Världens krigsmakter har spridit mer än 100 miljoner
antipersonella minor i 62 av världens länder. Plastminor
exploderar i händerna på barn. Kvinnor som samlar ved och
bönder som arbetar på fälten förlorar sin syn, armar och ben
när minor helt utan förvarning exploderar. Under
inbördeskrigen i Nicaragua, El Salvador, Somalia,
Etiopien, Eritrea, Angola, Moçambique, Kurdistan,
Afghanistan och Kambodja spreds miljontals minor över
stora ytor. Ofta helt utan kontroll, utan minkartor och utan
hänsyn till civilbefolkningen.
Värst drabbade av minor är länder i tredje världen, som
både saknar resurser för minröjningsarbete och för att möta
de svåra sociala, ekonomiska och miljömässiga problemen
som minorna förorsakar.
Att minorna fått en sådan enorm spridning beror främst
på att det är ett relativt billigt och ''kostnadseffektivt''
vapen. Fattiga länders regeringar och gerillagrupper med
dålig ekonomi fann under 1970-, 1980- och 1990-talen i de
små minorna ett billigt vapen som var lätt att sprida och
enkelt att komma över. Minorna användes inte bara för att
döda fienden utan blev ett ''strategiskt'' vapen som kom att
riktas mot civilbefolkningen genom minering av risfält,
åkrar, betesmarker, vägar och stigar.
Kostnaden för att röja de minor som i dag ligger spridda
runt om i världen beräknas av FN till minst 85 miljarder
dollar, och den siffran inkluderar inte kostnader för vård
och rehabilitering av de 100 000-tals människor som
stympats och skadats av minorna. Man beräknar att
400 000--450 000 människor har skadats och kanske så
många som 900 000 dödats sedan slutet på 1970-talet. FN
beräknar att ca 10 000 människor dödas av minor varje år.
De skadade och stympade är långt fler. Antalet
amputationer som förorsakats av minor är förfärande
många. I Kambodja har en invånare av 236 fått någon
kroppsdel amputerad, i Angola är amputationsfrekvensen
1 per 470 invånare, i Somalia på 1 000.
Sveriges roll
Sverige har exporterat antipersonella minor och
komponenter till sådana alltsedan 1950-talet. Exporten har
varit relativt begränsad och till stor del utgjorts av
komponenter till minor, främst sprängämnen. De svenska
företagen FFV, Bofors och LIAB, har tillverkat och
utvecklat 21 modeller av antipersonella minor under
efterkrigstiden. Så vad gäller utveckling av minteknologin
och produktion av olika mintyper kommer Sverige på fjärde
plats i världen efter USA, Italien och f.d. Sovjetunionen.
Merparten av de minor som tillverkats i Sverige har sålts till
det svenska försvaret som har stora mängder antipersonella
minor i lager.
Bofors är i dag den enda tillverkaren av minor i Sverige.
Tillverkningen såg ut så här 1992:
Stridsvagnsminor -- FFV 028
Fordonsminor -- FFV 016, FFV 013, FFV 013R
Truppminor -- Truppmina 12 (antipersonell splittermina)
Mintändare -- Mintändare 15 och Mintändare 16 för
uppgradering av äldre minor (tillverkade och utvecklade i
samarbete med NobelTechElectronics och marknadsförs av
Bofors).
Men Bofors såg sig under 1993 tvingad att göra något åt
den uppenbara bad-will man riskerade att råka ut för om
företaget skulle bli ordentligt förknippat med tillverkning
och export av antipersonella minor. Bofors styrelse lät
meddela att man skulle upphöra med all tillverkning av
antipersonella minor. Truppmina 12 togs ur
produktprogrammet och företaget deklarerade att man i
framtiden inte ämnade befatta sig med antipersonella
minor. Men vi måste komma ihåg att företaget fortsätter att
tillverka sprängämnen till minor, som exporteras, och även
har tillverkning av minst två mintyper som bör betraktas
som antipersonella (FFV 013 och FFV 013R).
Bofors samarbetar också internationellt på minområdet.
Dels ingår företaget i ett konsortium med ett brittiskt
företag, Hunting Engineering, i utvecklandet av en ny
mintyp kallad MINX (Mines into the next century), dels
ingår också i projektet en av världens mest aggressiva
exportörer av antipersonella minor, det italienska företaget
Valsella. Enligt Bofors gäller detta samarbete enbart
stridsvagnsminor. Enligt andra uppgifter har det också
omfattat antipersonella minor. Bofors har också samarbetat
med det amerikanska företaget Alliant Techsystems, en av
de stora tillverkarna av antipersonella minor i USA.
Samarbetet skulle ha gällt forskning, marknadsföring och
möjligen också produktion. BWB (Bundesamt für
Wehrtechnik und Beschaffung) i Tyskland har
licenstillverkningsrätt för stridsvagnsmina 028 för sitt eget
behov. Singapore fick 1971 licens att tillverka både
antipersonella minor och stridsvagnsminor från Bofors. Det
är oklart om det blivit någon tillverkning.
Bofors gav 1990 licensrätt till ett japanskt företag att
tillverka mina FFV 013. Vidare har mina FFV 013
exporterats till Norge, Irland, Japan och Schweiz. Denna
mina marknadsförs av Bofors som en ''hårt slående riktad
splittermina'' med ''mycket dödande eldgivning och en
räckvidd som kan mäta sig med ett gevärs-kompani'' (!).
Enligt KMI är mina FFV 013 att betrakta som en
antipersonell mina. KMI delar således inte Bofors
beskrivning av denna mina som en ''fordonsmina''. Sveriges
regering har meddelat USA att man ämnar följa deras
uppmaning om ett treårigt moratorium för all export av
antipersonella minor, och det innebär i praktiken att KMI
stoppar exporten av mina FFV 013 under en treårsperiod.
Ulf Dinkelspiel sade i riksdagen den 23 november 1993
att: ''I och med att Bofors slutat att tillverka antipersonella
minor finns ingen tillverkning här i landet...Det helt
avgörande är att vi icke över huvud taget tillverkar denna
typ av minor i Sverige och att någon export inte sker.''
På denna punkt har han nu dementerats av sitt eget
departement/KMI. Det finns skäl att lagstifta mot
tillverkning och export av dessa minor.
Komponentexport
Vad gäller komponenter till minor skriver KMI i en PM
upprättad den 23 december 1993: ''Sprängämne användbart
i mintillverkning har sedan många år exporterats till vissa av
de 35 länder som är mottagare av svensk krigsmateriel.
Några restriktioner för användningen av sprängämnet har
inte getts, eftersom det utnyttjats som råvara, och den
färdiga produkten blir utländsk...M.h.t. de relativt stora
leveranser som skett från Sverige kan det dock inte hållas
för osannolikt att vissa trampminor innehåller sprängämne
som tillverkats i Sverige.''
Margaretha af Ugglas sade i riksdagen den 18 februari
1993: ''Det förhållandet att Sverige exporterar sprängmedel
till ett begränsat antal länder innebär inte att vi kan ta
ansvar för försäljningen och användningen av produkter
som tillverkats av sådant sprängmedel. Ansvaret för
försäljningen av färdiga minor...åvilar det företag och det
land där denna tillverkning sker, och inte underleverantörer
av ingående komponenter.''
Sveriges internationella agerande
Sverige har tillsammans med Frankrike och Holland
tagit initiativ till en resolution till FNs generalförsamling,
om en översynskonferens, som antogs den 16 december
1993. Sverige har, via Ulf Dinkelspiel, sagt sig vara berett
att, om det visar sig att ett internationellt exportstopp för
antipersonella minor kan förväntas bli ett effektivt medel,
verka för ett sådant. Sveriges regering har också svarat
positivt på USAs uppmaning att ansluta sig till det
amerikanska treåriga moratoriet, vilket lett till att Sverige
nu stoppar all export av Bofors mina FFV 013. Detta är
naturligtvis bra, men varför kan inte Sverige ta ett nationellt
initiativ och i lag förbjuda såväl tillverkning som export av
antipersonella minor samt av komponenter därtill?
I likhet med konventionen om kemiska vapen (som
Sverige stödjer) som förbjuder tillverkning, export, innehav
och användning av alla typer av kemiska vapen samt av
komponenter för sådana skulle Sverige kunna stifta en
liknande lag som förbjöd antipersonella minor.
Om man stödjer ett internationellt exportstopp av
antipersonella minor bör man inte heller importera dessa
vapen från andra länder. Efter Bofors beslut att stoppa
tillverkning av vissa typer av antipersonella minor, som
tidigare efterfrågats av det svenska försvaret, ställs denna
fråga på sin spets. Kommer regeringen att stödja
mintillverkare i andra länder genom att tillåta köp av
sådana minor utomlands? Sverige bör deklarera att man
inte heller kommer att importera antipersonella minor.
Det internationella arbete som nu pågår syftar förutom
ett totalt förbud av såväl användning som tillverkning,
export och innehav av antipersonella minor också till att
ökade resurser anslås för minröjning och för vård och
rehabilitering av de 10 000-tals offer som minorna skördar
årligen. Det är glädjande att Sverige har bidragit till detta
genom ekonomiskt stöd för minröjning och rehabilitering
av minoffer i bl.a. Kambodja, Moçambique och
Afghanistan. Men detta stöd måste bli större, och ett
särskilt ansvar bör ligga på Sverige att bistå med minröjning
i Kurdistan som under 1980-talet minerats med miljontals
minor fyllda med sprängämnen från Bofors.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en lag om
förbud mot export av antipersonella minor samt av
komponenter därtill,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en lag om
förbud mot import av antipersonella minor,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en lag om
förbud av produktion i Sverige av antipersonella minor,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökat stöd för minornas offer.
Stockholm den 14 januari 1994
Lena Klevenås (s)
Berndt Ekholm (s)
Maj Britt Theorin (s)
Margareta Winberg (s)
Martin Nilsson (s)
Ulrica Messing (s)