstret hör även ESK:s
''Centrum för förebyggande konflikter'' och FN:s nya
avdelning för humanitära frågor.
Parallellt med och vid sidan om denna institutionella
process har det samtidigt visat sig finnas behov av en rad
andra initiativ.
Värt att nämna är att SIPRI:s nuvarande chef har av
ESK knutits till försök att finna fredliga lösningar på
konflikter i det forna Sovjetunionen. På Institutet för freds-
och konfliktforskning i Uppsala byggs ett
konfliktdataregister upp i syfte att i tid kunna förutse
konflikter. Liv och Fred-institutet hjälper FN i Somalia i
försöken att bygga upp en politisk struktur från grunden och
uppåt (se generalsekreterarens rapport l2/ll.93 s/26738).
Transnationella stiftelsen för Freds- och Framtidsforskning
har länge arbetat för att förhindra en vidgning av de
väpnade konflikterna till Kosovo. Olof Palmes
Internationella Centrum och European Civic Center for
Conflict Resolution Studies in Vojvodina samarbetar kring
ett konfliktlösningsprojekt i f.d. Jugoslavien. l7 svenska
folkrörelser och ideella organisationer sänder ett större
antal fredsövervakare till Sydafrika för att i samarbete med
inhemska organisationer söka begränsa och minska våldet.
Det finns uppenbarligen i dag ett större behov av att
söka både möjligheter och resurser för att förebygga, lösa
och/eller transformera väpnade konflikter, så att de kan
hanteras i fredliga former. Modeller och former för hur
detta kan ske varierar från fall till fall.
Utrymme och intresse för svenska insatser i fråga om
förhandling, medling och försoning i nationella och
internationella konflikter är av allt att döma betydande. I
kraft av sin historia och traditionella ställning i det
internationella samhället bör svenska insatser ha goda
förutsättningar att spela en särskild roll i dessa avseenden --
oavsett om detta sker i regeringens namn eller inte. Detta
arbete är viktigt och växande. Det gäller nu att agera snabbt
och effektivt och att avsätta tillräckliga resurser härför.
Vi begär därför att regeringen snarast återkommer med
förslag beträffande former och resurser för stärkta svenska
insatser i fråga om förhandling, medling och försoning i
nationella och internationella konflikter.
Det folkligt förankrade fredsarbetet
Erfarenheterna av de senaste årens utveckling har
understrukit betydelsen av ett folkligt förankrat
engagemang för fred, nedrustning och mänskliga
rättigheter. Den organiserade folkliga opinionens roll för
dessa frågor kan knappast överskattas.
Bakom folkrörelsernas allt mer mångfasetterade arbete
ligger växande insikter om komplexiteten i nationella och
internationella relationer såväl i ett Nord/Syd- som i ett
Öst/Väst-perspektiv.
Det stöd som under 1980-talet byggdes upp i anslaget
''Information, studier och forskning om freds- och
nedrustningssträvanden m.m.'' för folkrörelser och andra
ideella organisationer, hade till syfte att ge dessa strävanden
en bred förankring.
Sverige har gått i spetsen för att stärka folkrörelsernas
medverkan i Förenta nationernas arbete, s.k. NGO-
medverkan. I ESK:s Parisstadga från 1990 och i
slutdokumentet från ESK:s regeringschefsmöte i
Helsingfors 1992 nämns NGO-medverkan som ett nytt
inslag i ESK:s arbete.
Nu har ökade internationella kontakter blivit både
möjliga och nödvändiga. Samtidigt har de resurser som
ställts till folkrörelsernas förfogande för detta arbete på ett
avgörande sätt bidragit till att både bredda och fördjupa
engagemanget.
Vi socialdemokrater vill betona att det i rådande
internationella läge är av synnerlig vikt att det folkligt
baserade fredsarbetet ges tillräckliga resurser. De
förändringar som ägt rum i omvärlden gör det inte mindre
viktigt att anslagets fokus även fortsättningsvis är freds- och
nedrustningssträvanden. Vi menar att det är viktigt att
stödja verksamheter, som syftar till att finna fredliga
lösningar på konflikter.
Fredsrörelsen i vidare mening har förskjutit sitt intresse
till frågor om fred, mänskliga rättigheter och
säkerhetspolitik, kopplade till sönderfallet i Östeuropa och
integrationen i Västeuropa. Den svenska fredsrörelsen har
bidragit till den europeiska fredsrörelsens ansträngningar
att finna fredliga lösningar på konflikterna i f.d. Jugoslavien
och Transkaukasus.
Inte minst i det av nationalism och krig sönderslitna
Balkan behövs folkrörelseinsatserna. Den internationella
diplomatin, EG:s och FN:s insatser räcker inte till för att
skapa förutsättningar för försoning och fred. Regeringarna
behöver hjälp från oberoende nätverk av MR- och
fredsorganisationer. En långsiktig fred garanteras ytterst av
förtroendefulla relationer mellan individer.
Genom ett aktivt samarbete kan diplomaternas,
fredsforskarnas och fredsorganisationernas idéer och
förmågor komplettera varandra.
Det finns många exempel på hur de svenska
folkrörelserna deltar i opinionsbildningen för fred och i
nätverksbyggandet till stöd för de hängivna och modiga
fredsaktivisterna i konflikthärdarnas länder, som på olika
sätt motarbetas av sina regeringar och den officiella
propagandan i respektive land.
I budgetpropositionen argumenterar regeringen kring
folkrörelsernas positiva roll: ''Regeringen ser det vidare
som positivt att svenska ideella organisationer utvecklar
kontakter med organisationer och institutioner i de tidigare
kommunistiska diktaturerna. Denna typ av kontakter kan
stödjas genom detta anslag i det fall de syftar till att stärka
kunskaperna om säkerhetspolitik, fred, nedrustning och
demokrati i dessa länder''.
Men regeringens slutsats är att halvera anslaget till
denna verksamhet. Vi kan inte dela regeringens
uppfattning. De svenska folkrörelserna behöver för denna
viktiga nationella och internationella verksamhet ett
oförändrat stöd på 20 miljoner
kronor.
Vi delar inte heller regeringens uppfattning att anslaget
F 2
skall överföras till Civildepartementet. Folkrörelsernas
arbete kring fred och nedrustning är ett bidrag till
möjligheten att föra en aktiv svensk utrikespolitik. Detta
arbete och ett ömsesidigt gott samarbete främjas bäst av en
nära relation mellan Utrikesdepartementet och
folkrörelserna. Utrikesdepartementet bör även i
fortsättningen ha ansvar för anslaget F 2.
4.
En alleuropeisk fredsordning
Trots stora förhoppningar för några år sedan är dagens
bild av Europa nedslående. I Bosnien pågår utan uppehåll
efterkrigstidens värsta katastrof. Konflikten i Södra
Kaukasus trappas upp och utvecklingen i Ryssland inger
osäkerhet och oro och visar på vilken instabil grund denna
kärnvapenjätte vilar. I Västeuropa når arbetslösheten
nivåer som inte setts sedan trettiotalet. I dessa spår tar sig
intoleransen allt våldsammare former.
Europa och Sverige måste nu bidra till att bygga
säkerhets- och samarbetsstrukturer som både klarar
postkommunismens och en alltmer integrerad världs
utmaningar. Gemensam säkerhet är vårt mål.
I det vidgade säkerhetspolitiska perspektivet, en
säkerhetspolitik med mänskliga dimensioner, är ett allt
fastare förbund mellan Europas folk ett medel att befästa
freden och främja tillväxt och arbete.
De pågående konflikterna kastar en djup skugga över
den europeiska freds- och säkerhetspolitiska utvecklingen.
Samtidigt finns inte gamla bipolära låsningar. Forna
motståndare samverkar idag. Ett samarbetsnätverk växer
fram mellan Europas länder i existerande och nya
organisationer med nya uppgifter, som FN, ESK, EU,
NATO, VEU, NACC och Europarådet.
NATO, den kvarvarande militäralliansen, har förlorat
sin fiende och söker en ny roll. Även Västeuropeiska
unionens (VEU) roll är oklar.
Huvudfrågan i Europa är inte att utvidga
militäralliansen NATO utan att finna en hållbar
alleuropeisk fredsordning som inkluderar alla länder i
Europa inklusive Ryssland och USA. Institutioner och
politik måste demilitariseras och ersättas av samarbete
enligt den gemensamma säkerhetens tanke. Detta är den
nya tidens politik.
Genom samarbetsorganet NACC och det amerikanska
initiativet ''Partnerskap för Fred'' (PFP) försöker man skapa
nya strukturer för förtroendeskapande samarbete och ev.
gemensamma fredsbevarande insatser med länder som står
utanför NATO, inklusive Ryssland. Sverige bör på den
militära alliansfrihetens grund ge ett aktivt bidrag till PFP.
Europeiska säkerhetskonferensen/ESK
Bland de existerande internationella organisationerna
framstår ESK och FN som speciellt relevanta för
hanteringen av den nya tidens konflikthantering och
vidgade säkerhetstänkande. Här finns centrala element --
historiska, diplomatiska, erfarenhetsmässiga och
organisatoriska -- för kris- och konflikthanterande, ''good
offices'', medling, observation, fredsbevarande,
fredsskapande, kollektiv och gemensam säkerhet, en solid
grund att stå på.
Såväl ESK som FN måste dock utvecklas och ges rimliga
resurser för att kunna åta sig en växande mängd av
säkerhetsproblem och akuta kriser. Det bör vara en
tankeställare att NATO:s rent civilt-administrativa budget
(utan vapen och soldater) är 700 gånger större än ESK:s
samlade budget.
I och med toppmötet i Paris 1990 inleddes en ny fas i
ESK:s utveckling. Epokgörande i Parisstadgan var att
samtliga deltagarstater nu slöt upp bakom demokrati som
enda styrelseskicket och rättsstatens principer. Fördjupat
samarbete blev ett nyckelord. Stadgan gav också ESK
fastare arbetsformer.
De alltför snabba erkännandena av t.ex. centralasiatiska
republiker har försvagat ESK. Nu gränsar organisationen
till Kina och Afganistan, har flera medlemmar som inte
lever upp till Parisstadgans principer och har blodiga
konflikter inom sitt område.
ESK har sin styrka och sin svaghet i consensusprincipen
för beslut. Consensus är t.ex. viktig i det normativa arbetet
och i beslut som rör konflikter, där alla parter måste omfatta
de gemensamma besluten. Samtidigt innebär
consensusprincipen att organisationen är trög och har svårt
att finna gemensamma lösningar. ESK:s
parlamentarikerförsamling har uppmärksammat
problemen kring beslutsordningen och rekommenderat
ministerrådet att finna en kompletterande beslutsordning.
Medan Europa lägger ned miljarder på militära medel
syftande till att utkämpa krig om nödvändigt, lägger det
nästan inget på fred med fredliga medel. Det fanns länge
inga som helst institutioner som kunde göra något på ett
tidigt stadium i Jugoslavien. Om man i tid hade haft
konfliktanalys, fact finding, en bättre förståelse för
komplexiteten i denna oerhört svåra situation och hade haft
de nödvändiga institutionella ramarna kunde mycket varit
annorlunda.
ESK:s s.k. Valetta-principer och besluten om en
högkommissarie för minoriteter, fredsbevarande, s.k.
''emergency and dispute counsellors'' samt ESK:s Center
för konfliktförebyggande är bra initiativ men är långt ifrån
tillräckliga i förhållande till utmaningen, och organisationen
har knappast möjligheter eller resurser att implementera
dem effektivt.
Vi föreslår därför att Sverige skall arbeta för att
högkommissarien för nationella minoriteter får större
resurser. Erfarenheterna av hans arbete är mycket goda och
har till viss grad undanröjt konfliktungar i de baltiska
staterna.
I regionala frågor har ESK en viktig roll att spela. Det
gäller i f.d. Jugoslavien där ESK måste kräva att de
missioner som arbetat i Kosovo, Sandjak och Vojvodina
ovillkorligen måste få återvända. ESK måste planera för
hur dess institutioner och resurser bäst kan användas för att
återskapa försoning, rehabilitering och återuppbyggnad av
demokratiska institutioner i f.d. Jugoslavien.
I Nagorno-Karabach måste ytterligare ansträngningar
göras för fred i området. I Georgien måste ESK vidga sitt
mandat och arbeta för att mänskliga rättigheter respekteras
och att demokratiska institutioner inrättas. I Moldavien
måste ESK arbeta för att finna en politisk lösning samt ta
ansvar för att valprocessen förbereds och genomförs. Till
Tadjikistan bör en ESK-mission sändas för att stödja den
demokratiska processen.
I Estland och Lettland är ESK:s närvaro nödvändig för
att medverka till en harmonisk lösning av de frågor som rör
nationella minoriteter. De ryska truppernas
tillbakadragande måste slutföras.
För att ge ESK reella förutsättningar för att lyckas i sitt
arbete för att utveckla demokratiska institutioner och värna
respekten för mänskliga rättigheter måste ODIHR (Office
for Democratic Institutions and Human Rights) i Warszawa
stärkas. Sekretariaten i Wien och Prag måste ges de
ekonomiska resurser som krävs för att kunna genomföra ett
effektivt arbete. ESK:s medlemsländer måste ta sitt
ekonomiska ansvar för att organisationen görs
funktionsduglig.
Sverige bör därför ta initativet till att såväl ESK:s
mandat som resurser utökas i enlighet med vad vi anfört
ovan.
5. Sveriges roll
Sveriges medverkan i det internationella
nedrustningsarbetet måste syfta till att minska spänningarna
och risken för krig i världen. Detta arbete måste utgå från
en syn på säkerhet och samarbete, som betonar det
gemensamma intresset för fred och mänsklig överlevnad
och samtidigt en rättvis ekonomisk och social utveckling.
Sveriges aktiva utrikespolitik på den militära
alliansfrihetens grund har vunnit respekt i omvärlden.
Denna politik står inte i motsättning till ett ev. EU-
medlemskap. Sverige har tidigare fört en självständig och
aktiv nedrustningspolitik. Denna självständiga svenska
profil behövs även vid ett fastare samarbete i Europa.
Den nuvarande regeringens perspektiv har blivit
ständigt snävare och svensk-europeiskt i en tid där globalt
tänkande behövs mer än någonsin. Mångfald, ömsesidigt
hänsynstagande, kompromisser och samordning av olika
insatser för att åstadkomma fred är en säkrare politik. Det
gäller inte minst i en tid där lösningarna inte finns i
historieböckerna utan bara i en genomtänkt och gradvis
tillämpning av gemensam säkerhet, fred med fredliga
medel.
I förra årets socialdemokratiska motion ''En värld i fred''
har vi utvecklat vår syn på Sveriges roll i det internationella
freds- och nedrustningsarbetet. Dessa perspektiv äger
fortsatt sin giltighet.
Sverige måste mot denna bakgrund fortsatt aktivt arbeta
för internationellt freds- och nedrustningsarbete inom FN
på FN-stadgans grund och fortsatt ställa sin
förhandlingskompetens och tekniska kompetens till det
internationella freds- och nedrustningsarbetets förfogande.
6. Aktiv nedrustning
Inledning
Samtidigt som det internationella läget i stort förbättrats
och risken för ett globalt krig minskat, kvarstår andra hot
mot mänsklighetens överlevnad; hunger, fattigdom,
analfabetism men framförallt det internationella
miljöhotet. De militära utgifterna har minskat kraftigt
framförallt i USA och f.d. Sovjetunionen, men
förväntningarna om en ''peace dividend'' har inte uppfyllts.
l988 utgjorde rustningskostnaderna l 200
miljarder dollar. Sedan dess har 20 % minskning
skett. l992 utgjorde rustningskostnaderna 950 miljarder
dollar. Om denna positiva trend fortsätter kan de globala
rustningarna ha minskat med en tredjedel till l996.
Rustningarna -- speciellt konventionella vapen, som
beräknas svara för upp emot 90 % av världens militära
utgifter -- kräver emellertid mycket stora resurser, samtidigt
som skriande sociala behov eftersätts i både i-länder och u-
länder. Detta mönster har blivit än tydligare på grund av
den rådande ekonomiska krisen.
Enligt Ruth Leger Sivards ''Världens militära och sociala
utgifter'' satsar den utvecklade världen tio gånger mer på
sitt militära försvar än på ekonomiskt utvecklingsbistånd. I
tredje världen finns sex gånger fler soldater än läkare. Där
dör ett barn av tio före fem års ålder. Genomsnittligt i
världen värderas underhållet av en soldat 25 gånger högre
än utbildningen av ett barn.
Det finns klara militära trender som inger oro; framför
allt de fortsatt stora forskningssatsningarna på avancerad
militär teknologi och påskyndandet av vapenhandeln.
Medan viss framgång har nåtts när det gäller att minska
de enorma kärnvapenlagren, går förstörelsen av
kärnstridsspetsarna långsamt inte minst mot bakgrund av de
stora kostnaderna för kärnvapnens miljöeffekter, av en del
forskare uppskattade till mer än själva
produktionskostnaderna.
Att ta tillvara resurser som nu används på den militära
sidan -- teknik och forskning, kunskap, organisation och
produktion -- för att rädda och återställa miljön ser vi som
nödvändigt. Detta har utretts i en särskild FN-studie, som
vi återkommer till längre fram.
Förslag har också förts fram att varje land bör minska
sina militärutgifter med minst l0 % och satsa dessa på FN:s
fredliga och förebyggande åtgärder.
I UNDP:s rapport från l992 begärs en särskild fond för
att överföra resurser från militära till sociala behov. En del
av pengarna i en sådan fond kan komma från en minskning
av de militära utgifterna med minst 3 %
i både industriella länder och utvecklingsländer under
l990-talet. En sådan minskning till år 2000 skulle leda till
besparingar av omkring l,2
--
l,5 billioner dollar i industriländerna och 279 miljarder
dollar i utvecklingsländerna.
Sverige bör snarast ta initiativ såväl i ESK som i FN i
syfte att få till stånd minskade utgifter för rustningar.
Regeringen bör återkomma med förslag till ett gemensamt
internationellt agerande för en minskning av
militärutgifterna och motsvarande satsning på FN:s
förebyggande åtgärder.
Vapenhandel
Den internationella vapenhandeln har lett till en
omåttlig kapprustning. Mer än någon annan konflikt visade
Gulf-kriget tydligt detta. Över 80 % av Iraks vapen kom
från de permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd.
FN har beslutat om ett begränsat frivilligt
vapenhandelsregister för tyngre vapen. Till detta har
ett 80-tal länder lämnat uppgifter. Importörer av vapen har
varit mer obenägna att ge uppgifter, exempelvis
nyckelländer i Mellersta Östern och Asien.
Vi ser detta som ett första steg som långt ifrån är
tillräckligt mot en kontroll och begränsning av den
internationella vapenhandeln. Dels måste registret göras
obligatoriskt, dels omfatta alla slags konventionella vapen,
inte minst s.k. lättare vapen. Av människor som dödas i
olika krig och konflikter uppskattar forskare att ca 90 %
dödas av lättare vapen, inte av tyngre vapen.
Detta begränsade register skall enligt beslut i FN ses
över och förslag skall läggas om dess utvidgning, t.ex. kan
också information om produktion av vapen komma att föras
in.
Enligt vår mening bör en internationell global regim
under FN, som omfattar både köpare och säljare, sättas upp
med uppgift att begränsa och kontrollera den
internationella vapenhandeln. För att vara heltäckande bör
regimen vara obligatorisk och omfatta också militär
produktion, service och know-how.
Varje land bör rapportera till FN om sin
vapenproduktion, export och import. Detta register bör
vara tillgängligt för alla medlemsländer. FN bör sätta upp
en kunskapsbank för information om den militära
produktionen, exporten och importen.
Sverige bör i FN lägga förslag om en utvidgning av
vapenregistret till en internationell regim för begränsning
och kontroll av den internationella vapenhandeln, inklusive
vapenproduktionen enligt vad som anges ovan.
Kemiska, biologiska och radiologiska vapen
I nedrustningskonferensen i Genève har sedan många år
pågått förhandlingar om ett fullständigt förbud mot och
förstörelse av kemiska vapen. Den l3 januari l993
undertecknades i Paris ett avtal, som totalförbjuder
kemiska vapen; dvs. produktion, lagring och användning av
kemiska vapen. Det krävs att minst 65 stater till l995 har
ratificerat avtalet för att det skall träda i kraft.
Sverige bör internationellt arbeta för att alla länder
undertecknar och ratificerar kemivapenkonventionen, så
att den snabbt träder i kraft.
Den existerande konventionen om biologiska vapen
saknar adekvata verifikationsinstrument. Översyn sker
regelbundet av konventionen. Med erfarenhet från
kemivapenkonventionen bör Sverige ta initiativ till att
konventionen om biologiska vapen förstärks med
nödvändig verifikation.
Inom nedrustningskonferensen i Genève finns frågan om
s.k. radiologiska vapen på dagordningen, men har inte
prioriterats. Några radiologiska vapen existerar inte i sig,
men ett konventionellt angrepp eller kärnvapenangrepp på
en civil kärnkraftsanläggning skulle fungera som ett
radiologiskt vapen. Sverige har därför ställt kravet att ett
förbud mot radiologiska vapen också måste innehålla
förbud mot angrepp på civila kärnenergianläggningar. Med
många egna kärnkraftverk och med ett betydande antal i
närområdet är det naturligt att Sverige driver denna fråga.
Sverige bör enligt vår mening ta initiativ för att åter få
igång förhandlingarna i Genève om radiologiska vapen.
Särskilt inhumana vapen
De konventionella vapnen utvecklas i skuggan av
kärnvapenrustningarna. Nya och sofistikerade
högteknologiska vapen med förbättrad träffsäkerhet och
minskad sprängstyrka, skapar illusionen om att krig i
framtiden kommer att kunna föras utan att
civilbefolkningen drabbas i så stor utsträckning som den
gjort hittills. Så är inte fallet. Men också billiga och enkla
vapen utvecklas som drabbar oskyddad civilbefolkning i
krig.
l983 trädde FN-konventionen om inhumana vapen i
kraft. Konventionen begränsar och reglerar viss
användning av specifika kategorier av inhumana eller
urskillningslösa vapen som odetekterbara splitter,
brandvapen och användningen av minor. Denna
konvention måste uppdateras i takt med den tekniska
utvecklingen.
Sverige har tidigare spelat en ledande roll i arbetet på att
få till stånd begränsningar i eller förbud mot användningen
av särskilt inhumana vapen. Detta arbete måste aktivt
fortsätta vid den särskilda FN-konferens som äger rum l994,
framförallt när det gäller landminor.
Landminor
Mer än l00 miljoner minor är utplacerade i 62 länder.
Under långvariga inbördeskrig i Nicaragua, El Salvador,
Somalia, Etiopien, Eritrea, Namibia, Afganistan och
Kambodja spreds miljontals minor, ofta helt utan kontroll,
utan minkartor och utan hänsyn till civilbefolkningen.
Hundratusentals lemlästas och dör varje år på grund av
minor som ligger kvar långt efter det att krigen tagit slut.
Minan som stridsmedel liksom olika metoder för att
lägga ut minor utvecklas i snabb takt. Enkla,
massproducerade plastminor, som görs svåra att upptäcka
med minsökare, finns redan i stora mängder. Plastminorna
förstörs inte utan ligger kvar långt efter det att krigen slutat
och blir allt svårare att upptäcka och förstöra.
USA har l993 förbjudit all export av amerikanska
landminor under tre år. FN har därefter enhälligt beslutat
uppmana regeringarna till ett icke tidsbegränsat
moratorium för export av minor. Detta moratorium bör
utnyttjas för att få till stånd ett fullständigt internationellt
förbud mot antipersonella landminor. Viss ny forskning
pågår inom FOA för att ta fram metoder att förstöra sådana
minor. Detta är bra.
Den svenska regeringen bör internationellt lägga fram
förslag om förbud mot tillverkning och försäljning av
antipersonella minor eller komponenter till dessa, om att
ansvar för minröjning också läggs på det land som tillverkat
och exporterat dessa och aktivt stödja minröjning i de värst
drabbade länderna.
Laser, FAE och multipelbomber
Lasertekniken har redan fått en mycket vidsträckt
militär användning. Den används bl.a. som
avståndsmätare, i sambandssystem, målsökare och som
elektroniskt motmedel. Men laserstrålen kan användas
även mot människor. Det är möjligt att med hjälp av laser
medvetet permanent förstöra synen på människor.
En sådan utveckling och produktion av antipersonella
laservapen har redan inletts.
Sverige bör verka för ett internationellt förbud mot
antipersonella laservapen.
En annan kategori vapen med urskillningslös verkan är
de s.k. FAE-vapnen (fuel air explosives). De utgörs av en
vätska, som från en vapenbärare breds ut över ett
målområde i ett tunt skikt och bringas att samtidigt
detonera över hela området. Hela ytan träffas då av en
tryckvåg ovanifrån. FAE-vapnen har ibland kallats för
''småskaliga massförstörelsevapen'' och kan sägas
överlappa gapet mellan konventionella vapen och de minsta
''mikro-kärnvapnen''. FAE-vapnen skulle därmed kunna
bidra till att legitimera mikro-kärnvapen.
Sverige bör ta initiativ till ett internationellt förbud mot
användning av FAE-vapen.
Under kriget i Persiska viken förekom ett omfattande
bruk av s.k. multipelbomber. Ett stort antal små stridsdelar
avges över en mycket stor yta på kortast möjliga tid.
Stridsmetoden innebär att man avger eld mot stora ytor
snarare än mot enskilda väl definierade mål. Verkan blir
därmed urskillningslös mot allt det som råkar befinna sig
inom den beskjutna ytan. Inom denna vapenkategori
utvecklas och levereras snabbt allt fler system som antingen
kan vara flygburna eller markbaserade.
Om vapen av denna typ utnyttjas i större skala mot
exempelvis militära förflyttningar på vägar, kan civila
flyktingströmmar drabbas, liksom civila transporter.
Avsikten med detta vapensystem är att förhindra att vissa
ytor utnyttjas av motparten. Riskerna för urskillningslös
användning och för civilbefolkningen blir mycket stora. I
Gulf-kriget beräknas att cirka 30 %
av alla vapen som släpptes från luften var olika typer
av multipelbomber. Denna teknik medförde att l0--20 %
av de miljontals bomber som släpptes nu ligger kvar
som blindgångare.
Utvecklingen av dessa vapen måste uppmärksammas av
det internationella samfundet. Utvecklingen pekar mot att
multipelbomber på grund av sin relativa låga kostnad,
kommer att användas i än högre utsträckning i framtiden.
Sverige bör verka för ett internationellt förbud mot
användning av FAE-vapen och ta initiativ till att
multipelbomber (cluster bombs) förs in i konventionen om
särskilt inhumana vapen.
7. En kärnvapenfri värld
Målet är en kärnvapenfri värld, ett mål som inte längre
är orealistiskt. Nu måste strategier och metoder utarbetas
för att visa hur vi skall nå dit. Så länge kärnvapen finns kvar
måste de kontrolleras internationellt.
Kärnvapnen har spelat ut sin militära roll. De har spelat
ut sin militära roll och mist sitt politiska berättigande. Så
länge kärnvapnen finns, kvarstår dock hotet om förintelse.
Hemlighetsmakeriet kring kärnvapnen hindrar öppenhet
och insyn. Kärnvapnens exklusivitet bidrar till att ge
innehavarna stormaktsstatus.
Kunskapen om kärnvapnen kommer inte att försvinna,
men viljan och möjligheten att använda dem kan
undanröjas. Kärnvapnen kan göras onödiga genom ett
starkt nätverk av ekonomiskt och internationellt beroende,
genom att bryta ner murar av ömsesidig misstro och skapa
gemensamma intressen vid sidan av själva överlevandet.
Genom ekonomiskt, politiskt, vetenkapligt, kulturellt,
teknologiskt och ekologiskt samarbete skapas ett klimat där
ett internationellt förbud mot kärnvapnen kan förhandlas
fram.
Förslagen som följer skall ses som steg i en process som
leder till en kärnvapenfri värld.
Marina och taktiska kärnvapen
Sverige har under lång tid agerat för att taktiska
kärnvapen till sjöss förbjuds. Bortdragandet av taktiska
kärnvapen från militära förband och fartyg, som USA och
Ryssland genomfört, är mycket betydelsefullt, men baseras
dock på ensidiga icke formaliserade utfästelser. Det är nu
angeläget att dessa åtgärder kodifieras i folkrättsligt
bindande avtal. Härigenom skulle man för framtiden dels
befästa ett viktigt nedrustningsresultat och göra det mindre
utsatt för politiska förändringar, dels förhindra införande av
en ny generation små taktiska kärnvapen, dels skapa en
grund från vilken vidare åtgärder kan definieras och dels
skapa en formell utgångspunkt för att engagera även
Frankrike och Storbritannien i ett system för en
kärnvapenfri säkerhetsordning i Europa och på havet.
Sverige bör därför ta initiativ till förslag om folkrättsligt
bindande avtal om taktiska kärnvapen.
Provstopp och NPT
Stora framsteg har gjorts det senaste året i arbetet för ett
ett fullständigt stopp för alla kärnvapenprov. Fyra
kärnvapenmakter tillämpar för närvarande moratorium för
sådana prov. Endast Kina har utfört ett prov under l993,
vilket dock inte föranledde någon av de andra
kärnvapenmakterna att bryta moratoriet. Därför är
förutsättningarna bättre än på länge för att nå en
överenskommelse om provstopp.
Slutet på det kalla kriget och den förändrade situationen
i världspolitiken har gjort det allt svårare för
kärnvapenmakterna att rättfärdiga fortsatta
kärnvapenprov, vars enda syfte är att ''förbättra'' och
utveckla kärnvapen.
Det finns redan långt framskridna planer på en ny
generation av små taktiska kärnvapen -- mini-kärnvapen
och mikro-kärnvapen -- som på senare tid förekommit i den
professionella debatten. Dessa vapen bedöms inte behöva
testas genom kärnvapenprov, och forskarna hoppas på att
de därför skall undgå allmänhetens och politikernas
intresse. Tanken är att de här vapnen snabbt skall kunna
utvecklas om ''något oförutsett inträffar''.
Sverige bör motarbeta dessa planer i ett så tidigt skede
som möjligt på samma sätt som vi gjorde med mini-
kärnvapenplanerna i början av 70-talet och
neutronbomberna senare samma årtionde. Om sådana nya
små taktiska kärnvapen infördes i Europa skulle inte bara
Sveriges egna möjligheter att försvara sig försämras. Den
hittillsvarande positiva trenden på kärnvapenområdet i
Europa skulle vändas. Ett provstopp skulle ha betydelse
såväl politiskt som symboliskt (möjligen också tekniskt) för
att hindra utvecklingen av en ny generation av taktiska
kärnvapen. Härtill kommer den betydelse ett provstopp har
för att främja en förlängning av icke-spridningsavtalet l995.
Sverige bör därför aktivt arbeta för ett fullständigt
provstoppsavtal och samtidigt fullfölja vårt traditionella
arbete med forskning om seismiska kontrollmetoder och
insamling av luftburen radioaktivitet.
Men provstoppsfrågan har även anknytning till andra
näraliggande problem och förhållanden. Sålunda har
utspridningen av radioaktiva ämnen från militär
verksamhet kommit att uppmärksammas på nytt efter nya
avslöjanden från nu tillgängliga sovjetiska källor.
Vad gäller tidigare kärnvapenprov vid de sovjetiska
provområdena vid Novaja Zemlja, bör Sverige därför utan
att invänta ett provstopp, t.ex. inom ramen för det
påbörjade Barents-samarbetet, stödja pågående lokala
ansträngningar att omgående avveckla det nämnda
provområdet och medverka till att radiak-situationen
klarläggs och att adekvata åtgärder vidtas.
Det finns en vitt spridd oro för de hälso- och
miljömässiga effekterna av kärnvapenprov. FN:s
kärnvapenstudie 1990 kunde visa på en del medicinska och
miljömässiga effekter av kärnvapenprov och produktion av
kärnvapen.
Sverige bör ta initiativ i FN till att en oberoende
internationell vetenskaplig grupp med tillgång till alla
relevanta fakta skall djupare granska de medicinska och
miljömässiga effekterna av kärnvapen.
Ett annat näraliggande problem är utsläpp av
radioaktiva ämnen från kärnkraftsdrivna fartyg, vilka
uteslutande är militära fartyg bortsett från sex isbrytare.
Dels har olyckor med sådana fartyg redan lett till utsläpp i
havet, dels har stora mängder radioaktivt avfall dumpats i
olika havsområden, dels föreligger risker för framtida
olyckor med utsläpp som följd så länge säkerheten inte
förbättras eller dessa fartyg skrotas. De omfattas inte av
samma internationella säkerhetsregler som gäller för civila
kärnkraftsdrivna fartyg.
Att ta hand om redan gjorda utsläpp är en angelägen
fråga, som dock bör behandlas som en miljöfråga. Att
förebygga framtida olyckor med kärnkraftsdrivna fartyg är
dock en militär fråga, som berör inte bara flaggstaterna utan
alla stater och som därför bör lösas i samband med andra
internationella militära frågor och nedrustningsfrågor.
Mot bakgrund av dessa nya kunskaper är det angeläget
att införa internationella säkerhetsnormer för alla
kärnkraftsdrivna fartyg -- även militära. Sverige bör genom
IAEA och IMO, medverka till att reglerna moderniseras
och utvidgas till att omfatta också militära fartyg.
Sverige bör, tillsammans med de övriga nordiska
länderna, ta initiativ till en internationell expertkonferens
som tar upp och belyser det militära värdet av marin
kärnkraft kontra de miljömässiga och säkerhetspolitiska
sidoeffekter teknologin ger upphov till.
Sverige bör verka i FN för ett förbud mot
kärnkraftsdrivna fartyg.
Såväl kärnvapenmakter som icke-kärnvapenmakter
anser att icke-spridningsfördraget (NPT) är mycket viktigt.
I det avtalet förbinder sig kärnvapenmakterna att starta en
konkret och verklig kärnvapennedrustning mot att icke-
kärnvapenstater förbinder sig att inte skaffa kärnvapen.
Dock ger friställandet av tusentals kärnvapentekniker
och forskare i det upplösta Sovjetunionen, vilket ökar
risken för spridning av kärnvapen och kärnvapenteknologi,
anledning till mycket stor oro. Det gör även erfarenheterna
från Gulf-kriget som visade att IAEA:s kontrollsystem inte
är tillräckliga och måste stärkas, t.ex. genom särskilda
inspektioner. Om dagens kärnvapenmakter fortsätter att
insistera på att behålla sina vapen i överskådlig framtid, så
kommer andra stater att följa efter förr eller senare.
Sverige har aktivt verkat för att så många stater som
möjligt skall ansluta sig. 1995 kommer frågan om avtalets
förlängning upp, och många länder hävdar att om
kärnvapenstaterna inte inlett förhandlingar om ett
fullständigt provstopp innan dess, kommer NPT-avtalet inte
att förlängas. Det viktigaste nu måste vara att förhindra
spridningen av kärnvapen till flera länder.
Sverige bör aktivt verka för en förstärkning av IAEA:s
kontrollsystem och för att kärnvapenmakterna fullt ut lever
upp till sina förpliktelser i NPT-avtalet. Sverige bör aktivt
arbeta för att NPT-fördraget förlängs efter l995.
En kärnvapenfri zon i Norden
En enhällig riksdag har under en följd av år uttalat sig
för en kärnvapenfri zon i Norden. Nu har Europa totalt
förändrats och en kraftig kärnvapennedrustning påbörjats.
Tiden är nu mogen för att aktualisera den nordiska zonen.
Kärnvapenfria zoner måste idag ses som viktiga
nedrustningssteg genom att det främjar processen för en
kärnvapenfri värld.
Sverige bör ta initiativet till förverkligandet av en
nordisk kärnvapenfri zon snarast.
Kärnvapenanvändningens olaglighet
Säkerhet för framtiden kan inte bygga på tillit till
kärnvapen. Därför måste på lång sikt möjligheten till
kärnvapenanvändning elimineras.
Ett viktigt politiskt steg vore att folkrättsligt förbjuda
användning av kärnvapen. Olof Palme tog vid FN:s 40-
årsjubileum upp frågan och ansåg att ''vi bör överväga
möjligheten att i internationell lag förbjuda användningen
av kärnvapen''.
Under l980-talet framstod allt tydligare att staters
förhållanden till icke-användning av kärnvapen
konstituerade en begynnande process av sedvanerätt.
Grunden för en ny lag, sedvane- likaväl som avtalsbaserad,
existerar redan.
I den nya internationella situationen är det lämpligt att
utnyttja och samtidigt stärka den pågående processen
genom att förhandla fram internationella
överenskommelser eller förstärka negativa
säkerhetsgarantier för att ytterligare minska risken för
användning av kärnvapen.
Kravet på att alla kärnvapenmakterna skall förbinda sig
att inte använda kärnvapen först är fortfarande lika
aktuellt. Om alla kärnvapenmakter gjorde likadana
utfästelser, skulle det i praktiken resultera i ett förbud mot
användning av kärnvapen. Sådana utfästelser skulle sedan
följas av en internationell överenskommelse om totalförbud
mot användningen av kärnvapen. Ett sådant absolut förbud
i internationell lag skulle utgöra bas för vidare
kärnvapennedrustning, ledande till fullständigt avskaffande
av alla kärnvapen.
Frågan om kärnvapenanvändningens laglighet har nu
aktualiserats genom att WHO vid sitt möte i maj l993 med
stor majoritet beslöt att av Internationella domstolen i Haag
begära ett uttalande om kärnvapenanvändning -- mot
bakgrund av deras medicinska och miljömässiga effekter --
kan anses vara i överensstämmelse med internationell rätt.
Regeringarna skall till Internationella Domstolen före juni
månad l994 ge sina synpunkter tillkänna.
Det råder enligt vår mening ingen tvekan om att
kärnvapenanvändning utgör ett brott mot flera
internationella principer för att skydda civilbefolkningen i
krigstid. Genèvekonventionen, Nürnbergsprinciperna och
WHO:s konstitution är exempel på detta.
Den svenska regeringen bör dels klarlägga för
Internationella Domstolen att kärnvapenanvändning inte
står i överenstämmelse med internationell rätt, dels lägga
fram förslag om icke-första användning, icke-användning
och olagligförklarande av användning av kärnvapen.
Plutonium
Ett annat viktigt område att få kontroll över är det
material som använts för kärnvapen; plutonium och
höganrikat uran. Det finns ett stort och växande överskott
och en inadekvat internationell kontroll. Det finns i världen
i dag uppskattningsvis 1 000
ton plutonium och 1 300
ton av höganrikat uran, båda direkt användbara som
kärnsprängämne, enligt en SIPRI-studie. Att kontrollera
och göra sig av med dessa enorma kvantiteter är en av de
största utmaningarna som det internationella samfundet
möter.
Det finns idag ingen officiell internationell statistik, då
informationen oftast är hemlig och de som har material för
civilt bruk endast lämnar uppgifter under förutsättning att
de förblir konfidentiella. SIPRI-studien är en uppskattning,
grundad på varje lands militära och civila program. Det
internationella samfundet bör upphäva hemlighetsmakeriet
kring dessa material och FN bör årligen publicera statistik
över varje lands, inklusive kärnvapenmakternas, lager av
plutonium och höganrikat uran.
Den svenska regeringen bör i FN lägga förslag om ett
obligatoriskt register över varje lands lager av plutonium
och höganrikat uran.
FN-kontroll av kärnvapnen
Genom Sovjetunionens upplösning skapades fyra nya
strategiska kärnvapenstater, varav tre som inte skrivit under
icke-spridningsavtalet. Vitryssland, Kazakstan och Ukraina
har sedermera signerat NPT-avtalet och även Ukraina har
utfäst sig att föra sina kärnvapen till Ryssland för att
förstöras, ett beslut som parlamentet dock ännu inte
bekräftat. Användningskoden för kärnvapnen finns
visserligen i den ryske presidentens händer, men det råder
fortfarande oklarhet om hur besluten om användning av
dessa vapen tas.
Utöver de strategiska kärnvapnen finns i det f.d.
Sovjetunionen tusentals taktiska kärnvapen utan klar
kontroll. Detta är mycket oroande. Kärnvapen kan inte
förenas varken med säkerhet eller stabilitet därför måste
kärnvapennedrustningen fortsätta med ökad intensitet mot
målet, en kärnvapenfri värld.
Åren efter andra världskriget diskuterades i FN på
förslag av USA att ställa kärnvapnen under internationell
kontroll. Avsikten var att förhindra en okontrollerbar
kärnvapenkapplöpning. Grundtankarna i planen bör nu tas
upp till förnyad diskussion med anledning av den nya
situationen i världen. En början kan göras genom att ett
internationellt kärnvapenregister i FN:s regi snabbt
upprättas, omfattande alla nationella arsenaler.
Sverige bör i FN föreslå att kärnvapnen ställs under
internationell kontroll och att ett internationellt
kärnvapenregister upprättas.
8. Militären och miljön
Risken för ett storkrig har dramatiskt minskat och en
kraftig nedrustning pågår av såväl konventionella vapen
som kärnvapen. Men andra hot växer samtidigt och särskilt
då det internationella miljöhotet. Resurser som nu används
på den militära sidan borde kunna användas för att skydda,
förbättra och återställa miljön. Dels behöver resurser
mobileras för att effektivt möta hotet av den globala
miljöförstörelsen, dels finns inom den militära sektorn
adekvata resurser som kan användas för detta ändamål.
En särskild FN-studie har genomförts under svenskt
ordförandeskap, vars eniga förslag fördes in i
förberedelserna för UNCED.
Några av de förslag som rapporten ger över möjlig civil
användning av militära resurser är: satellitteknologi för
övervakning av jordbruk, torka, miljö m.m.,
skogsplantering och annan markvård i tredje världen, u-
hjälpsinsatser bl.a. i form av transporter och
katastrofarbete, kalkning av sjöar och skogar med hjälp av
militära flygplan och fartyg, bekämpning av oljeutsläpp och
forsknings- och utvecklingsresurser för globala
miljöinsatser.
Studien föreslog bl.a. att FN skall sätta upp en
internationell miljöräddningstrupp -- ett slags gröna
baskrar -- för att rädda och återställa miljön när ett land så
begär. FN bör också fungera som en kunskapsbank för
internationellt utbyte av information om aktuella nationella
erfarenheter.
Varje land bör granska vilka militära resurser som kan
användas för miljön och göra upp en nationell aktionsplan.
Viktigt är att alla militära aktiviteter följer miljöregler och
lagar och att militären återställer den miljö de skadat.
Vid RIO-konferensen aktualiserades rapporten i det
svenska talet men inga konkreta förslag lades fram från
svensk sida. Motståndet mot att ta upp militären och miljön
under UNCED var stort, framför allt från den dåvarande
administrationen i USA.
Med den nya administrationen i USA kan förändringar
förväntas. Vicepresident Al Gore har fört fram liknande
förslag i senaten redan l990 och via ETF (Environmental
Task Force) har nu en grupp vetenskapsmän givits tillstånd
att arbeta med hemlig teknologi inom försvarssektorn i
avsikt att utnytta detta i miljöarbetet. Senaten har för
SERDP (Strategic Environmental Research and
Development Program) anslagit l80 miljoner dollar l993,
varav l00 miljoner dollar från försvarsbudgeten.
Sverige bör i FN aktivt verka för att militära resurser
används för att rädda och återställa miljön i enlighet med
förslagen i FN-studien och fullfölja FN-studiens nationella
förslag; göra upp en nationell aktionsplan för hur militära
resurser kan användas för miljön och tillse att militären
återställer den miljö de skadat.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om initiativ
till internationell konflikthantering i enlighet med vad som
anförts i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om former
och resurser för stärkta svenska insatser i fråga om
förhandling, medling och försoning i nationella och
internationella konflikter,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om F 2-anslagets inriktning,
mottagare, utformning och nivå,
4. att riksdagen beslutar att anslaget F 2, Information och
studier om säkerhetspolitik och fredsfrämjande utveckling,
ökas med 10 miljoner kronor utöver regeringens förslag,
således 20 miljoner kronor, samt att anslaget A 1,
Utrikesförvaltningen reduceras med motsvarande belopp.
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om initiativ för att utvidga ESK:s
mandat och utöka ESK:s resurser,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenska initiativ i FN och ESK i
syfte att få till stånd minskade utgifter för militära
rustningar och motsvarande satsning på FN:s förebyggande
åtgärder,
7. att riksdagen begär att regeringen i FN lägger förslag
om en utvidgning av vapenregistret till en internationell
regim för begränsning och kontroll av den internationella
vapenhandeln, inkl. vapenproduktionen i enlighet med vad
som anförts i motionen,
8. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ till att
konventionen om biologiska vapen förstärks med
nödvändig verifikation samt arbetar för ett förbud mot
radiologiska vapen, inkluderande förbud mot angrepp av
civila kärnenergianläggningar,
9. att riksdagen begär att regeringen internationellt
lägger fram förslag om förbud mot tillverkning och
försäljning av antipersonella minor eller komponenter till
dessa samt aktivt stödjer minröjning i de värst drabbade
länderna,
10. att riksdagen begär att regeringen verkar för ett
internationellt förbud mot antipersonella laservapen, mot
användning av FAE-vapen och att cluster bombs förs in i
konventionen om särskilt inhumana vapen,
11. att riksdagen begär att regeringen lägger förslag om
folkrättsligt bindande avtal om taktiska kärnvapen,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att stödja lokala initiativ för att
avveckla provområdet vid Novaja Zemlja,
13. att riksdagen begär att regeringen verkar för ett
fullständigt provstopp och i FN kräver en oberoende
internationell vetenskaplig undersökning om
kärnvapenprovens medicinska och miljömässiga
konsekvenser,
14. att riksdagen begär att regeringen i FN verkar för ett
förbud mot kärnkraftsdrivna fartyg,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenskt agerande för icke-
spridningsfördragets förlängning och förstärkning av
IAEA:s kontrollsystem,
16. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ till
förverkligandet av en kärnvapenfri zon i Norden,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
sin uppfattning att kärnvapenanvändning inte står i
överensstämmelse med internationell rätt,
18. att riksdagen begär att regeringen i FN lägger förslag
om olagligförklarande av kärnvapnens användning i
enlighet med vad som anförts i motionen,
19. att riksdagen begär att regeringen i FN lägger förslag
om ett obligatoriskt register över varje lands lager av
plutonium och höganrikat uran,
20. att riksdagen begär att regeringen i FN lägger förslag
om att kärnvapen ställs under internationell kontroll och att
ett internationellt kärnvapenregister upprättas i FN:s regi,
21. att riksdagen begär att regeringen i FN aktivt arbetar
för att militära resurser används för att rädda och återställa
miljön i enlighet med förslagen i FN-studien och motionen,
22. att riksdagen begär att regeringen fullföljer FN-
studiens nationella förslag; göra upp en nationell
aktionsplan för hur militära resurser kan användas för
miljön och tillse att militären återställer den miljö de
skadat.
Stockholm den 21 januari 1994
Ingvar Carlsson (s)
Jan Bergqvist (s)
Birgitta Dahl (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Inger Hestvik (s)
Anita Johansson (s)
Birgitta Johansson (s)
Kurt Ove Johansson (s)
Allan Larsson (s)
Berit Löfstedt (s)
Börje Nilsson (s)
Kjell Nilsson (s)
Lennart Nilsson (s)
Berit Oscarsson (s)
Göran Persson (s)
Pierre Schori (s)
Britta Sundin (s)
Ingela Thalén (s)