Under senare år har diktaturregimer runt om i världen
fått ge vika inför människors krav på frihet och politisk
mångfald. Utvecklingen har på många håll gått mycket
snabbt. År 1989, samma år som den sjungande revolutionen
inleddes i Baltikum och Berlinmuren föll, var hela 38 av 45
stater i Afrika söder om Sahara militärdiktaturer eller
enpartistater. Bara ett år senare, på hösten 1990, hade
hälften inlett diskussioner om allmänna val.
I Sydafrika är apartheidsystemet efter många års kamp
på väg att försvinna. De fria valen som utlysts till april 1994
kan ses som den definitiva slutpunkten. I Sydamerika styrs
flertalet länder av civila regeringar och den politiska
omdaningen har också möjliggjort viktiga ekonomiska
reformer.
I varje enskilt land måste möjligheterna att bygga nya
stabila samhällssystem tillvaratas. Efter decennier av
förtryck och envälde är vägen dit ofta lång och snårig, med
risk för bakslag. I många länder saknar människorna
erfarenhet av politiskt arbete inom demokratins ramar. De
politiska tomrum som uppstått efter att socialistiska system
kollapsat riskerar att ge utrymme för krafter som
motarbetar demokratisk utveckling. Demokratin har inte
segrat, den har på många håll fått en ny chans, som inte får
gå förlorad.
Svensk utrikes- och biståndspolitik skall vara en
drivkraft för demokratin i världen. Genom bistånd kan
politisk mångfald och övergång till flerpartisystem
uppmuntras. Biståndet måste också bli ett ännu effektivare
instrument för främjandet av mänskliga rättigheter. Sverige
vinner endast trovärdighet i kampen för mänskliga
rättigheter och demokrati om avsteg från humanitära
principer fördöms oavsett i vilket land det sker eller av vem
det begås.
Demokratibiståndet bygger till stor del på utbyte av
kunskap och erfarenheter, inte överföring av pengar. Stöd
till lokal självstyrelse, uppbyggande av rättsväsende, stöd
till förberedelser och genomförande av val, utbildning av
journalister verksamma inom fria medier och utbildning av
politiker är viktiga inslag i ett utvidgat demokratibistånd.
Fristående politiska stiftelser och organisationer
närstående de politiska partierna kan i vissa avseenden vara
bättre ägnade att främja demokratiseringsprocesser i
mottagarländerna än statliga myndigheter, som måste
underkastas högre krav på politisk neutralitet.
Det handlar då inte om att stödja partierna direkt, utan
genom kunskap och utbyte stimulera framväxten av
demokratiska, fungerande partier som deltar i val och
klarar av att ta politiskt ansvar. Det handlar om att sprida
kunskap om det demokratiska arbetets förutsättning och
villkor. I vissa fall kan det vara angeläget att vända sig till
exempelvis kvinnor, ungdomar eller någon etnisk minoritet
i syfte att bredda den politiska delaktigheten. Bildandet av
fungerande, självständiga partier i mottagarländerna är en
grundläggande och omistlig del i en demokratisk
utveckling.
Därför är det angeläget att bistånd ges till den här typen
av projekt i syfte att stödja utveckling av flerpartisystem.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om demokratibistånd.
Stockholm den 24 januari 1994
Charlotte Branting (fp)
Ingela Mårtensson (fp)