Västsahara är det sista landet i Afrika som skall
avkoloniseras. FN har beslutat att tidigare koloniserade
folk skall ha rätt att själva bestämma över sin framtid.
Redan 1967 antog generalförsamlingen en resolution om
Västsahara i vilken folkets rätt till självbestämmande slogs
fast. När Spanien lämnade kolonin 1976 gavs det sahariska
folket inte självständighet utan överlämnades till
grannländerna Mauretanien och Marocko.
Befrielseorganisationen Polisario Front hade
dessförinnan proklamerat den Sahariska Arabiska
Demokratiska Republikens (SADR) exilregering samt
förklarat krig mot kolonialmakterna. När Mauretanien
drog sig ur konflikten 1979 hade man kommit överens med
Polisario att överlåta sin del till SADR. Istället annekterade
Marocko även denna del.
Västsaharafrågan har således varit på FN:s agenda i 27
år. Åren 1981-91 präglades av oenighet mellan de
inblandade parterna om hur frågan skulle lösas.
En gemensam fredsplan lades dock fram sommaren 1988
och accepterades i princip av båda parterna. FN:s
generalförsamling tog 1989 beslut om att parterna skulle
förhandla om eldupphör och regler för folkomröstning.
År 1991 godkände FN:s säkerhetsråd
generalsekreterarens plan för att lösa konflikten om
territoriet och i enlighet med denna inrättades en
observatörsstyrka -- MINORSO. Styrkan skulle ha ansvaret
för att det eldupphör som trädde i kraft i september 1991
respekteras. Men den har inte kunnat uppfylla sin roll
eftersom den hindrats på olika sätt av marockansk militär.
FN har således inte kontroll över området, utan i stället
råder i princip marockanskt undantagstillstånd i de
ockuperade delarna av Västsahara. Journalister eller andra
observatörer har inte tillträde till området.
Marocko har också kränkt fredsplanen genom att
förflytta marockaner till Västsahara och kräva att de skall få
delta i folkomröstningen. Amnesty International har i sina
dokument rapporterat om mängder av brott mot mänskliga
rättigheter.
En folkomröstning -- om Västsahara skall vara
självständigt eller integreras med Marocko -- skulle ha ägt
rum i januari 1992. Men den har inte kunnat genomföras
på grund av Marockos obstruering av planen. Nu planeras
folkomröstningen äga rum sommaren 1994.
Fortfarande råder dock oenighet om vilka som skall få
rösta. Enligt fredsplanen som godkänts av båda parter i
konflikten, skall röstlängden bygga på en spansk
folkräkning från 1974. Nu diskuteras att utvidga rösträtten.
Generalsekreteraren lade i december 1993 fram en
lägesrapport med förslag till hur denna fråga skall lösas.
Polisario är inte beredd att acceptera förslaget, som enligt
deras mening bygger på marockansk uppfattning.
Det är synnerligen viktigt att det blir en folkomröstning
som är rättvis. Risken är stor att det blir en folkomröstning
som inte accepterats av Polisario eller ingen alls och FN drar
sig tillbaka. Det kan i sin tur leda till att kriget återupptas.
Därför är det högst angeläget att alla ansträngningar
görs för att åstadkomma en fredlig lösning.
Sverige har under många år lämnat bistånd till det
sahariska folket. Biståndet har successivt minskat från 21,3
miljoner (90/91), 9,7 miljoner (91/92) till 0 kronor (92/93).
Anledningen till att inget bistånd betalats ut förra
budgetåret är påstådda anklagelser om oegentligheter
beträffande användandet av biståndsmedel. ''En
undersökning har dock givit vid handen att dessa
påståenden icke varit helt grundade.'' (Ur Svenskt bistånd
1992/93).
Däremot har biståndet till Marocko varit generöst: 7
miljoner (90/91); 61,5 (91/92); 5,3 (92/93).
Vi anser att det är mer nödvändigt än någonsin att stödja
det västsahariska folkets självklara rätt att bestämma över
sin framtid. Därför bör biståndet till Västsahara öka och
delvis kanaliseras direkt till Polisario.
Bistånd till Marocko bör däremot inte utgå så länge
landet inte följer FN:s fredsplan. Sverige bör frysa bidrag
till Marocko tills en rättvis folkomröstning kan genomföras.
Det är synnerligen viktigt att Sverige aktivt verkar för att
FN:s fredsplan för Västsahara kan fullföljas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om aktivt stöd till den av FN antagna
fredsplanen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bistånd till Marocko,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om direkt bistånd till Polisario.
Stockholm den 25 januari 1994
Ingela Mårtensson (fp)
Charlotte Branting (fp)