Den 23--25 april 1993 ägde folkomröstningen om
Eritreas framtid rum. Den 24 maj förklarade Eritrea sin
självständighet. Två år efter det att striderna upphört, efter
mer än trettio års frihetskamp, kunde det eritreanska folket
äntligen fritt bestämma om sin framtid.
FNs beslut 1952 om federation med Etiopien skedde i
former som präglades av koloniala förhållningssätt. Det kan
diskuteras om eritreanerna hade något verkligt inflytande
över beslutet. I alla händelser var det fullständiga
införlivandet med Etiopien ett flagrant övergrepp mot såväl
FN-beslutet som mot grunderna för folkrätten.
Varken FN eller dess medlemmar, dit hörde också
Sverige, lyfte ett finger inför detta brott mot folkrätten. De
nästan tre decennier som följde präglades av ett totalt
ointresse för det lilla eritreanska folkets frihetskamp.
Världens mäktiga tävlade om inflytandet över det svarta
Afrikas första och länge en av dess mest inflytelserika stater.
Omfattande militärt samarbete och understöd var medlet.
Etiopien använde det till att bekämpa eritreanernas
frihetskamp. Även sedan Etiopien under president
Mengistu övergått till ett reguljärt och massivt krig under
1980-talet låg omvärldens intresse helt i möjligheterna till
inflytande i Addis Abeba.
Även från svensk sida låg intresset helt i Etiopien.
Sentimentala minnen från det våldtagna Abessinien i mitten
av 30-talet vaccinerade mot kritik av kejsar Haile Selaisse.
Svenska ambulansinsatser under Abessinienkriget gav
Sverige en särskild plats i Etiopien. Svenska kyrkor och
frivilligorganisationer inledde tidigt ett omfattande och
humanitärt viktigt arbete. Etiopien blev redan i mitten av
50-talet tillsammans med Pakistan Sveriges första
biståndsmottagarland. Till skillnad från Pakistan förblev
Etiopien under alla år av brutalt förtryck och rent
utrotningskrig i Eritrea ett av Sveriges främsta
biståndsländer.
Intresset för Eritrea var under alla dessa år obefintligt.
Svenska regeringar, som gärna gick i spetsen för förtryckta
folks rättigheter runt om i världen, var beklämmande tysta
inför det som skedde i Eritrea. Endast efter det att
opinionen för Eritreas kamp tog fart under 80-talet inleddes
ett blygsamt bistånd av katastrofkaraktär. Biståndet till
Etiopien var under dessa år mångfalt större.
Biståndet till Etiopien bedrevs i sedvanliga
mellanstatliga former, om än med viss växande kritik mot
bristen på mänskliga rättigheter i Etiopien. Biståndet till
Eritrea skedde genom neutrala NGO-kanaler. Det är inte
underligt om man från eritreansk sida uppfattat Sveriges
agerande som något ensidigt. Sverige hade haft möjlighet
att återupprätta sitt skamfilade rykte i Eritrea, sedan
självständigheten nu väl uppnåtts och erkänts. En
självständighet som Eritreas folk fått tillkämpa sig helt på
egen hand. Sveriges agerande övertygar emellertid inte.
Eritrea är en del av det hårt drabbade Afrikas Horn.
Behoven är enorma och resurserna ytterst begränsade. Till
detta kommer att ungefär en halv miljon eritreaner levt som
flyktingar främst i grannlandet Sudan. Ett återvändande
och en återintegrering i det nya Eritrea ställer
utomordentligt stora krav på den unga nationen.
Omfattande internationellt bistånd kommer att erfordras
för att understödja eritreanernas egna insatser för att klara
de kommande årens utveckling.
Sverige har mångåriga relationer till människorna i
Eritrea. Sedan slutet av 1960-talet har kanske mer än tio
tusen eritreaner funnit en fristad i vårt land. Några av dessa
har redan återvänt. De kan komma att följas av andra.
Många kommer emellertid säkert att bli kvar i sitt nya
hemland. Under alla förhållanden kommer relationerna
mellan våra två länder att bestå och att utvecklas. Den
utbildning och erfarenhet, som många eritreaner i Sverige
skaffat sig kunde ge särskilt goda förutsättningar för Sverige
att göra värdefulla biståndspolitiska insatser i det fria
Eritrea.
De många eritreaner som sökt sig till Sverige under
årens lopp för att söka skydd mot den etiopiska krigsmakten
har i stället av Sverige nu gjorts till en belastning i
relationerna till det nya, fria Eritrea. Ett antal av hundra
eritreaner som sökt asyl i Sverige, många av dem medan
kriget fortfarande pågick, har inte fått sina beslut av de
oacceptabelt långsamt arbetande svenska
tillståndsmyndigheterna förrän långt senare. Principiellt
korrekt har de vid beslutstillfället inte längre bedömts ha
skäl för asyl till skillnad från när de sökte asyl. De har därför
inte längre rätt att stanna i Sverige utan skall återvända.
Eritrea är ett brandskattat land efter trettio års
förödande krig. Eritrea är ett av världens fattigaste länder.
Uppgiften att bygga upp landet är närmast övermäktig. De
eritreanska myndigheterna ger högsta prioritet till att de
kanske en halv miljon eritreanska flyktingar som levt i
åratal under obeskrivliga förhållanden i flyktingläger i
Sudan skall kunna återvända. Resurserna till detta är helt
otillräckliga. Även eritreaner som vistats i andra delar av
världen och som önskar återvända är fria att göra så.
Däremot anser sig inte Eritrea kunna ta ansvar för att
också ta emot och ta om hand dem som inte frivilligt önskar
återvända. Principiellt naturligtvis ej korrekt. Till saken hör
att svenska myndigheter givetvis inte kan garantera att
personer som uppgivit sig vara eritreaner verkligen är det.
Utsikten till positiv behandling var för några år sedan större
om man uppgav sig vara eritrean än om man var t ex
etiopier. Det problemet har Sverige ingen rätt att skjuta
över på Eritrea.
Den svenska otåligheten och det närmast brutala
uppläxandet av Eritrea står i bjärt kontrast mot Sveriges
mångåriga ointresse för de lidanden det eritreanska folket
utstått. Att hota med att göra biståndsinsatser avhängigt de
eritreanska myndigheternas följsamhet mot svenska
intressen påminner om gamla kolonialherrefasoner. Att
beskylla Eritrea för brott mot mänskliga rättigheter
bekräftar bilden av att Sverige helt har undgått de lidanden
det eritreanska folket utstått de gångna trettio, kanske
fyrtio åren. Brösttoner från svenska regeringsmedlemmar
hade varit vida mer på sin plats då.
Det fanns därför all anledning för Sverige att ha en hög
beredskap för att snabbt inleda ett nära biståndspolitiskt
samarbete med det fria Eritrea, när självständigheten
förelåg. Det kunde på ett värdefullt sätt bidra till den
stabilitet som erfordras för den nya staten i dess
utomordentligt svåra och utmanande situation. Det blir
snart svårt att förklara varför ett beslut om att etablera
Eritrea som ett programland för svenskt bistånd dröjer.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om programlandssamarbete med
Eritrea.