U-ländernas främsta problem är skuldbördan. Flödet av
pengar går från de fattiga länderna till de rika. Om samma
villkor gällt för skulderna som när pengarna lånats hade u-
länderna för länge sedan betalt tillbaka allting.
Skuldavskrivning är det enda försvarbara.
Regeringen är medveten om att biståndskredit kommer
att öka u-ländernas skuldbörda (bil 4 s 75). Likväl föreslår
man att ett system med krediter i stället för bidrag ska
införas under en försöksperiod av två år: ''I huvudsak bör
biståndskrediterna ges för finansiering av
infrastrukturprojekt i låginkomstländer med liten eller
medelstor skuldbörda.''
Jag yrkar avslag på detta förslag.
Vem har nytta av u-krediterna?
I-ländernas företag vill gärna bygga stora anläggningar
i u-länderna med statliga u-krediter. Det är från företagen
initiativen till projekten kommer.
Företagen tar inga risker. Krediterna betalas direkt till
leverantörerna. Företagen kompenserar sig för självrisken
genom ett påslag på priset. U-landet står för garantipremien
och tvingas ta ansvar för skulden också på misslyckade
projekt. Det är ofta de fattiga som drabbas av skuldbördan,
inte de personer i u-landet som beslutat om projektet och
som kan ha haft personlig nytta av det. Till skillnad från
Sverige räknar många länder hela krediten som bistånd.
Också biståndslånen administreras av banker, som
bevakar sina intressen när u-ländernas trängda situation
diskuteras i Paris. Det är troligt att det är företagen och
bankerna som har nytta av biståndsdelen i u-krediten,
snarare än u-landets folk.
Syd tvivlar på nyttan av Nords policy och storskaliga
projekt
Det finns talrika vittnesmål om hur storskaliga projekt
får katastrofala följder i u-länderna, både för de fattiga och
för miljön. U-länderna (Syd) har börjat ifrågasätta det
kloka i att vara beroende av i-länderna (Nord). De ser att
Nords policy haft och fortfarande har överväldigande
negativa följder för dem.
Den internationella ekonomiska världsordningen
missgynnar systematiskt Syd. U-länderna lånade
''petrodollars'' på 80-talet under förespegling att inflationen
skulle hjälpa till att amortera skulden. Förutsättningarna
har försämrats radikalt. I och med i-ländernas
inflationsbekämpning och räntehöjning i förening med
drastiskt sänkt pris på u-ländernas export, har u-ländernas
skuldtjänstbörda blivit omöjlig att bära. Den orimliga
situationen råder nu att nettoflödet av kapital går från u-
länderna till i-länderna!
De strukturanpassningsprogram som Internationella
valutafonden och Världsbanken kräver av skuldtyngda
länder möter fortfarande skarp kritik från tredje världens
egna experter och från biståndsarbetare som till skillnad
från Valutafondens personal har erfarenhet från fältet. Det
är allmänt erkänt att programmen drabbar de sämst ställda
särskilt hårt. Men programmen är också ineffektiva för de
ändamål de vill tjäna. Investeringarna ökar inte och det blir
ingen bättre ordning på det skuldtyngda landets ekonomi.
Jag tvivlar på att Sverige skulle utvecklats från det u-land vi
var på 1800-talet till välståndet i dag, om vi då varit utsatta
för Valutafondens nuvarande policy.
Välfärdsstater byggdes upp under 30-talets depression,
trots skolekonomernas livliga protester. Staten satsade på
utbildning, hälsovård, arbete och köpkraft och fick fart på
näringslivet. Skolekonomerna förordade i stället att man
skulle dra ned på de offentliga utgifterna, precis som de
ekonomer som utarbetar Valutafondens och Världsbankens
policy i dag kräver att skuldtyngda u-länder ska göra.
Nej till kreditbistånd för länder i skuldfällan
Regeringen föreslår att Sverige ska utöka kretsen som
tar emot kreditbistånd också till ''betalningssvaga'' länder,
som inte har egen administrativ kompetens att klara
projekten, men som gjort upp med Valutafonden och
Världsbanken om sin ekonomiska politik. Endast stora
projekt kommer i fråga, i 100-miljonerklassen. Enligt den
utredning som ligger bakom regeringens förslag bör
projekten samfinansieras bl a med Världsbanken och vi bör
lita till deras bedömningar.
Att lämna kreditbistånd till ett land i skuldfällan är enligt
min åsikt olämpligt. De med krediten förknippade
åtagandena lägger sten på börda för u-länder som är
utlämnade till de rika ländernas banker för
skuldomförhandlingar.
Särskilt olämpligt för utvecklingen måste det vara att
låna till storskaliga anläggningar för u-länder som inte själva
har den säregna sorts administrativa kompetens som krävs
för att bemästra de internationella finansorganens mycket
speciella ritualer och som inte själva kan genomföra och
driva storskaliga, komplicerade projekt.
Grundläggande för en demokratisk utveckling är att
människorna i landet själva har grepp om processen. Jag
anser därför att det är principiellt felaktigt att stödja stora
och komplicerade projekt som inte kan administreras av
landet självt. Svenskt kreditbistånd bör inte utvidgas till
''betalningssvaga'' länder.
Regeringens förslag om en försöksperiod med ett system
för biståndskrediter till betalningssvaga länder bör alltså
avslås och 50 miljoner kronor inte anslås för detta ändamål
till BITS för budgetåret 1994/95.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens förslag om en tvåårig
försöksperiod med ett biståndskreditsystem,
2. att riksdagen till BITS anvisar ett i jämförelse med
regeringens förslag för budgetåret 1994/95 sänkt anslag med
50 000 000 kr.
Stockholm den 25 januari 1994
Birgitta Hambraeus (c)