Västsahara är det sista landet i Afrika som skall avkoloniseras. FN har beslutat att tidigare koloniserade folk skall ha rätt att själva bestämma över sin framtid. Redan 1967 antog generalförsamlingen en resolution om Västsahara i vilken folkets rätt till självbestämmande slogs fast. När Spanien lämnade kolonin 1976 gavs det sahariska folket inte självständighet utan överlämnades till grannländerna Mauretanien och Marocko.
Befrielseorganisationen Polisario Front hade dessförinnan proklamerat den Sahariska Arabiska Demokratiska Republikens (SADR) exilregering samt förklarat krig mot kolonialmakterna. När Mauretanien drog sig ur konflikten 1979 hade man kommit överens med Polisario att överlåta sin del till SADR. Istället annekterade Marocko även denna del.
Västsaharafrågan har således varit på FN:s agenda i 27 år. Åren 1981-91 präglades av oenighet mellan de inblandade parterna om hur frågan skulle lösas.
En gemensam fredsplan lades dock fram sommaren 1988 och accepterades i princip av båda parterna. FN:s generalförsamling tog 1989 beslut om att parterna skulle förhandla om eldupphör och regler för folkomröstning.
År 1991 godkände FN:s säkerhetsråd generalsekreterarens plan för att lösa konflikten om territoriet och i enlighet med denna inrättades en observatörsstyrka -- MINORSO. Styrkan skulle ha ansvaret för att det eldupphör som trädde i kraft i september 1991 respekteras. Men den har inte kunnat uppfylla sin roll eftersom den hindrats på olika sätt av marockansk militär.
FN har således inte kontroll över området, utan i stället råder i princip marockanskt undantagstillstånd i de ockuperade delarna av Västsahara. Journalister eller andra observatörer har inte tillträde till området.
Marocko har också kränkt fredsplanen genom att förflytta marockaner till Västsahara och kräva att de skall få delta i folkomröstningen. Amnesty International har i sina dokument rapporterat om mängder av brott mot mänskliga rättigheter.
En folkomröstning -- om Västsahara skall vara självständigt eller integreras med Marocko -- skulle ha ägt rum i januari 1992. Men den har inte kunnat genomföras på grund av Marockos obstruering av planen. Nu planeras folkomröstningen äga rum sommaren 1994.
Fortfarande råder dock oenighet om vilka som skall få rösta. Enligt fredsplanen som godkänts av båda parter i konflikten, skall röstlängden bygga på en spansk folkräkning från 1974. Nu diskuteras att utvidga rösträtten. Generalsekreteraren lade i december 1993 fram en lägesrapport med förslag till hur denna fråga skall lösas. Polisario är inte beredd att acceptera förslaget, som enligt deras mening bygger på marockansk uppfattning.
Det är synnerligen viktigt att det blir en folkomröstning som är rättvis. Risken är stor att det blir en folkomröstning som inte accepterats av Polisario eller ingen alls och FN drar sig tillbaka. Det kan i sin tur leda till att kriget återupptas.
Därför är det högst angeläget att alla ansträngningar görs för att åstadkomma en fredlig lösning.
Sverige har under många år lämnat bistånd till det sahariska folket. Biståndet har successivt minskat från 21,3 miljoner (90/91), 9,7 miljoner (91/92) till 0 kronor (92/93). Anledningen till att inget bistånd betalats ut förra budgetåret är påstådda anklagelser om oegentligheter beträffande användandet av biståndsmedel. ''En undersökning har dock givit vid handen att dessa påståenden icke varit helt grundade.'' (Ur Svenskt bistånd 1992/93).
Däremot har biståndet till Marocko varit generöst: 7 miljoner (90/91); 61,5 (91/92); 5,3 (92/93).
Vi anser att det är mer nödvändigt än någonsin att stödja det västsahariska folkets självklara rätt att bestämma över sin framtid. Därför bör biståndet till Västsahara öka och delvis kanaliseras direkt till Polisario.
Bistånd till Marocko bör däremot inte utgå så länge landet inte följer FN:s fredsplan. Sverige bör frysa bidrag till Marocko tills en rättvis folkomröstning kan genomföras.
Det är synnerligen viktigt att Sverige aktivt verkar för att FN:s fredsplan för Västsahara kan fullföljas.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om aktivt stöd till den av FN antagna fredsplanen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bistånd till Marocko,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om direkt bistånd till Polisario.
Stockholm den 25 januari 1994 Ingela Mårtensson (fp) Charlotte Branting (fp)