Solidaritet med utsatta människor, också i andra läner,
är en bärande tanke för liberaler. Det ger särskilda
förpliktelser, när världens fattiga riskerar att glömmas bort
i de stora omvälvningar som sker runt om i världen, och där
klyftan mellan världens rika och fattiga fortsätter att öka.
Nationsgränser kan aldrig befria oss från ansvaret för våra
medmänniskor, oavsett var på jorden de och vi råkat födas.
Under de snart tre decennier Sverige ägnat sig åt
utvecklingsbistånd, kan vi se på både framgångar och
misslyckanden. Biståndets uppgift är ytterst att undanröja
behovet av bistånd. Målet kan synas avlägset i många
länder. Men det får aldrig tappas ur sikte, om biståndet skall
kunna fungera som hjälp till självhjälp och undvika att ge
näring åt ett tilltagande biståndsberoende.
För en framgångsrik utveckling räcker inte bistånd. Helt
avgörande är i vilken grad u-länderna själva bedriver en
politik som främjar utveckling. Demokrati,
marknadsekonomi och förbättrade exportmöjligheter är de
grundläggande förutsättningarna. Reglerade
planekonomier har i många u-länder direkt bidragit till
fortsatt fattigdom och motverkat ekonomisk utveckling. En
positiv ekonomisk utveckling i de fattiga länderna är
gynnsam för hela världsekonomin.
Världens rika länder måste parallellt med
utvecklingsbistånd ha omfattande resurser i beredskap för
att klara av att hantera ständigt akuta krissituationer.
Behovet är stort av katastrofhjälp och akuta humanitära
insatser i samband med naturkatastrofer och
krigssituationer.
Folkpartiet liberalerna har under decennier arbetat för
att enprocentsmålet skall vara en ledstjärna för det svenska
biståndet. Under den socialdemokratiska
regeringsperioden 1982--1991 fattade riksdagen mot vår
vilja flera beslut, som på olika sätt i praktiken sänkte ramen
för u-landsbiståndet under en procent av BNI. En sådan
åtgärd var att det i sig utomordentligt angelägna
utvecklingsbiståndet till Öst- och Centraleuropa
utbetalades på bekostnad av u-landsbiståndet. Sedan
regeringsskiftet sker inte detta längre.
Valutakrisen i september 1992 ställde Sverige i en både
dramatisk och unik situation. Den krisuppgörelse mellan
den borgerliga regeringen och socialdemokraterna som då
träffades innehöll på de allra flesta områden såväl
skattehöjningar som utgiftsnedskärningar. I några fall rörde
det sig om mycket smärtsamma beslut, som starkt påverkar
många människor i Sverige. Syftet var att rädda Sveriges
ekonomi och därmed basen för både välfärd och bistånd.
Enskildheter i krisuppgörelsen kan inte värderas utan att
man tar hänsyn till dessa omständigheter.
För biståndets del innebar överenskommelsen att
anslaget minskades med 1,5 miljarder kronor. Det innebär
ett klart avsteg från det enprocentsmål riksdagen tidigare
slagit fast och som regeringen ställt sig bakom i de senaste
två årens regeringsförklaringar. Med oro ser vi på
nedskärningen av u-landsbiståndet och vad det kan komma
att innebära för en framtida solidarisk svensk
biståndspolitik.
Trots den fortsatt kärva ekonomiska situationen har
biståndsviljan ökat bland svenskarna. Enligt en färsk
undersökning från statistiska centralbyrån anser knappt två
tredjedelar av svenska folket att biståndet är lagom stort
eller bör ökas.
Även om solidariteten med världens fattiga länder
givetvis inte kan mätas enbart i procentsatser, utan i hög
grad också bestäms av inriktningen och kvaliteten på
biståndet, var nedskärningen ett smärtsamt avsteg. En
återgång till en biståndsnivå som motsvarar en procent av
BNI måste anses vara en högt prioriterad ambitionshöjning.
I regeringens budgetförslag för 1993/94 ökas
biståndsanslaget med 400 miljoner kronor, i förhållande till
innevarande budgetår. Det är ett välkommet första steg. Ett
andra och avslutande steg bör därför kunna tas kommande
budgetår. Regeringens ambition är emellertid att
enprocentsmålet skall vara återupprättat först inom en
femårsperiod. Enprocentsmålet för biståndspolitiken är ett
moraliskt bindande åtagande från Sveriges sida gentemot
de fattiga människorna i de fattiga länderna. Därför bör
enprocentsmålet upprättas senast budgetåret 1995/96.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en återgång till enprocentsmålet
senast budgetåret 1995/96.
Stockholm den 25 januari 1994
Lennart Rohdin (fp)
Lotta Edholm (fp)