Motion till riksdagen
1993/94:U218
av Pär Granstedt m.fl. (c)

U-landspolitikens inriktning


Inledning
Svårigheterna att skapa en gynnsam utveckling i tredje
världens länder är på väg att få katastrofala följder.
Fattigdom, svält, misshushållning med miljö, social misär
och utbredd arbetslöshet skapar konflikter, inbördes
oroligheter och olika former av naturkatastrofer. Det visas
tydligt i antalet katastrofer som ökat kraftigt under senare
år.
Länderna i tredje världen måste finna lösningar på
många problem av global karaktär. Dit hör globala
miljöproblem som ökenutbredning, skövling av tropiska
regnskogar och en stor del av de globala luft- och
vattenföroreningarna. Hit hör också
befolkningsexplosionen och den växande massfattigdomen.
De stora ekonomiska klyftorna och den växande
ekonomiska och ekologiska misären skapar
säkerhetspolitiska problem som kan få världsomspännande
konsekvenser.
Den rika världens insatser under gångna årtionden har
inte alltid bidragit till att lösa de stora problemen i de fattiga
länderna. Behovet av utveckling har inte minskat, utan
snarare tvärtom, klyftorna mellan u-land och i-land ökar.
Dessutom försvåras de fattiga ländernas
utvecklingsmöjligheter genom den handelspolitik som förs.
De har svårt att få tillgång till marknader, kapital och
kunnande.
De viktiga utvecklingspolitiska frågorna är därför hur vi
skall få till stånd ett effektivare, och internationellt mer
omfattande bistånd, samt hur handelspolitik och
internationell kunskapsöverföring kan reformeras för att
bättre gynna de fattigaste ländernas utveckling.
Enligt vår uppfattning har tidigare biståndsstrategier
haft allvarliga brister. Inte minst har de negligerat lokala
resurser och lokalt kunnandes betydelse för
utvecklingsprocessen. Detta har bland annat bidragit till
svårigheterna att nå ut till de allra fattigaste, dvs
huvudmålgrupp för svenskt bistånd.
Åtskilliga felsatsningar har gjorts genom den
biståndsmodell som använts. Biståndet har i huvudsak
byggts upp kring ett antal länder som valts ut på basis av
dessas allmänna utvecklingspolitik. Mindre vikt har lagts på
u-ländernas grundläggande problem.
Den knytning till Världsbankens
strukturanpassningsprogram som gjorts under senare år har
inte tagit tillräcklig hänsyn till grundläggande sociala och
miljömässiga behov. Det är därför viktigt att biståndet i
högre grad baseras på en grundlig och självständig analys
av de globala utvecklingsproblem som det avser att angripa.
Biståndet måste koncentreras på människors
grundläggande basbehov och på att stärka deras förmåga att
lokalt lösa sina problem.
Skuldkrisen
Skuldkrisen är ett av de största hindren för utveckling för
många länder i tredje världen. Stöd från Världsbanken och
en omskrivning av u-ländernas skulder ges endast under
förutsättning att landet går in för IMFs (Internationella
valutafondens) strukturanpassningsprogram (SAP).
SAP medför att länderna tvingas satsa på ensidig
produktion för export för att få medel att betala av sina
skulder. Råvaror och jordbruksprodukter är u-ländernas
främsta exportvara. Då alltfler länder konkurrerar med
samma typ av varor har priserna pressats ner -- för att tjäna
en given summa fordras en allt större mängd varor.
Allt större markområden måste avsättas för att
producera avsaluprodukter på bekostnad av odling för
familjens försörjning. Inte minst drabbar detta kvinnor och
barn vars hälsosituation märkbart försämrats i många
länder som genomgår Världsbankens och IMF:s
strukturanpassningsprogram.
För att klara av räntebetalningar och amorteringar till
Världsbanken och IDA (Internationella utvecklingsfonden)
måste länderna ta nya lån. Ett lappverk av lån på lån har
utvecklats. Många u-länder betalar ut mer pengar i form av
amorteringar och räntor än vad de får i bistånd och nya lån
från i-världen. Som en följd av utlandsskulden och de hårda
villkor som ställs av Världsbanken och IMF uppstår också
social och politisk oro. De nya, sköra demokratierna sätts
på hårda prov.
Propositionens bilaga 4 redovisar den självkritik som
Världsbanken under senare år bedrivit. Enligt en intern
utvärdering framgår att ca en fjärdedel (!) av
Världsbankens program inte fungerat
tillfredsställande och flera har fått avbrytas i förtid.
Övervakningen av miljöeffekter och miljökomponenter
kritiseras i en annan utvärderingsrapport.
Världsbanksprojekt som medför befolkningsomflyttningar
har utsatts för kritik och en översyn av dessa pågår för
närvarande. Det s k Narmada-projektet i Indien har
stoppats.
Rapporter från u-ländernas egna organisationer och från
oberoende forskare och institutioner visar att SAP:s ofta är
en återvändsgränd. Väldsbankens/IMF:s program för Costa
Rica, Latinamerikas mönsterland, är i mångt ett
misslyckande. Utländska företag har gynnats, men inte
landets producenter, säger t ex en rapport 1993 från The
Development GAP, Washington. 28 % av landets
befolkning levde i fattigdom 1992 mot 17 % 1987, reallönen
föll, utgifter till hälsovårdssektorn minskade med 45 %
mellan 1979 och 1988, kravet att öka exportgrödor har lett
till användande av hälsovådliga bekämpningsmedel och en
koncentration av markägande. Trots en massiv insats av
bistånd för att främja exporten så har underskottet i Costa
Ricas handelsbalans ökat med över 400 % mellan 1984 och
1990 och skuldbördan har ökat från 2,7 miljarder US-dollar
1980 till 3,8 1990.
Världsbanken har kommit att inta en ledande roll som
utvecklingsorganisation och policyskapare. FN-systemets
övriga organ har trängts undan i konkurrens med
Världsbanken. Bland annat beror detta på de resurser
Världsbanken kan ställa till u-ländernas förfogande. Det
nordiska FN-projektet innebar en översyn av FN-organens
verksamhet. I projektets rapporter påpekades ett antal
brister i t ex organisation av och finansieringsformer för FN-
organens verksamhet. Sverige har därefter, i FN, aktivt
arbetat för att stärka FN:s fackorgans roll som
policyskapare samt UNDP:s (FN:s utvecklingsprogram)
betydelse som biståndsorgan.
Enligt ovan refererade utvärderingar av Världsbanken
framgår att det även finns stora brister i denna organisations
verksamhet. Vi anser därför att Sverige bör inta en mer
kritisk hållning gentemot Världsbanken. Norden har
gemensamt en direktör i Världsbanken och en i IMF. Vid
de gemensamma kontoren finns representanter från alla
nordiska länder. Vi anser att Sverige genom dessa, på
liknande sätt som i det nordiska FN-projektet, bör verka för
att Världsbankens projekt uppfyller de krav vi i Sverige
ställer på biståndets utformning och effekter.
Regeringen bör vidare varje år överlämna till riksdagen
en utvärderingsrapport över Världsbankens och IMF:s
verksamhet, ur social och miljömässig synpunkt. Därvid
bör man inte nöja sig med bankens egna utvärderingar, utan
komplettera dem med kritiska rapporter från u-länderna
själva och oberoende forskare och organisationer, särskilt
sådana som baserar sina omdömen på praktisk erfarenhet
från länderna.
 Vi anser också att en noggrann övervägning bör göras
om det svenska IDA-anslagets storlek vid nästa tillfälle
anslaget omförhandlas, om inte väsentliga förbättringar
skett inom miljö- och det sociala området.
Ökad självständighet i svenskt bistånd
Vi är också av den uppfattningen att svenskt bistånd bör
frigöras från anpassningen till Världsbankens politik. Det
svenska biståndet bör mer inriktas till de fattiga
människorna och deras grundläggande behov. FN-
systemets policyorgan och UNDP samt enskilda
organisationer har en mycket viktig funktion att nå ut till
dessa människor. Enskilda organisationer, såväl i Sverige
som i u-länderna inklusive olika forskningsinstitut, bör
också få en ökad roll som kanal för biståndet.
Betalningsbalansstöd eller importstöd framförs som
något genomgående positivt i propositionen. Vi har i
tidigare motioner påpekat att vi är tveksamma till denna
biståndsform. Dessa stödformer innebär tämligen
villkorslösa tillskott till mottagarländernas statsbudgetar.
Det är svårt att bedöma vilken sorts utveckling biståndet
stöder. Stödet är dessutom svårt att styra mot de
biståndspolitiska målen som är uppställda av Sveriges
riksdag. Vi anser att importstödet på sikt bör minskas och
frigjorda medel omfördelas till områden som har en mer
utvecklingsinriktad karaktär.
U-länderna och handel
Olika u-länder har olika behov för sin utveckling. För de
länder som nått en bit på industrialiseringens väg är frågor
som rör handelsvillkor, kapitalrörelser och
tekniköverföringar -- med miljöanpassad teknik -- det
viktigaste. För de fattigaste länderna är dessutom
basbehovsinriktade åtgärder mycket angelägna.
Protektionism och handelshinder i i-länderna slår hårt
gentemot u-ländernas produkter. Produkter från tredje
världen drabbas i många fall hårt.
GATT-avtalet kan innebära förbättringar för u-
länderna, men farhågor finns också att u-länderna
ytterligare ska bli eftersatta. Det är därför angeläget med
uppföljning av GATT-avtalets påverkan på u-ländernas
handel. U-länderna måste ges ekonomiska förutsättningar
och tillgång till nödvändig kompetens och teknik för att
kunna bygga upp en miljövänlig produktion samt
vidareutveckla deras egna traditionella och ofta uthålliga
metoder. De måste också tillåtas skydda sina naturresurser,
andra tillgångar och sin produktion från exploatering.
Kompletterande förhandlingar kan vara nödvändiga för att
stärka u-ländernas position. UNCTAD har en mycket viktig
uppgift i detta arbete. Vi anser att Sverige bör verka för att
UNCTAD får nödvändiga resurser för att fullgöra detta
arbete.
Övergripande inriktning av biståndet
Fattigdomen är ett hinder för människors utveckling.
Fattigdom leder till befolkningsökningar. Kvinnor som
saknar utbildning föder fler barn än kvinnor som har en
basutbildning. Barn till kvinnor som inte gått i skolan klarar
sig ofta sämre. De blir till exempel lättare sjuka.
Fattigdom ger också upphov till miljöproblem. En starkt
ökande befolkning kräver mer av jordens resurser.
Utarmning av produktiv jordbruksmark, jordförstöring och
ökenutbredning är typiska exempel på miljöproblem i
utvecklingsländerna. Kombinationen ökande befolkning
och försämrade försörjningsmöjligheter kan komma att
leda till ett ökat antal naturkatastrofer, om inte
förebyggande insatser ges större uppmärksamhet och
medel.
Det övergripande målet för svenskt bistånd är att höja
de fattiga folkens levnadsnivå. Under senare år har
biståndet alltmer kommit att inriktas på makroekonomiska
aspekter, näringslivs- och förvaltningsutveckling samt
infrastruktursatsningar, vilket delvis är en följd av en allt
högre grad av anpassning till Världsbankens politik.
Biståndet har därmed kommit att orienteras ifrån de
fattigaste människorna.
En utveckling av makroekonomin är viktig, liksom att
skapa förutsättningar för en fungerande marknadsekonomi.
Därigenom grundläggs basen för en ekonomisk utveckling
som långsiktigt kan skapa förbättrade levnadsvillkor. Dock
får detta inte ske på bekostnad av de fattigaste i dessa länder
och deras basbehov. Vi anser därför att det traditionella
biståndet i högre grad, i de allra fattigaste länderna, bör
inriktas på att säkra människors grundläggande behov och
därmed deras överlevnadsmöjligheter.
Biståndets inriktning baseras ofta på
utvecklingsmodeller som skapats av i-länder. U-ländernas
egna organ för utveckling har inte samma genomslagskraft
eller motsvarande resurser. Vi anser därför att Sverige bör
ge stöd till institutioner och organisationer i u-länderna som
kan medverka till att forma utvecklingsmodeller utifrån
dessa länders egna förutsättningar och erfarenheter.
Vi anser att situationen i tredje världen gör att biståndet
mer måste inriktas på att lösa de grundläggande problemen,
istället för att koncentreras till vissa programländer.
I Afrika kämpar t ex många länder med att förhindra
öknens utbredning. Genom att öknen vinner mark
försvinner förutsättningar för livsmedelsproduktion. Detta
kan ge upphov till svåra naturkatastrofer i hela Afrika söder
om Sahara. Framförallt i Sahel-området, i Västafrika, är
detta ett stort problem. Några av världens allra fattigaste
länder finns i denna region. De har inte nödvändiga resurser
för att hejda öknens framväxt, utan är i starkt behov av stöd
för detta. Svenskt bistånd har varit blygsamt till denna del
av Afrika bland annat beroende på att våra biståndsinsatser
styrts till ett antal programländer, framför att prioritera
insatser inom ett antal, för u-ländernas utveckling, viktiga
sektorer oberoende av land.
En probleminriktning av biståndsplaneringen skapar
möjligheter att göra insatser inom områden som är särskilt
trängande. Det blir då också lättare att prioritera
geografiska områden där behovet är störst och
förutsättningarna att nå resultat är bäst. Det ger dessutom
möjligheter att ställa krav på mottagarländernas egna
prestationer och ansvarstagande för projekt. Detta bör tas
i beaktande vid den förändring av det s k landramssystemet
som pågår.
Ökat stöd till landsbygdsutveckling
Majoriteten av u-ländernas befolkning bor på
landsbygden. Möjligheterna att försörja sig på sitt jordbruk
har dock blivit allt sämre. Det har fått till följd att alltfler
söker sig till städerna. Kvinnor, barn och de äldre blir kvar
i byarna.
Inflyttningen till städerna skapar nya problem för
länderna i tredje världen. Arbetslösheten är enorm.
Slumområden växer fram som tär hårt på miljön, orsakar
sjukdomar, föder brottslighet etc. Många, och framförallt
kvinnor, som flyttat till städerna finner att deras traditioner
och kulturmönster inte går att upprätthålla.
Vi välkomnar därför den tydliga markering som görs i
propositionens bilaga 4 (sid 71 och 72) av jordbrukets
centrala roll i utvecklingen. Vi utgår från att detta synsätt
också kommer att prägla framförallt SIDA:s insatser i
samarbetsländerna dvs att ytterligare medel anslås för att
främja landsbygdens utveckling. Vi vill i detta sammanhang
också påminna om att många av u-landsbönderna är
kvinnor, vilket är en viktig faktor att beakta då stödåtgärder
utformas.
Den ökade inriktningen av bistånd till jordbruket bör
emellertid utvidgas att omfatta landsbygden i dess helhet,
enligt vår mening. Jordbruket är naturligtvis av avgörande
betydelse för människornas försörjning, men för att kunna
utveckla jordbrukssektorn krävs också att människorna har
tillgång till en grundläggande infrastruktur på landsbygden.
Detta innebär att människor kan försörja sig, att de har
tillgång till sjukvård, utbildning, rent vatten m m. Då kan
de välja att stanna kvar på landsbygden istället för att lockas
in till städerna.
Landsbygdsutveckling berör traditionella områden som
utbildning, sjuk- och hälsovård och infrastruktur i form av
vägar, tillgång till vatten m m. Även teknikbistånd och
näringslivsutveckling måste ingå. Det är nödvändigt att ge
stöd för utveckling av småindustri, hantverk och
servicenäringar på landsbygden. Inte minst vill många
bönder ha en sidoinkomst till jordbruket.
Behovet av enkel, vardagsnära, anpassad teknik för att
framgångsrika utvecklingsprocesser ska komma till stånd,
är av stor betydelse inte minst för landsbygdens utveckling.
Utvecklingsprocesssen bör därför i långt högre grad bygga
på den kunskap och erfarenhet som finns på plats. Genom
att människorna blir delaktiga i processen ökar deras
engagemang och vilja att skapa något bestående.
Lokalbefolkningen har ofta lång kunskap och tradition i hur
man kan försörja sig utan att förbruka naturens resurser.
Fattigdomsbekämpning är också av central betydelse för
att den pågående demokratisering som sker i många u-
länder ska bli framgångsrik. Majoriteten människor bor på
landsbygden. Deras medverkan och delaktighet i de
förändringar som sker kommer också att ha avgörande
betydelse för resultatet. Misslyckas man att mobilisera
landsbygdens människor är risken stor att klyftan stad och
land ytterligare vidgas. Demokrati blir något exklusivt för
stadsbefolkningen. Det vore förödande för u-länderna.
Även om betydande framsteg gjorts i
alfabetiseringshänseenden är det fortfarande många
människor som inte kan läsa och skriva i u-länderna.
Framförallt på landsbygden och bland kvinnor återstår
mycket utbildningsarbete.
På landsbygden spelar fortfarande gamla kulturer och
traditioner en stor roll. Byinnevånarna följer den äldste i
byns råd i viktiga frågor. Att välja vilket parti man ska lägga
sin röst på kan vara en sådan fråga.
Kvinnor har ofta 10--12 timmars arbetsdag. När dagen
är slut har hon ofta inte tid eller ork för att följa den
politiska debatt som väckts i landet. Hon kan inte heller läsa
de tidningar som dykt upp i demokratins fotspår. Därför
följer hon mannens beslut när det gäller vilket parti hon ska
rösta på.
För att ge människor i stad såväl som landsbygd
möjligheter till en självständig uppfattning i val av partier,
kunskaper om en demokratis funktionssätt,
regeringspartiers roll versus oppositionspartiers roll m m
krävs omfattande folkbildningsinsatser. Demokrati kan
aldrig bli något som tillförs ett land utifrån, det måste
komma ifrån människor själva.
Enskilda organisationer, folkrörelse- och
vuxenutbildningsorganisationer har en viktig funktion i
denna process. Även politiska partier eller deras närstående
organ kan överföra värdefull kunskap om demokrati och
dess utveckling. I Sverige är ju dessa en mycket viktig del
av det demokratiska systemet. Organ med anknytning till
politiska partier torde ha värdefull kunskap att överföra till
samarbetsorgan i u-länderna. Vi anser det därför värdefullt
att den utredning som pågår om politiska partier ger
utrymme för att bistånd kan ges för att stödja sådan
verksamhet. I detta sammanhang bör också stöd kunna utgå
för t ex utbildning av människor verksamma i politiska
partier i u-länder. Kriterier bör fastställas för vilka
organisationer som kan få del av sådant stöd.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär en årlig
utvärderingsrapport av Världsbanken och IMF, i enlighet
med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om u-ländernas skuldkris och
bistånd via Världsbanken,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om betalningsbalansstöd,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om u-länderna och handel samt stöd
till UNCTAD:s arbete,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stöd till institutioner och
organisationer i u-länder,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att det traditionella biståndet i
högre grad bör inriktas på människors grundläggande
problem,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en probleminriktning av
biståndet framför ett landstyrt bistånd,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om landsbygdsutveckling,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om demokrati och stöd till politiska
organisationer.

Stockholm den 23 januari 1994

Pär Granstedt (c)

Birgitta Hambraeus (c)

Ingbritt Irhammar (c)