Den 23--25 april 1993 ägde folkomröstningen om Eritreas framtid rum. Den 24 maj förklarade Eritrea sin självständighet. Två år efter det att striderna upphört, efter mer än trettio års frihetskamp, kunde det eritreanska folket äntligen fritt bestämma om sin framtid.
FNs beslut 1952 om federation med Etiopien skedde i former som präglades av koloniala förhållningssätt. Det kan diskuteras om eritreanerna hade något verkligt inflytande över beslutet. I alla händelser var det fullständiga införlivandet med Etiopien ett flagrant övergrepp mot såväl FN-beslutet som mot grunderna för folkrätten.
Varken FN eller dess medlemmar, dit hörde också Sverige, lyfte ett finger inför detta brott mot folkrätten. De nästan tre decennier som följde präglades av ett totalt ointresse för det lilla eritreanska folkets frihetskamp. Världens mäktiga tävlade om inflytandet över det svarta Afrikas första och länge en av dess mest inflytelserika stater. Omfattande militärt samarbete och understöd var medlet. Etiopien använde det till att bekämpa eritreanernas frihetskamp. Även sedan Etiopien under president Mengistu övergått till ett reguljärt och massivt krig under 1980-talet låg omvärldens intresse helt i möjligheterna till inflytande i Addis Abeba.
Även från svensk sida låg intresset helt i Etiopien. Sentimentala minnen från det våldtagna Abessinien i mitten av 30-talet vaccinerade mot kritik av kejsar Haile Selaisse. Svenska ambulansinsatser under Abessinienkriget gav Sverige en särskild plats i Etiopien. Svenska kyrkor och frivilligorganisationer inledde tidigt ett omfattande och humanitärt viktigt arbete. Etiopien blev redan i mitten av 50-talet tillsammans med Pakistan Sveriges första biståndsmottagarland. Till skillnad från Pakistan förblev Etiopien under alla år av brutalt förtryck och rent utrotningskrig i Eritrea ett av Sveriges främsta biståndsländer.
Intresset för Eritrea var under alla dessa år obefintligt. Svenska regeringar, som gärna gick i spetsen för förtryckta folks rättigheter runt om i världen, var beklämmande tysta inför det som skedde i Eritrea. Endast efter det att opinionen för Eritreas kamp tog fart under 80-talet inleddes ett blygsamt bistånd av katastrofkaraktär. Biståndet till Etiopien var under dessa år mångfalt större.
Biståndet till Etiopien bedrevs i sedvanliga mellanstatliga former, om än med viss växande kritik mot bristen på mänskliga rättigheter i Etiopien. Biståndet till Eritrea skedde genom neutrala NGO-kanaler. Det är inte underligt om man från eritreansk sida uppfattat Sveriges agerande som något ensidigt. Sverige hade haft möjlighet att återupprätta sitt skamfilade rykte i Eritrea, sedan självständigheten nu väl uppnåtts och erkänts. En självständighet som Eritreas folk fått tillkämpa sig helt på egen hand. Sveriges agerande övertygar emellertid inte.
Eritrea är en del av det hårt drabbade Afrikas Horn. Behoven är enorma och resurserna ytterst begränsade. Till detta kommer att ungefär en halv miljon eritreaner levt som flyktingar främst i grannlandet Sudan. Ett återvändande och en återintegrering i det nya Eritrea ställer utomordentligt stora krav på den unga nationen. Omfattande internationellt bistånd kommer att erfordras för att understödja eritreanernas egna insatser för att klara de kommande årens utveckling.
Sverige har mångåriga relationer till människorna i Eritrea. Sedan slutet av 1960-talet har kanske mer än tio tusen eritreaner funnit en fristad i vårt land. Några av dessa har redan återvänt. De kan komma att följas av andra. Många kommer emellertid säkert att bli kvar i sitt nya hemland. Under alla förhållanden kommer relationerna mellan våra två länder att bestå och att utvecklas. Den utbildning och erfarenhet, som många eritreaner i Sverige skaffat sig kunde ge särskilt goda förutsättningar för Sverige att göra värdefulla biståndspolitiska insatser i det fria Eritrea.
De många eritreaner som sökt sig till Sverige under årens lopp för att söka skydd mot den etiopiska krigsmakten har i stället av Sverige nu gjorts till en belastning i relationerna till det nya, fria Eritrea. Ett antal av hundra eritreaner som sökt asyl i Sverige, många av dem medan kriget fortfarande pågick, har inte fått sina beslut av de oacceptabelt långsamt arbetande svenska tillståndsmyndigheterna förrän långt senare. Principiellt korrekt har de vid beslutstillfället inte längre bedömts ha skäl för asyl till skillnad från när de sökte asyl. De har därför inte längre rätt att stanna i Sverige utan skall återvända.
Eritrea är ett brandskattat land efter trettio års förödande krig. Eritrea är ett av världens fattigaste länder. Uppgiften att bygga upp landet är närmast övermäktig. De eritreanska myndigheterna ger högsta prioritet till att de kanske en halv miljon eritreanska flyktingar som levt i åratal under obeskrivliga förhållanden i flyktingläger i Sudan skall kunna återvända. Resurserna till detta är helt otillräckliga. Även eritreaner som vistats i andra delar av världen och som önskar återvända är fria att göra så.
Däremot anser sig inte Eritrea kunna ta ansvar för att också ta emot och ta om hand dem som inte frivilligt önskar återvända. Principiellt naturligtvis ej korrekt. Till saken hör att svenska myndigheter givetvis inte kan garantera att personer som uppgivit sig vara eritreaner verkligen är det. Utsikten till positiv behandling var för några år sedan större om man uppgav sig vara eritrean än om man var t ex etiopier. Det problemet har Sverige ingen rätt att skjuta över på Eritrea.
Den svenska otåligheten och det närmast brutala uppläxandet av Eritrea står i bjärt kontrast mot Sveriges mångåriga ointresse för de lidanden det eritreanska folket utstått. Att hota med att göra biståndsinsatser avhängigt de eritreanska myndigheternas följsamhet mot svenska intressen påminner om gamla kolonialherrefasoner. Att beskylla Eritrea för brott mot mänskliga rättigheter bekräftar bilden av att Sverige helt har undgått de lidanden det eritreanska folket utstått de gångna trettio, kanske fyrtio åren. Brösttoner från svenska regeringsmedlemmar hade varit vida mer på sin plats då.
Det fanns därför all anledning för Sverige att ha en hög beredskap för att snabbt inleda ett nära biståndspolitiskt samarbete med det fria Eritrea, när självständigheten förelåg. Det kunde på ett värdefullt sätt bidra till den stabilitet som erfordras för den nya staten i dess utomordentligt svåra och utmanande situation. Det blir snart svårt att förklara varför ett beslut om att etablera Eritrea som ett programland för svenskt bistånd dröjer.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om programlandssamarbete med Eritrea.
Stockholm den 25 januari 1994 Lennart Rohdin (fp)