Solidaritet med utsatta människor, också i andra läner, är en bärande tanke för liberaler. Det ger särskilda förpliktelser, när världens fattiga riskerar att glömmas bort i de stora omvälvningar som sker runt om i världen, och där klyftan mellan världens rika och fattiga fortsätter att öka. Nationsgränser kan aldrig befria oss från ansvaret för våra medmänniskor, oavsett var på jorden de och vi råkat födas.
Under de snart tre decennier Sverige ägnat sig åt utvecklingsbistånd, kan vi se på både framgångar och misslyckanden. Biståndets uppgift är ytterst att undanröja behovet av bistånd. Målet kan synas avlägset i många länder. Men det får aldrig tappas ur sikte, om biståndet skall kunna fungera som hjälp till självhjälp och undvika att ge näring åt ett tilltagande biståndsberoende.
För en framgångsrik utveckling räcker inte bistånd. Helt avgörande är i vilken grad u-länderna själva bedriver en politik som främjar utveckling. Demokrati, marknadsekonomi och förbättrade exportmöjligheter är de grundläggande förutsättningarna. Reglerade planekonomier har i många u-länder direkt bidragit till fortsatt fattigdom och motverkat ekonomisk utveckling. En positiv ekonomisk utveckling i de fattiga länderna är gynnsam för hela världsekonomin.
Världens rika länder måste parallellt med utvecklingsbistånd ha omfattande resurser i beredskap för att klara av att hantera ständigt akuta krissituationer. Behovet är stort av katastrofhjälp och akuta humanitära insatser i samband med naturkatastrofer och krigssituationer.
Folkpartiet liberalerna har under decennier arbetat för att enprocentsmålet skall vara en ledstjärna för det svenska biståndet. Under den socialdemokratiska regeringsperioden 1982--1991 fattade riksdagen mot vår vilja flera beslut, som på olika sätt i praktiken sänkte ramen för u-landsbiståndet under en procent av BNI. En sådan åtgärd var att det i sig utomordentligt angelägna utvecklingsbiståndet till Öst- och Centraleuropa utbetalades på bekostnad av u-landsbiståndet. Sedan regeringsskiftet sker inte detta längre.
Valutakrisen i september 1992 ställde Sverige i en både dramatisk och unik situation. Den krisuppgörelse mellan den borgerliga regeringen och socialdemokraterna som då träffades innehöll på de allra flesta områden såväl skattehöjningar som utgiftsnedskärningar. I några fall rörde det sig om mycket smärtsamma beslut, som starkt påverkar många människor i Sverige. Syftet var att rädda Sveriges ekonomi och därmed basen för både välfärd och bistånd. Enskildheter i krisuppgörelsen kan inte värderas utan att man tar hänsyn till dessa omständigheter.
För biståndets del innebar överenskommelsen att anslaget minskades med 1,5 miljarder kronor. Det innebär ett klart avsteg från det enprocentsmål riksdagen tidigare slagit fast och som regeringen ställt sig bakom i de senaste två årens regeringsförklaringar. Med oro ser vi på nedskärningen av u-landsbiståndet och vad det kan komma att innebära för en framtida solidarisk svensk biståndspolitik.
Trots den fortsatt kärva ekonomiska situationen har biståndsviljan ökat bland svenskarna. Enligt en färsk undersökning från statistiska centralbyrån anser knappt två tredjedelar av svenska folket att biståndet är lagom stort eller bör ökas.
Även om solidariteten med världens fattiga länder givetvis inte kan mätas enbart i procentsatser, utan i hög grad också bestäms av inriktningen och kvaliteten på biståndet, var nedskärningen ett smärtsamt avsteg. En återgång till en biståndsnivå som motsvarar en procent av BNI måste anses vara en högt prioriterad ambitionshöjning.
I regeringens budgetförslag för 1993/94 ökas biståndsanslaget med 400 miljoner kronor, i förhållande till innevarande budgetår. Det är ett välkommet första steg. Ett andra och avslutande steg bör därför kunna tas kommande budgetår. Regeringens ambition är emellertid att enprocentsmålet skall vara återupprättat först inom en femårsperiod. Enprocentsmålet för biståndspolitiken är ett moraliskt bindande åtagande från Sveriges sida gentemot de fattiga människorna i de fattiga länderna. Därför bör enprocentsmålet upprättas senast budgetåret 1995/96.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en återgång till enprocentsmålet senast budgetåret 1995/96.
Stockholm den 25 januari 1994 Lennart Rohdin (fp) Lotta Edholm (fp)