Minor vållar ett oerhört lidande för miljoner människor i framför allt tredje världens länder. Det rapporteras om hur plastminor som ser ut som leksaker exploderar i händerna på barn, hur kvinnor som samlar ved och bönder som arbetar på fälten förlorar armar och ben när minor helt utan förvarning exploderar. Under långvariga inbördeskrig i Nicaragua, El Salvador, Somalia, Etiopien, Eritrea, Namibia, Kurdistan, Afghanistan och Kambodja spreds miljontals minor, ofta helt utan kontroll, minkartor och hänsyn till civilbefolkningen.
Dessa minor ligger kvar långt efter det att krigen är slut och gör det omöjligt för flyktingen att återvända hem, bonden att bruka jorden, kvinnan och barnet att valla boskapen, samla ved och leka i dikeskanterna. Efter vapenstillestånd ligger minor kvar som dödsfällor i årtionden och hindrar på så sätt återuppbyggnaden av krigshärjade områden. I Kambodja är i dag minrisken den tredje största hälsorisken för befolkningen efter malaria och TBC. Många steg på landsbygden i Afghanistan och Kambodja har blivit minröjningsoperationer.
Minorna leder också till stora ekonomiska skador då man inte kan driva jordbruk och transportera varor på grund av minrisken. Många länder är i dag så infekterade av landminor att människor svälter medan bördig åkermark ligger obrukbar omkring dem.
I dag uppskattar man att det finns över 10 miljoner minor i Afghanistan, kanske lika många i Kambodja och över 1 miljon i Somalia. I Nicaragua beräknar man att det finns en mina på var 30:e invånare kvar i terrängen.
Många internationella organisationer arbetar med minröjningsarbete och med vård av stympade människor i de fattiga länder som lider under mineringens fasor. Som exempel kan nämnas FN, Amerikas Watch, Röda Korset, en rad kyrkliga organisationer, fredsorganisationer, den tyska medicinska biståndsorganisationen Medico, Vietnam Veterans of America Foundation och Physicians for Human Rights.
Arbetet syftar till att sprida opinion och kunskap i minfrågan, röja minor och ge stöd till miljontals offer för minor i tredje världen. Ländernas mintillverkning och minexport kartläggs också. Ytterst syftar arbetet till att stoppa ytterligare spridning av dessa inhumana vapen genom en överenskommelse om ett internationellt stopp för tillverkning, handel och användning av främst anti- personella minor.
Dagens krig förs inte på slagfält och i mer eller mindre förutsedda former utan drabbar tredje part, civilbefolkningen, på ett oerhört ohyggligt sätt. Det är många gånger kvinnor och barn som inte bär vapen som drabbas.
Det stora flertalet av dagens minor är inte utrustade med någon form av självförstörande mekanik, som oskadliggör dem efter en viss tid. De flesta är också tillverkade av oförstörbart material, så att de inte förgörs av rost eller liknande angrepp. De blir kvar i marken med oförminskad förmåga att explodera. Vad som kanske är värre är att dagens massproducerade plastminor är svåra att upptäcka med minsökare.
Vi i Sverige kan inte ensamma ta på oss att lösa hela världens problem. Men vi har möjligheter att på internationell nivå samarbeta med de flesta av världens länder. I Sverige finns stor kunskap och teknisk kompetens om minröjning, vilket skulle kunna användas i ett utvidgat internationellt samarbete genom FN.
Dessutom har Sverige stort kunnande när det gäller minhundar. Statens Hundskola i Sollefteå har kompetens och kunnande på hög nivå som borde kunna användas mera i det internationella minröjningsarbetet.
Sveriges redan goda anseende när det gäller internationella fredsinsatser skulle kunna stärkas ytterligare genom en kraftfull satsning på minröjning med användandet av minhundar.
För att på ett realistiskt sätt få grepp om kostnader och användningsmöjligheter bör ett försöksprojekt startas snarast.
Enligt aktuella uppgifter är utbildningstiden för en minhund ca 6 månader. Utbildningen kan påbörjas ca 6 veckor efter beställning. Inom ett år efter beslut bör minhundarna kunna finnas på plats.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att regeringen bör agera både i Sverige och internationellt för att underlätta sanering av minor i de värst drabbade länderna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att regeringen bör agera både i Sverige och internationellt, för att få till stånd ett stopp för användandet och spridningen av landminor,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det finns behov av att snarast inleda försök med minhundar i samarbete med Statens Hundskola,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ovan nämnda försök med minhundar bör bekostas med medel inom biståndsmedlens ram.
Stockholm den 25 januari 1994 Jan Erik Ågren (kds) Åke Carnerö (kds)