Minor vållar ett oerhört lidande för miljoner människor
i framför allt tredje världens länder. Det rapporteras om hur
plastminor som ser ut som leksaker exploderar i händerna
på barn, hur kvinnor som samlar ved och bönder som
arbetar på fälten förlorar armar och ben när minor helt utan
förvarning exploderar. Under långvariga inbördeskrig i
Nicaragua, El Salvador, Somalia, Etiopien, Eritrea,
Namibia, Kurdistan, Afghanistan och Kambodja spreds
miljontals minor, ofta helt utan kontroll, minkartor och
hänsyn till civilbefolkningen.
Dessa minor ligger kvar långt efter det att krigen är slut
och gör det omöjligt för flyktingen att återvända hem,
bonden att bruka jorden, kvinnan och barnet att valla
boskapen, samla ved och leka i dikeskanterna. Efter
vapenstillestånd ligger minor kvar som dödsfällor i
årtionden och hindrar på så sätt återuppbyggnaden av
krigshärjade områden. I Kambodja är i dag minrisken den
tredje största hälsorisken för befolkningen efter malaria och
TBC. Många steg på landsbygden i Afghanistan och
Kambodja har blivit minröjningsoperationer.
Minorna leder också till stora ekonomiska skador då
man inte kan driva jordbruk och transportera varor på
grund av minrisken. Många länder är i dag så infekterade
av landminor att människor svälter medan bördig åkermark
ligger obrukbar omkring dem.
I dag uppskattar man att det finns över 10 miljoner
minor i Afghanistan, kanske lika många i Kambodja och
över 1 miljon i Somalia. I Nicaragua beräknar man att det
finns en mina på var 30:e invånare kvar i terrängen.
Många internationella organisationer arbetar med
minröjningsarbete och med vård av stympade människor i
de fattiga länder som lider under mineringens fasor. Som
exempel kan nämnas FN, Amerikas Watch, Röda Korset,
en rad kyrkliga organisationer, fredsorganisationer, den
tyska medicinska biståndsorganisationen Medico, Vietnam
Veterans of America Foundation och Physicians for Human
Rights.
Arbetet syftar till att sprida opinion och kunskap i
minfrågan, röja minor och ge stöd till miljontals offer för
minor i tredje världen. Ländernas mintillverkning och
minexport kartläggs också. Ytterst syftar arbetet till att
stoppa ytterligare spridning av dessa inhumana vapen
genom en överenskommelse om ett internationellt stopp för
tillverkning, handel och användning av främst anti-
personella minor.
Dagens krig förs inte på slagfält och i mer eller mindre
förutsedda former utan drabbar tredje part,
civilbefolkningen, på ett oerhört ohyggligt sätt. Det är
många gånger kvinnor och barn som inte bär vapen som
drabbas.
Det stora flertalet av dagens minor är inte utrustade med
någon form av självförstörande mekanik, som oskadliggör
dem efter en viss tid. De flesta är också tillverkade av
oförstörbart material, så att de inte förgörs av rost eller
liknande angrepp. De blir kvar i marken med oförminskad
förmåga att explodera. Vad som kanske är värre är att
dagens massproducerade plastminor är svåra att upptäcka
med minsökare.
Vi i Sverige kan inte ensamma ta på oss att lösa hela
världens problem. Men vi har möjligheter att på
internationell nivå samarbeta med de flesta av världens
länder. I Sverige finns stor kunskap och teknisk kompetens
om minröjning, vilket skulle kunna användas i ett utvidgat
internationellt samarbete genom FN.
Dessutom har Sverige stort kunnande när det gäller
minhundar. Statens Hundskola i Sollefteå har kompetens
och kunnande på hög nivå som borde kunna användas mera
i det internationella minröjningsarbetet.
Sveriges redan goda anseende när det gäller
internationella fredsinsatser skulle kunna stärkas ytterligare
genom en kraftfull satsning på minröjning med
användandet av minhundar.
För att på ett realistiskt sätt få grepp om kostnader och
användningsmöjligheter bör ett försöksprojekt startas
snarast.
Enligt aktuella uppgifter är utbildningstiden för en
minhund ca 6 månader. Utbildningen kan påbörjas ca 6
veckor efter beställning. Inom ett år efter beslut bör
minhundarna kunna finnas på plats.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att regeringen bör agera både i Sverige och internationellt
för att underlätta sanering av minor i de värst drabbade
länderna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att regeringen bör agera både i Sverige och internationellt,
för att få till stånd ett stopp för användandet och
spridningen av landminor,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att det finns behov av att snarast inleda försök med
minhundar i samarbete med Statens Hundskola,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att ovan nämnda försök med minhundar bör bekostas med
medel inom biståndsmedlens ram.
Stockholm den 25 januari 1994
Jan Erik Ågren (kds)
Åke Carnerö (kds)